Regeringen berättade nyligen att man avstår från att delta i en OECD-granskning av kvaliteten i den högre utbildningen. Centerstudenters ordförande Simon Palme menar att detta är en del i ett större mönster där värdet av utomstående utvärdering ifrågasätts.
Vem granskar egentligen myndigheter, kvalitet och slöseri i offentlig verksamhet? Inte många, om de socialdemokratiska ministrarna får som de vill. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), vill inte att Sverige ska delta i OECD:s stora kvalitetsutvärdering av högre utbildning. Fyra miljoner kronor är för mycket pengar, anser hennes statssekreterare Karin Röding (DN 10/8). Det handlar dessutom om statistik som redan finns tillgänglig i viss utsträckning, menar ministern själv (DN Debatt 16/8).
Stämmer det verkligen som Röding säger, att granskningen är dyr? Sett till hela regeringens budget för högre utbildning och forskning, omkring 60 miljarder kronor, är fyra miljoner kronor relativt lite pengar.
Röding har förvisso rätt i att OECD inte kommer att ta fram någon ny data utan framförallt göra efterforskningar utifrån befintlig statistik, och analysera hur landet ligger till för att sedan kunna presentera och tydliggöra läget. Men vad är egentligen all denna statistik om våra utbildningar värd om ingen känner till och använder den?
Anledningarna att regeringen inte vill delta i OECD:s högskoleprojekt är minst sagt oklara. Jag menar att utbildningsdepartementets beslut ska ses mot bakgrund av regeringens ovilja gentemot oberoende granskning i stort.
Vi vet sedan tidigare att finansminister Magdalena Andersson (S) anser att »behovet av ett Finanspolitiskt råd är mindre med en socialdemokratisk politik« (DN 17/10 -14). Det var minst sagt ett avslöjande uttalande. Behövs inte oberoende granskningar med socialdemokrater vid makten?
För några veckor sedan tillsatte civilminister Ardalan Shekarabi (S) en utredning för att se över en lång rad oberoende kontrollinstanser. Regeringen vill bland annat granska Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och Trafikanalys. Anledningen är enligt Shekarabi att man vill motverka »stuprörstänkande«. Pengar ska sparas och behoven av den oberoende granskningen ska ses över.
På ett sätt kanske det låter bra att Shekarabi har en insikt om att skattepengar inte ska gå till vad som helst. Besparingar kan göras på många sätt. Totalt sett borde skattetrycket sänkas ordentligt och staten borde ägna sig åt betydligt mindre än vad man gör i dag. Men om det är något som skattepengar ska gå till, så är det kontroll och granskning av statens åtaganden. Kvalitetskontroller behövs för att inte misstag ska begås på skattebetalares och vanliga människors bekostnad.
Om Sverige redan hade haft en tillräcklig kvalitetsgranskning hade OECD:s högskoleprojekt kanske inte behövts. Men faktum är att regeringen har avskaffat den externa granskning av lärosätena som infördes av alliansregeringen.
I dag granskar lärosätena i stället sig själva. Information om hur högskolor och utbildningar står sig när det kommer till lärarledd tid, kopplingen till arbetsmarknaden och liknande är dessutom oerhört svårt att få tag på i Sverige i dag.
OECD:s granskning som nu ratas av regeringen fokuserar på vad den högre utbildningen faktiskt leder fram till. Men utvärderingen ska även se över områden som social snedrekrytering och likvärdighet.
Att lärosätena inte vill offentliggöra statistik som är undermålig är en sak. Men om regeringen inte vill att kvalitetsgranskning ska utföras är det betydligt värre. Kan det vara så att regeringen är orolig för vad OECD skulle komma fram till?
Centerstudenter, den organisation jag leder, har i många år påtalat att kvaliteten i den högre utbildningen i Sverige faller och att vi behöver en ordentlig kvalitetsutvärdering för att komma tillrätta med problemen. Länge har Sverige byggt ut högskolan utan att tillföra tillräckligt med medel för att öka eller i alla fall bibehålla kvaliteten i högre utbildning.
Politikens fokus har varit att så många som möjligt ska gå en högre utbildning. Det är tydligt att det har skett på utbildningskvalitetens bekostnad.
Särskilt på utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora är den lärarledda tiden alldeles för liten. Alltför för få får relevanta jobb efter examen. Att kvantitet slår mot kvalitet understryks också av regeringens promemoria från i somras, där ny lagstiftning föreslås till förmån för »brett deltagande« i högskolan. Detta alltså utan att föreslå några faktiska förändringar utöver formuleringen i lagtexten. Resultatet blir då inte bättre än att kraven sänks ytterligare och att kvaliteten på utbildningarna urholkas.
Granskning av myndigheter, slöseri och kvalitet är kanske inte någon brännande het valfråga. Det gör det inte mindre viktigt för skattebetalarna – i detta fall inte minst för Sveriges studenter. Av någon anledning verkar inte de socialdemokratiska ministrarna hålla med.
Simon Palme är förbundsordförande i Centerstudenter.
@sPalme
simon.palme@centerpartiet.se