En av de senaste årens skandalomsusade dokusåpor, Paradise Hotel, har sågats av såväl feminister som ledarskribenter. Att tjejer (och killar) super och dansar på borden gillas inte i alla läger. En feminist och ledarskribent som har ryckt ut till programmets försvar är Sakine Madon, politisk redaktör på VLT. Joakim Rönnbäck och Karin Pihl från LD:s kulturredaktion träffade henne och pratade om könsroller, taktik och torra kulturskribenter.
Paradise Hotel, som sändes första gången i Sverige 2005, är inte som andra dokusåpor. I Expedition: Robinson, Farmen och liknande program finns ofta ett tävlingsmoment där deltagarna kan åka ut om de förlorar. I Paradise Hotel är det jakten på kärlek som styr vilka som klarar sig kvar i programmet. Den som inte hittar en partner vid slutet av veckan riskerar att bli bortvald och därmed hemskickad.
Paradise Hotel, eller »PH« som fansen kallar det, rör upp känslor bland tittarna. På hotellet i Mexico där såpan spelas in visar de unga, vackra deltagarna hur svårt det är att hantera de centrala delarna av att vara människa: ska man välja partner med hjärtat, eller låta gruppen styra ens val? Är det okej att svika ett löfte för att gynna sig själv?
Någon som funderat mycket kring dessa frågor är Sakine Madon, politisk redaktör på liberala Vestmanlands Läns Tidning i Västerås. För sina läsare är Sakine kanske mest känd för sina texter om hederskultur och integration. Men hon är också närmast en expert på Paradise Hotel. Liberal Debatts kulturredaktion träffar henne över en fika på Vetekatten i Stockholm.
Madon berättar att hon började titta på Paradise Hotel under sina föräldraledigheter, och att hon kom över programmet av en slump, men sedan blev fast. Det var framförallt den fria, i praktiken feministiska, synen på sexualitet som lockade och fångade.
Sakine: Innan hade jag nog en föreställning att det var trist och könsstereotypt. Men när jag tittade var det inte alls så. Det jag gillade var unga tjejer som faktiskt gjorde det som jag som feminist önskade fanns när jag var i deras ålder.
Att titta på PH är inte bara ett privat intresse för Sakine Madon. Hon har även försvarat programmet i en krönika på Expressens ledarsida, detta efter att ha läst en ledartext i Dagens Nyheter som kritiserade programmet.
Sakine: DN Ledare hade skrivit något om att de vuxna bakom programmet får ungdomar att tappa självrespekten. Men jag menade att de ju är myndiga, programmet handlar inte om att ge sprit till 14-åringar.
Dessutom behöver inte självrespekt alltid betyda det som Susanna Birgersson eller DN anser vara det. Att respektera sig själv kan lika gärna handla om att dansa på borden och ha kul.
Karin: Det intressanta med PH, som du också skrev, är att killarnas och tjejernas beteende är ganska lika. Bägge könen super och ligger runt. Men kritiken riktas mot de kvinnliga deltagarna. Det var »ofeministiskt« att tjejerna av avklädda. Varför är det så?
Sakine: Reaktionerna bygger på att det finns förlegade åsikter om manligt och kvinnligt. Det är inte så att alla PH-karaktärer bryter normer, vissa är könsstereotypa. Men reaktionerna beror på att det finns en del att göra, en del att ifrågasätta. Och det är ju inte deltagarnas fel. Under den säsong då Paow var med kom någon redaktion fram till att det inte är feministiskt eftersom att Paow hade fått näthat efter programmet. Men det kan man ju inte belasta programmet för. Det är puckona på nätet som är idioter.
Karin: Samtidigt kan man tänka att många som tittar på Paradise inte själva vill vara med. Men är det verkligen en stå stor skillnad mellan en vanlig 22-årings liv, och en deltagare i PH? Deras liv kretsar ju lite kring samma saker: hitta en partner, vara lojal med sina vänner? Vi har väl alla dessa problem?
Sakine: Den här typen av program går ut på att man ska känna igen sig. Annars skulle det ju bara finnas kändissåpor. Det är också ungdomar från hela landet. Tittar man på PH får man höra lite västerbottniska, lite skånska, ibland blir det lite landsbygd versus storstan… Sen blir det så klart extremt, det blir mycket känslor när det är en liten grupp. Särskilt när tävlingsmomentet träder in, och det finns tillgång till alkohol.
Och jag tycker att även om man är äldre och tittar på programmet känner man ju igen väldigt mycket. Det enda jag inte har gillat är – inte detta att »oj, någon blev så full att hen spydde«, för det händer ju i vanliga livet också – utan när det har blivit sådana här tillfällen med mobbning. Men alltid när något sådant har hänt har ju ändå andra reagerat. I och för sig, vid ett tillfälle kan man säga att den elake vann, när Jeppe kastade kulan.
Karin: Men ibland vinner ju den elake även i verkligheten.
