Vissa saker går det onekligen mode i och nu vill landsting och regioner lösa allt fler verksamheter i kommunförbund. Henrik Johansson varnar för äventyr långt utanför den offentliga kompetensen. Han menar också att »privatiseringar« får skulden för sådant som egentligen följer av bristande upphandlingskompetens.
Märkliga ägandeformer förefaller bli allt vanligare bland landsting och regioner. Inte minst när det gäller att äga helikoptrar och flygplan. Det gör att man nu ägnar sig åt verksamheter som ligger långt utanför kärnkompetensen.
»Svensk Luftambulans« och »Kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg« är två nya och oroväckande planekonomiska konstruktioner, paketerade i varsin lyxförpackning av argument.
Landstingen i Dalarna och Värmland bildade våren 2014 ett gemensamt kommunalförbund för att bedriva ambulanshelikopterverksamhet. Landstinget i Värmland startade upp sin operativa verksamhet i augusti 2014 och Landstinget Dalarna i april 2016. Sedan april 2015 är även Västra Götalandsregionen medlem i Svensk Luftambulans. Uppsala anslöts till förbundet i februari 2016.
Syftet med Svensk Luftambulans är enligt medlemmarna att skapa en stark, kostnadseffektiv och kompetent part för att på bästa sätt kunna tillvarata medlemmarnas intressen och bidra till den regionala och nationella utvecklingen inom verksamhetsområdet. Utöver detta ska förbundet ägna sig åt kompetensutveckling, kvalitetssäkring och forskning inom prehospital ambulanssjukvård, detta såväl hos medlemmarna som nationellt. Det är sannerligen megalomaniska ambitioner som målas upp.
År 2015 gick samtliga landsting och regioner med i Kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg för att starta upp en nationell verksamhet med ambulansflyg och att köpa in egna flygmaskiner. Även detta förbund kommunicerar samordningsvinster och att de skall borga för hög kvalitet över lång tid. Riskkapitalet för dessa ambitioner att sätta vingar på tillvaron kommer oavkortat från Sveriges skattebetalare.
För patienterna ska Svenskt Ambulansflyg innebära ökade möjligheter för vård på lika villkor oavsett var i landet man bor och från år 2020 ska förbundet sköta all ambulansflygverksamhet i Sverige på uppdrag av samtliga landsting och regioner. Så långt är själva grundidén lovvärd, men även här rör det sig om planekonomiska drömmar där man gång på gång kommer att stå med mössan i hand och be om nya pengar.
Ambulansverksamhet, vare sig den bedrivs på marken eller i luften, borde vara en nationell angelägenhet bedriven efter nationella riktlinjer och nationell uppföljning. En sådan nationell samordning kan mycket väl utföras via kommunalförbund, under förutsättning att de inte etableras för att blidka enskilda tjänstemäns och politikers drömmar om att med skattemedel bli pseudoföretagare.
förbund för sådant som inte tillhör landstingens kärnverksamheter skall naturligtvis fokusera på att upphandla, följa upp och utvärdera verksamheten som då utförs av privata aktörer i konkurrens med offentliga. De sistnämnda ska bara vara med om de kan vara kostnadseffektiva utan driftsmässiga skattesubventioner.
Dessa förbund skall inte äga mer än kunskapen och rättigheten att reglera, upphandla, följa upp och utveckla på uppdrag av dess medlemmar.
När offentlig sektor ger sig in på nya marknader kan man kallt räkna med att notan blir större än om privata aktörer gjort samma sak. Sådan är marknadslogiken. Och sådan är planekonomin.
Landstingens kostnader för att ta över markbunden ambulansverksamhet från privata aktörer är uppseendeväckande hög, och inte har den gett fler ambulanser heller. Men detta döljs effektivt då ideologi får gå före fakta och förnuft.
På en välfungerande marknad där god kvalitet, konkurrens och kostnadseffektivitet råder, finns det knappast något behov för det offentliga att agera som marknadskraft. Både i den väg- och i den luftburna ambulanstjänsten har landstingen själva medverkat till att privata monopol kunnat utvecklas och när dessa monopol har blivit ett etablerat fenomen, då är kuren att de skall ersättas med ett offentligt monopol.
Bakgrunden till de förvirrande beteenden som förkommit inom svensk ambulanssjukvårds kommersialisering och därpå följande avkommersialisering beror främst på otroligt dåliga upphandlingar, kryddade med än sämre kontraktsuppföljningar. Det förstnämnda påvisas tydligt av alla fällande domar. Landstingen tenderar att köpa vad de redan har, från dem de redan handlar med och sedan inte bry sig om vad de levererar. Detta underhåller kritiken mot den så kallade privatiseringen och »New Public Management«.
Kontentan blir att eftersom landstingen inte kan upphandla ordentligt, inte kan följa upp och inte kan rätta till avvikelser på vad de beställt, då är det bättre att de gör det själva. Den offentliga oförmågan används sedan som argument för att stoppa nya konkurrensutsättningar av befintliga verksamheter.
Så i stället för att lära sig upphandla och följa upp kontrakt börjar landstingens politiker och tjänstemän köpa helikoptrar och flygplan. Sannolikt lär det bli både dyrt och dåligt.
Henrik Johansson är liberal skribent med fokus på beredskapsfrågor. År 2015 mottog han tidningen Dagens Medicins stora debattpris för sitt engagemang för akutsjukvården.
henrik.johansson@ssdf.se