Recension: »Andrum: Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna« av Viktor Banke (Norstedts, 2017)
»Tid att besinna sig. Tillfälle att göra någonting.« Med bland annat de orden beskriver Svenska Akademiens ordbok ordet andrum. Det är också så Sveriges »andrum« i flyktingpolitiken motiverades den 24 november 2015. Regeringen förklarade att antalet personer som söker asyl och får uppehållstillstånd i
Sverige måste minska kraftigt. Men man sade också att kapaciteten i mottagandet skulle förbättras. Sveriges flyktingpolitik behövde tid att besinna sig, men också tillfälle att göra någonting.
I sin bok Andrum: Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017) beskriver advokaten och debattören Viktor Banke hur Sverige ser ut och har förändrats. Boken är delvis en historieskrivning av hur migrationspolitiken och den migrationspolitiska debatten utvecklats från 2014 och fram till i dag. Det är en värdefull och välskriven skildring av utvecklingen på ett område som genomgått en minst sagt turbulent period.
Än mer värdefull är den andra sidan av boken, som löper parallellt med historieskrivningen. Banke tar sig an en advokats variant av den tredje uppgiften i sin bok och förklarar hur den juridiska processen fungerar, beskriver sina klienters livsöden och sprider kunskap till en bredare massa. Det personliga berättandet påminner bitvis om Patrick Kingsleys Den nya odysséen: flykten till Sverige (Volante, 2016). Sakligt och ödmjukt men utan att bli opersonligt.
Han berättar bland annat om Omar och Sahar Karimi och deras barn, som hamnat i konflikt med talibanerna i Afghanistan, fått sitt hem och sitt jobb nedbrända och en dödsdom utfärdad från talibanerna mot Omar. Familjen misshandlades, barnen kunde inte gå i skolan och när sonen skadats i en granatattack bestämde de sig för att lämna Afghanistan. I Sverige sökte de asyl men fick avslag. Efter att ha hittat en bild som kunde knyta Omar till hoten kunde de överklaga och fick rätt i domstolen. Hade det inte varit för just den bilden hade familjen kanske utvisats.
Banke berättar om 17-årige Samad som vuxit upp utan rättigheter i Iran. Han upptäcktes av de iranska myndigheterna när han som 13-åring arbetade utan tillstånd på ett bygge och misshandlades tills han gick med på att skriva under ett papper där han godkände att skickas till Syrien för att kriga. Så han flydde. Efter stängsel, hinder och vakter kom han till Sverige i juli 2015. Några månader senare hade vägen varit stängd.
Banke berättar också om den etiopiske journalisten Samuel som blivit arresterad, fråntagen sina tillhörigheter och torterad. Eftersom de som förföljt honom tagit alla hans dokument och eftersom han aldrig kunnat skriva sina regeringskritiska artiklar i eget namn möttes han snabbt av problem i asylprocessen. Men han lyckades, efter att ha tagit sig förbi byråkratiska hinder, skaffa ett jobb, och när han till sist inte orkade överklaga mer ansökte han om »spårbyte« för att i stället kunna stanna som arbetskraftsinvandrare.
Vad kan man ta med sig från dessa berättelser? Politik kan aldrig utgå bara från enskilda människoöden. När man utformar lagstiftning och politiska system måste de byggas så att de fungerar för alla. Då behöver man göra svåra avvägningar, erkänna målkonflikter och ställa värden mot varandra. Annars riskerar man att inte se skogen för alla träd.
Viktor Banke tar sig inte hela den vägen. Han erkänner svårigheter och lyfter kritik mot den rådande lagstiftningen. Men trots att han lägger målkonflikterna på bordet landar han aldrig i vad han själv tycker. På frågan om långsiktiga lösningar konstaterar Banke att han saknar svar: »Kanske finns det inget tillfredsställande system i en värld med välfärdsstater samt krig och förföljelse.«
Men det är inte för de storskaliga, politiska lösningarna Andrum borde läsas, utan som en påminnelse om vilka människor lösningarna faktiskt handlar om. När den politiska debatten lyfts för mycket till systemnivå så abstraherar man ibland bort människorna som drabbas. Man måste ha med sig dem och deras öden för att kunna värdera olika lösningar. Annars riskerar man att inte se träden för all skog.
Genom de personliga berättelserna hittar man också systemfel. Om vi inte får höra om dem som drabbas kommer ingen att göra någonting för att lösa problemen som finns. Politiska lösningar får inte bara bygga på empati inför enskilda fall, men utan förståelse för de enskilda fallen är det svårt att skapa fungerande politiska lösningar.
En av insikterna man kan ta med sig är svårigheten att dra skarpa gränser kring vilka som är skyddsbehövande. Många ropar tvärsäkert ut att alla som får avslag är lögnare, skurkar och lycksökare. Att de som får avslag absolut inte skulle ha något som helst behov av skydd. De kan tänka på att om det inte vore för den där enskilda bilden, så hade hela familjen Karimi utvisats. Andra kritiserar att spårbyte gör att man blandar ihop asyl med arbetskraftsinvandring.
De kan fundera över den etiopiske journalisten Samuel, och om Sverige vore ett bättre land utan honom.
Den som är ute efter de stora politiska visionerna eller de skarpa förslagen lär bli besviken på den här boken. Den som vill förstå mer om hur Sverige ser ut, hur migrationspolitiken har utvecklats de senaste åren eller bara bli lite mer ödmjuk inför svåra frågor gör däremot klokt i att läsa Andrum.
Den ger, kan man säga, tid att besinna sig.
Caspian Rehbinder är vice ordförande i Centerstudenter.
@crehbinder
caspian.rehbinder@gmail.com