Sakine: Ja, så är det. Deltagarna i Paradise Hotel ställs inte bara inför taktiska val. Ibland konfronteras de också av moraliska dilemman. Ska man tänka på det egna gängets bästa eller stå upp för vad som är rätt? I den senaste säsongen blev denna konflikt tydlig när Fanny, en av de kvinnliga deltagarna, röt ifrån då hennes vän Sandra skällde ut Bella, en ny tjej i programmet. Fanny valde då att göra vad som är rätt, och försvarade i viss mån fienden. Senare visade det sig att hon själv skulle bryta mot sin princip att göra det rätta – precis som de flesta människor gör ibland.
Att PH ofta bjuder på starka personligheter är något Sakine uppskattar.
Sakine: Jag gillar när det kommer in personer som kan säga ifrån och inte bara flyter med. Jag hade faktiskt haft svårt för Fanny innan, men när hon gjorde en sådan sak kände jag att »jamen, hon var nog inte så dum«, liksom. Och sedan brukar det ju finnas moment där det straffar sig att ha varit för elak. Hade det varit ett program där den onda alltid vann hade det inte varit ett kul program.
Givetvis måste kulturredaktionen fråga vilken personlighetstyp Sakine Madon själv hade varit om hon deltagit i programmet. När vi ställer frågan skrattar hon så att hon nästan sätter sin apelsinjuice i halsen.
Sakine: Jag hade nog försökt glida med lite. Men vilken svår fråga… Men jag tror jag är så i sociala sammanhang. Jag är inte den som dundrar ut och babblar taktik dygnet runt. Jag skulle värdesätta att festa och ha kul. För det brukar ju också fungera, alltså det är ofta så att den typen av personer får vara med ganska länge. I dag hade jag inte brytt mig om pengarna på slutet, men hade jag varit väldigt ung och tjänat väldigt lite hade jag varit besatt av det där. Hade du frågat mig när jag var 18 hade jag nog varit mer taktisk.
Joakim: Mos har ju lyckats med att bara flyta på. Samma sak med Alex, den menlösa killen. Han som vann förra säsongen. Förutom att han hade Rhodospakten…
Sakine: Ja, åh…
Karin: Så var han ju menlös hela säsongen.
Sakine: Han sken upp när det var militärvecka. Men annars var han väldigt blek, jag håller med.
Karin: Men de lyckades ju ändå få ut honom. Men sedan straffade det sig för paktgänget. Och sen gled han in på den öppningen. Så det känns som ett klassiskt dockusåpascenario, att vara glad.
Sakine: Ja, sedan har vi han göteborgaren också, som var så ettrig… i förrförra… Adrian! Han kom ju väldigt långt. Så fort det kom in en ny var han där och manipulerade. Men till slut kom en kniv i ryggen.
Joakim: PH har ju väldigt stokastiska regler. Tävlingsmomentet är ju lite oklart. Jag höll på Jiar förra året, en välförtjänt segrare. Men sen kom det in tidigare deltagare i ett rösta ut-moment. Och då fick han lämna på ett spelmoment som han inte hade räknat med skulle komma. Det är både underhållande och ja…
Karin: Ändå lite orättvist. Andra deltagare har kämpat sig igenom för att hålla sig kvar, sen glider det in nån ny…
Sakine: Ja, men jag tror ändå det behövs för spänningen. Det är ganska smart att störa tittaren. I förra säsongen blev ju starka gänget bara starkare och starkare, vecka efter vecka. Det var så otroligt irriterande. Jag kunde uppleva att »nu styr dom för mycket«. Och det blir ju inte så kul att kolla på. När det är så givet att ja, nu ska det vara ytterligare en vecka när det går bra för dem. Men i slutat kom en speciell kille som bara skulle skapa lite kaos.
Vi pratar om mångfalden i Paradise. Enligt Sakine avspeglar PH samhället som det ser ut i dag: En del av deltagarna har utländsk bakgrund. Vissa är typiskt arbetarklass, andra kommer från medelklasshem. Hon tror även att vi kommer att se fler hbtq-personer i framtida säsonger.
Sakine: Det var i för sig väldigt roligt med Genri, från Ryssland, som sa att, »jag kom till Paradise för att hångla med tjejer, men det enda jag gör är att hångla med killar«! Jättegulligt ju!
Karin: Ja, just det, »hoppas inte Putin ser«!
Sakine: Exakt. Jag vet att i tidigare program har det funnits bisexuella. Det är få säsonger där folk hade ramlat av chock och tyckt att det var konstigt. Men det tror jag kommer komma mer och mer. Svenska Paradise är redan långt gånget i att bryta normer. Jag har tittat lite på de norska och danska versionerna. Den svenska är bäst med färre stereotyper och fler starka tjejer.
Sakine Madon skjuter ned flera spaningar om begränsade kvinnoroller i svenska PH. Men när vi kommer in på mönster i samspelet mellan kvinnor instämmer hon och fyller i.
