Under rubriken »Frihet: idépolitisk mötesplats eller partipolitisk vattendelare?« utforskade LD i samverkan med socialdemokratiska Tiden Magasin de idémässiga förutsättningarna för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater. Redan när samarbetet offentliggjordes genom en debattartikel i Aftonbladet orsakade det stor uppståndelse. Utöver inslag och debatter i SVT och Sveriges Radios Studio Ett så gav temanumret, och det gemensamma seminariet i Almedalen, också upphov till ett antal ledartexter och krönikor. Här publiceras utdrag ur några av dem. Länkar till fullständiga artiklar finns på liberaldebatt.se

Sakta i backarna!

Det finns åtminstone två frågor, med stor ideologisk betydelse, som borde få liberaler att backa undan från sådana tankar.

Det första är så klart migrationen. För de liberaler som värnar om en generös flyktinginvandring bör man ha det klart för sig: det finns inga tecken på att Socialdemokraterna kommer att överge den nygamla linjen om en mer restriktiv migrationspolitik. Så den som tror att man får mer öppna gränser genom att överge Moderaterna som partner kommer nog tyvärr bli besviken.

Det andra är synen på valfrihet i välfärden. Det är sant att Socialdemokraterna anpassat sig efter borgerligheten och kommit att acceptera valfrihet. Men från samma rörelse hetsas det fortfarande mot privata alternativ inom välfärden, främst genom att man är högst beslutsam kring att vilja reglera vinster. Reepalu-utredningen är ett skräckfullt exempel, något som riskerar att hota många privata välfärdsföretag om utredningen omsätts till konkret politik.

Bawar Ismail, ledarskribent på liberala Gefle Dagblad. Artikeln publicerades 3/7.

Macronism på svenska?

Ett macronskt samtal rakt under tramp från extremhögern. Så kan man beskriva den socialdemokratiska tankesmedjan Tidens och tidskriften Liberal Debatts seminarium i Visby 3/7. Sverigedemokraterna hade sin terrass precis ovanför lokalen, och under den gick de svurna fienderna liberaler och socialdemokrater varandra till mötes. Samma morgon publicerade Expressen en debattartikel av Birgitta Ohlsson (L) med rubriken ”Nu måste vi bli ett socialliberalt parti”.

Rubriken för seminariet var ”Frihet och jämlikhet – kan liberaler och socialdemokrater mötas?”. Tja, historiskt sett har de samarbetat och samregerat för att driva avgörande demokratiska och välfärdsreformer. Så när Stefan Löfven och Jan Björklund nu börjar snegla åt varandras håll är inget nytt under solen. Men genom åren har vi även sett borgerliga samarbeten där L har ingått, liksom S-samarbeten vänsterut.

Maria Ripenberg, ledarskribent på liberala Upsala Nya Tidning. Artikeln publicerades 4/7.

Som katter kring heta sossar

Även om saker och ting står och väger kan det givetvis vara svårt att omsätta insikter om behovet av samarbete i politisk handling.

Ett sätt bedriva försvar kunde kanske vara att Socialdemokraterna accepterar borgerligt styre med socialdemokratiska inslag, men ett sådant scenario tycks vara uteslutet redan på förhand. Idédiskussionen har nämligen en tendens att krocka med en politisk verklighet som inte låter sig rubbas lika lätt.

Men tiden tickar ned samtidigt som liberaler på det partipolitiska fältet fortsätter att gå som katten kring het socialdemokrati. Vi som bryr oss mer om att undvika frihetsinskränkningar än om vems partipolitiska egenintressen som gynnas måste dock kräva att alla anständiga partier ser till att skilja på huvudsak och bisak när det verkligen gäller.

Petter Bergner, ledarskribent på centerpartistiska Östersunds-Posten. Artikeln publicerades 14/6.

Åter till progressiva ideal

För liberaler handlar det ytterst om att välja. Antingen anpassar man sig till en konservativ version av vad det innebär att ha en borgerlig identitet, där huvudfienden i Sverige bara kan vara socialdemokratin, och låter ett antal ekonomiska konfliktfrågor trumfa allt annat. Eller så väljer man att minnas det som en gång förenade socialdemokrater och liberaler: att vara progressiva krafter som står upp mot antidemokratiska värderingar och kämpar för individens demokratiska rättigheter.

Det är fullt förståeligt att en del liberaler med allmänborgerlig självbild, som av tradition har fokuserat på att distansera sig från S, har svårt att bryta det invanda tankemönstret. Särskilt när S ibland tycks äta samarbetspartners till frukost. Men när spelplanen ändras kan inte schismer från de senaste decennierna tillåtas överskugga helheten, något som ställer tydliga krav på Stefan Löfven, som måste visa att samarbete betyder just samarbete

Susanne Nyström, ledarskribent på liberala Eskilstuna-Kuriren. Artikeln publicerades 2/7.

För förnuftet – i tiden

Jo, klass och etnisk bakgrund spelar en alltför stor roll alltjämt, medger Liberal Debatts redaktör Gabriel Ehrling. Medan Tidens redaktör Jesper Bengtsson medger att socialdemokrater borde ta till sig mer av liberalers frihetspassion och engagemang för minoriteter och feminism.

Här finns en samtalsvillighet och en förmåga att se vad som nu är viktigast: att motverka Sverigedemokraternas föreställning om en »folkgemenskap«, en enighet på etnisk grund. Den öppenheten skulle man vilja se också från partihåll.

Glädjande är ett inlägg från Norrköpings ledande socialdemokrat Lars Stjernkvist i Dagens Nyheter: han vill ha en blockbefriad samverkan och kritiserar Stefan Löfven för att sträcka ut handen till samarbete med
mittenpartierna och i samma stund peka finger mot dem som högerkrafter.

Förnuftstraditionen från franska revolutionen förbinder liberaler (inklusive centerpartiet) och socialdemokrater.

Olof Kleberg, krönikör på frisinnade Västerbottens Kurirens ledarsida och tidigare redaktör för LD. Artikeln publicerades 30/6.

Värre saker har hänt…

Det är en bra och nödvändig diskussion. Det finns idémässiga likheter mellan socialliberalism och socialdemokrati som borde kunna få större betydelse i politiska vardagen.

Det borde finnas förutsättningar för gemensamma liberalsocialdemokratiska överenskommelser om skatter, sociala försäkringar, familjepolitik, bostadspolitik, skola, försvar, infrastruktur, landsbygdspolitik och en del andra frågor.

Tyvärr blockeras den typen av sakinriktade politiska diskussioner ännu av det gamla blocktänkandet. Det sitter i väggarna hos partierna både till höger och vänster. Men så småningom borde väl även högt värderade partiledningar inse att de gamla konfliktmönstren inte längre funkar. Inget av de traditionella politiska blocken är i närheten av ett majoritetsförhållande i riksdagen. Därmed finns också behov av att pröva nya former av samarbeten i svensk politik – och det finns definitivt värre alternativ än kombinationen Socialdemokraterna och Liberalerna.

Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på socialdemokratiska NSD. Artikeln publicerades 10/8.