Sedan 1947 har Liberals regerat i Australien under hela 43 år. De svenska Socialdemokraterna har under samma period dominerat under 51 år. Linda Jonsson menar att en förklaring till båda partiernas dominans är att de under 40-talet tog initiativet i bostadspolitiken.
Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var den privata hyresrätten den vanligaste boendeformen. Boendestandarden var dock låg, besittningsskyddet svagt och hyrorna höga. Klasskillnaden var tydlig, mellan de som ägde och de som hyrde.
I takt med att industrin växte sig starkare fick arbetarklassen ett allt större inflytande. 1919 fick Sverige allmän rösträtt för både kvinnor och män. Med demokrati och en växande arbetarrörelse gick det inte längre att ignorera de orättvisa boendeförhållandena. Situationen var densamma i stora delar av världen, men lösningarna såg olika ut.
I Australien tog Robert Menzies initiativet och enade 1945 borgerligheten i ett nytt parti, Liberals. I ett tal till folket adresserade han »The forgotten people« med vilka han åsyftade arbetarklassen (jämför med Bertil Ohlin, reds anm.). Han talade sig varm för allas rätt till en liten bit mark med ett hus och en trädgård att dra sig tillbaka till med familj och vänner. Att förespråka och möjliggöra för också de mindre bemedlade att äga sitt egna hem var en liberal-konservativ strategi för att förhindra spridningen av socialism och kommunism.
Menzies nya parti och politik vann folkets förtroende. Mellan 1949-1972 – 23 år i sträck – hade de makten. Sedan 1949 har partiet regerat inte mindre än 43 år. Idén om egnahemsägande tog sig uttryck i statliga lån för att ge – inledningsvis återvändande soldater men senare arbetarklassen – möjlighet att köpa eller bygga egna hem. Stöd till hyresrätt gavs främst genom bostadsbidrag till de som bodde hos privata fastighetsägare, det offentligt ägda beståndet såldes ut som ägarlägenheter med hjälp av kontanta stöd till de boende.
Egnahemsägande som vapen mot socialism och kommunism var en tanke som fanns också hos de liberala och konservativa i Sverige under början av 1900-talet. Här adderades dessutom viljan att reducera emigrationen till USA som motiv. Den liberal-konservativa statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén myntade begreppet »folkhemmet«. Här blev dock utfallet ett annat. Även om begreppet hade konservativa rötter lyckades Per-Albin Hansson omforma det till en tanke om ett hem, ett samhälle som »icke (känner) till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.«
Det svenska folkhemmet kom att få kollektivt ägande och självkostnadsprincipen som ledord. Boende i lägenhet skulle ske genom kollektivt ägande och med gemensamt ansvar för fastigheten (i bostadsrätt) eller hos en offentlig hyresvärd till självkostnadspris (i hyresrätt). Stöd till egnahem gavs, men villkorades av en prisreglering vid försäljning. Inte heller bostadsrätter fick säljas till marknadspris och den internationellt välkända boendeformen ägarlägenhet tilläts inte.
Det svenska socialdemokratiska folkhemmet skulle skapa jämlikhet, inte kapitalism. På andra sidan jorden växte parallellt det liberala folkhemmet fram. I Australien gavs stöd till det egna ägandet med syfte att främja välståndet, medborgarnas tillgivenhet och den individuella friheten.
Det svenska folkhemmet fick ett högt pris. Prisregleringarna skapade inlåsningseffekter och köer till både bostadsrätter och egnahem. Den förda politiken avfolkade centrumkärnorna i de större städerna vilket gav stora utgifter för infrastruktur samtidigt som de ekonomiska vinsterna av att vara en stad uteblev. Subventionerna ökade. Mellan 1960 och 1977 steg det totala skattetrycket från 29 till 53 procent.
I kombination med en våg av nyliberalism under 80- och 90-talet, den statsfinansiella krisen i början av 90-talet och EU-inträdet tvingades till sist ett systemskifte fram. Regleringar avskaffades, en skatteomläggning genomfördes och de generella subventionerna avskaffades.
Även de svenska allmännyttiga bolagens roll förändrades, i dag ska de drivas affärsmässigt. Hyresrätten som tidigare har varit kraftigt subventionerad är idag, trots hyresreglering, en dyrare boendeform än det ägda boendet. Det är naturligt då hyran ska täcka fastighetsägarens risk och avkastning men också den service som hyresgästen åtnjuter. Att bo i hyresrätt är bekvämt och fördelaktigt för den som inte vill ta risk eller som vill bo en kortare tid. Boendeformen är också mycket viktig för arbetsmarknaden. Att bo i hyresrätt över tid är dock en av vår tids största fällor.
Genom sjunkande räntor, stigande reallöner och sänkta skatter har bostadspriserna stigit kraftigt. Det har gett dem som äger sin bostad låga boendekostnader samtidigt som det byggt upp övervärden i husen. Det har ökat den ekonomiska klyftan mellan de som äger och de som hyr, men också klyftan mellan de som bor på landet och de som bor i tillväxtorter.
De höga bostadspriserna i kombination med hyresgästernas höga boendeutgifter har också höjt trösklarna för de som vill gå från hyrt till ägt boende. För ekonomiskt svaga och unga som inte kan förlita sig på gamla pengar har det nästintill blivit en omöjlighet. Återigen har det skapats en klasskillnad mellan de som äger och de som hyr.
Vänsterns svar är detsamma nu som då. Att hålla fast vid hyresregleringen, att kraftigt subventionera byggandet av hyresrätter och göra det dyrare att äga sin bostad. Jämlikhet ska åter skipas på bostadsmarknaden.
Sedan 1947 har Liberals regerat i Australien under 43 år. Det kan liknas vid Socialdemokraternas dominans i Sverige, de har under samma tid regerat under 51 år. Det är uppenbart att den som tog det bostadspolitiska initiativet också fick makten.
Alliansen har nu en unik möjlighet att ta initiativet till det nya folkhemmet. Ett liberalt folkhem med fokus på att stärka den individuella friheten genom att på ett kostnadseffektivt sätt säkerställa alla individers möjlighet till klassresa. Frågan är om den svenska borgerligheten har mod nog att ta upp kampen med vänstern denna gång?
Linda Jonsson är fastighetsekonom och moderat debattör.
@JonssonLindaa
linda.jonsson@veidekke.se