Sakine: Det finns en känslomässig moralism, allt är ju inte bara frid och fröjd med tjejer som festar och har kul. Just i detaljer dyker könsroller upp, det funkar ofta att pressa tjejer med hänvisning till gruppens bästa. Kvinnorollen är marinerad i altruism. När killar beter sig egoistiskt, eller taktiskt i PH-termer, då är det en självklarhet. Men när tjejer gör det är det ett svek.
Karin: Så man kan säga att tjejernas moralsystem är mer att man ska ha en god vilja, man ska tänka på gruppen, medan killarnas moralsystem är mer regelbetonat, man ska göra rätt, det här är spelreglerna, alla vet det, man spelar efter det. Det är en stor skillnad där.
Sakine: Ja, och det märker man ju också när det har blivit grupperingar, och gruppen bestämmer att nån tjej ska få ut någon, då våndas tjejerna och tycker att det är så jobbigt och ögonen tåras. Det är mer känslomässigt. Men killarna är mer »hahaha, jag har så bra pokerface, ingen förstår vad vi planerar«, och kan nästan tycka att det är lite kul också. »Jag gör det här, jag gillar den här killen, men någon måste ut«, och då är det inte mer med det.
Karin: För att dra en parallell till politik, kan det finnas samma struktur där? Om man tar kvinnliga politiker eller partiledare, att AKB inte höll ihop gruppen, alltså Moderaterna, kan vara lite samma grej som i PH?
Joakim: Kritiken när Mona Sahlin gameade ut Lars Ohly från de rödgröna…
Karin: Precis.
Sakine: Ja men absolut. Det finns motståndare. Vinna kontra förlora. Ofta med de kvoterade vallistorna lär sig tjejerna väldigt tydligt, redan i ungdomsförbunden, att tävla mot varann. Så det finns ju verkligen likheter! Men det är ju ändå olika värdar. Det finns ju många unga politiker i dag. Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Gustav Fridolin… Men de känns så fjärran. Just den där politikertypen har inte integrerats in i PH-världen.
Vi avslutar samtalet med att söka en politiker som skulle kunna fungera i Paradise hotel. Hanif Bali, Niklas Wykman och Ali Esbati kommer snabbt på tal. Men de flesta i riksdag och tyckonomi avskrivs snabbt som för tråkiga.
Sakine: Har inte Wykman blivit lite partitrist? För mycket skatter…
Karin: Jo, men han var ju en av den som ville peta AKB.
Sakine: Finns det inga tjejer?
Karin: Alla är duktiga flickor…
Joakim: Anna Starbrinks avgångskrav på Birgitta Ohlsson är i och för sig bra PH…
Sakine: Jag har för dålig koll på ungdomspolitikerna nuförtiden. Men Fridolin har ju varit känd för att han ändå kan festa. Möjligt att han skulle kunna visa lite nya sidor där i programmet. Ardalan Shekarabi kanske, det blåste ju lite om honom när han ledde SSU.
Sakine: Men den duktiga flickan är ju nästan motsatsen till Paradise Hotel-flickan. Det ÄR motsatsen. De som anses kaxiga i politiken… Det är ju en helt annan värld.
Joakim: Sara Skyttedal hade i alla fall varit bra…
Sakine: Ja! Bra där!
Karin: Hon skulle va grym.
Sakine: Att jag inte tänkte på henne! Hon sprutar ju champagne och kommer från ett förortsområde, en helt annan personlighetstyp än Ebba Bush Thor. En medietyp som kanske skulle passa i PH är Per Gudmundson. Bakom de runda glasögonen finns det nog något annat.
Joakim: Skulle du hålla eller släppa kulan på Per Gudmundson?
Sakine: Då hade jag bara – smasch! – gjort ett Jeppe-smile efter! Haha! Fast att stå mot en kulturskribent hade ju varit roligare. Typ Fredrik Virtanen. Då hade jag inte kunnat hålla mig fem sekunder. Fast det är väl det man helst ska göra…
Sakine: Och Aftonbladets ledarsida! Där undrar jag om inte Anders Lindberg hade varit en bra deltagare. Han hade kunnat manipulera sig fram lite. Det tror jag absolut…
Joakim: Men Ulrika Schenström kör ju bara över honom i deras podd. Han är inte så verbalt duktig att hantera trängda situationer.
Sakine: Ja, Schenström kanske är en annan kandidat. Hon är rolig. Nu är ju han småbarnsfar, men Fredrik Federley hade varit bra. Johan Ingerö hade också kunnat funka. Han är nog bra på att lära känna olika personlighetstyper och blir aldrig chockad om någon har nåt fejkskärp eller gillar GT.
Sakine tittar på klockan. Vi märker att vi har pratat om Paradise Hotel i en och en halv timme. Hon måste rusa, säger hon, och tackar för fikat. Precis som för deltagarna i PH tar strömmen av brev och människor man måste hantera aldrig slut.