Skip to content
Recension

Berghs budskap skulle behövas i skolan

Jag läser boken med den orimligt långa titeln »Två filter: Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig« i min soffa en förmiddag i december. Bredvid mig står min laptop och jag ser Facebookflödet röra sig i periferin.

Vi har, till stor del på grund av – eller tack vare – sociala medier som Facebook, många förändringar att förhålla oss till. Inte minst har vi ett helt nytt medieklimat, där den opinionsbildande makten och verklighetsbeskrivningsprivilegiet flyttas från enstaka institutioner till ett stort urval av aktörer, vissa utan vare sig etik eller konsekvenstänk.

Vi brukade ha ett samhälle där kvällstidningar främst tävlade om läsare genom uppseendeväckande löpsedlar medan dagstidningar kunde hålla sig mestadels neutrala. I dagens klimat måste varje artikel locka till klick och läsning om du vill sprida din världsbild. Med en global marknad att plötsligt tävla med, vid sidan av civilsamhällets opinionsbildare och alternativmedia, är det en fight som inte är helt lätt. Särskilt om den bild av utvecklingen du vill sälja är positiv.

Alarmism säljer däremot. Men negativitet inger ett förtroende för skribentens intelligens och trovärdighet. Det är två saker Andreas Bergh konstaterar.

Samtidigt som världen blir bättre så tar vi lättast till oss sådant som övertygar oss om att det blir sämre. Kombinera detta med effekten av filterbubblorna som människor, av egen fri vilja, innesluter sig i. Då hamnar vi i värsta fall i en situation där verklighetsbeskrivningen från en person till en annan är så olika att de inte alls kan relatera till, eller diskutera med, varandra.

Berghs referens till Neil Postman »Amusing ourselves to death« (1985) blir således både relevant och skrämmande. Den påminner oss om monstret vi riskerar att skapa om vi går med på dessa regler; en dystopisk framtid där vi väljer en verklighet som inte utmanar oss och lättillgänglig information framför den korrekta, och kanske tråkigare och mer komplicerade, varianten.

Det är också det som gör boken till nyttig läsning och en påminnelse om att vi alla har ett ansvar för hur vi själva skildrar och ser världen. Eftersom det ligger i vår natur att eftersöka information som bekräftar det vi redan tror på, och att vilja kritisera och problematisera snarare än att hylla, så är en rättvis världsbild något vi bara kan ta till oss och förmedla om vi kliver ut ur vår bubbla. Du behöver diskutera med sådana som inte håller med dig, läsa nyheter från flera håll än de du egentligen brukar välja och hålla ett öppet sinne och våga utmana dina egna tankar.

För inte ens en generation sedan innebar »källkritik« egentligen bara att ta sin fakta ur en bok. Det fanns en tilltro till det tryckta ordet som det bästa sättet att förmedla absolut sanning. Nu lär vi ut källkritik redan i grundskolan, därför att vi har insett att det är en nödvändighet att kunna sålla bland all information på internet och avgöra vad som är trovärdigt och inte.

Kanske borde diskussioner om konfirmeringsbias, alarmism, filterbubblor och hur man flyr dem också vara något vi lär ut? Från mitt perspektiv, som någon vars huvudsakliga intresse och verksamhet handlar om kommunikation på internet och kanske i första hand sociala medier, tänker jag att boken för många kan vara ett utmärkt avstamp för en diskussion på just det temat.

Den långa titeln till trots består »Två filter: Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig« av endast ett 90-tal i mitt tycke koncisa sidor. Den är lätt att läsa och ta till sig, även med den mängd referenser och exempel som presenteras.

Det är däremot mycket att ta in, och med referenser som växlar från Einstein till Folkhälsoinstitutet, vidare från tidigare nämnda dystopiska Postman till Bamse, från ett kort avsnitt till ett annat, är det lätt att uppfatta den som lite spretig.

Även om den på ett tillfredsställande sätt förklarar de mönster och begrepp som ligger till grund för bokens titulära påstående finner jag att den möjligen hade tjänat på att vara något längre och få utveckla exempel och idéer vidare. Det hade kanske gjort den något mer vilsam i tempo och bättre vävt ihop den – trots allt väldigt relevanta och intressanta bild – Bergh målar upp.

En annan sak jag märker att jag saknar är en diskussion om till exempel satirens eller den hetsiga debattens roll i samhället. Boken förespråkar god ton, en välvillig debatt där man hederligt försöker möta sin motdebattör och ett neutral och balanserat synsätt. Satir är visserligen raka motsatsen till detta, med sin överdrivna och ensidiga bild menad att håna den andra sidan, men inte desto mindre en viktig komponent i samhällsdebatten. Jag tror också att vi kan må bra av att bråka till och från. I mina ögon kan man göra båda dessa saker utan att för den skull bli ohederlig, och de kan båda engagera på ett sätt jag tror att vi har svårt att klara oss utan.

Jag borde kanske bli provocerad av att läsa något som talar om för mig att mina psykologiska svagheter begränsar mig och hindrar mig från att göra rätt, men tvärtom känner jag mig snarare uppmuntrad av Andreas Berghs bok. Den lyfter något vi alla stört oss på och hjälper oss att sätta fingret på vad exakt det är som skapat det.

Från den punkten och framåt kan vi bara bli bättre.

Myra Åhbeck Öhrman är skribent och kampanjansvarig på den antirasistiska sajten »Inte rasist, men…«. Hon är bland annat krönikör i ETC.

@Myrannosaurus

myra@interasistmen.se