Denna text är en kritik. Kritiken vill belysa ett ämne ur en ny vinkel. Läsaren svarar för att ta kritiken på allvar.
En helg i juli reste jag med tåg genom lövskog och förbi fält mot Dalarna. Mitt färdsällskap var, förutom min mormor, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt en roman av Karin Boye. Jag betade av tidningarna först. Färden mot landets lungor, med den bläckburna kunskapen i handen, kändes nostalgisk, närapå romantisk.
Men varje gång jag tar del av dessa tidningar känner jag mig oklok, degraderad från behandlare till mottagare av information. Varför? Tidningarna fylls ju ännu med samma saker.
Fast ändå inte. På nätet levereras nu texterna med någon sorts förbehåll. Ett exempel: »Detta är en analys. Den belyser ett ämne ur flera infallsvinklar«. Värst är det med kulturartiklarna: »En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk«.
Pang! Som ett ogiltigförklarande av hela mitt självuppfattade förnuft, serverar SvD en portion grötmyndighet innan klokskapen ska konsumeras. Detsamma i DN, fast omvänt. Efter varje text kommer en brasklapp som förkunnar att det jag just läst var någons åsikt eller kommentar, och att den som tycker detta är just den som skrivit texten.
Nu ska för klarhetens skull sägas att liknande uttryck förekommer i övrig rikspress samt regional- och lokalpress, men det gör varken till eller från.
Lek med tanken att en kulturjournalist, ledarskribent eller reporter vräker ur sig något obscent så som att jorden är rund. Till det tillfogar en rad svenska tidningar i dag att respektive skribent ansvarar för ett sådant påstående.
Att produkternas olika ingredienser påklistras en ideologisk deklaration ter sig lite märkligt. De flesta liberala ledarsidor har ju, ofta på ett föredömligt sätt, kritiserat vänsterfenomen som trigger warnings och vad som av identitära studenter kallas »jämställd kurslitteratur«, där innehåll underordnas avsikt.
Ändå förses allt innehåll numera med en ny sorts kunskapsklausul: Om du inte förstår vad en analys går ut på, förklarar vi det på förhand. Självständiga tänkare göra sig icke besvär. Fenomenet tangerar vårens bubblande interndebatt mellan journalister och utgivare om mediernas ansvar för medborgares sjunkande förtroende för medieinnehållet, fast tvärtom: Kan medierna lita på att rapporteringen tas emot som önskat?
Över allting finns en hinna av tveksamhet och räddhågsenhet. Inte så att det kontroversiella och det kniviga utelämnats, utan mer som att material hålls tillbaka om ingen naturlig position på den politisk-teoretiska kartan över korrekta avsikter uppenbarar sig.
Jag vet inte om det är mig man vänder sig till, när man vill vrida konspirationsvapnet ur händerna på östliga desinformatörer eller västliga populister, men jag känner mig alltmer allergisk mot svenska mediers sätt att skriva mig på näsan.
Ska jag förstå att detta stycke text har för avsikt att påverka, som SvD etiketterar sina krönikor och DN sina »opinionstexter«, men inte på det sätt som Putin eller Le Pen vill? Är ni de goda? Jag tvivlar hellre på allihopa och lägger ifrån mig tidningen, än att få mig till mans en slev av självsanktionerad sanning.
I mina ögon för fasonerna med sig en infantilisering av det offentliga åsiktsbildandet. För något år sedan hade ingen begärt att få veta den ideologiska orienteringen på valfri ledarsida inför, efter eller, i SvD:s fall, bredvid, varje text. Än mindre ville vi veta att den som skriver en text står för åsikterna. Och vad ger det egentligen att DN friskriver sig från Lena Anderssons eller Lars Calmfors slutsatser? De bereds ju utrymme att lägga ut texten på första parkett för att de har hyfsat kongruenta värderingar i största allmänhet.
När jag läser David Leonhardt beskriva fördelar och nackdelar med det uppkopplade livet har New York Times redaktionsledning bedömt att jag inte måste förstå att han vill belysa något – det är själva grundantagandet för textens existens. Men när Göran Eriksson i SvD går igenom
Jimmie Åkessons almedalstal ska jag förstå att det är Göran som står för innehåll, åsikter och alla dessa förbannade infallsvinklar. Varför ser en svensk tidning sig tvungen att förklara detta men inte en av världens största?
Och vad ger det mig som läsare att veta vem som står fri från vad? Journalistik, inte bara ledarskrivande, består ju av Det Eviga Sållandet. Rent krasst skulle en summering av världshistorien behövas före varje tillkommande yttrande, om uttrycket ska sättas i ram och kontext. Men det görs inte, och har aldrig gjorts, just för att individen förväntas ta till sig och hantera komplex information utefter sina förutsättningar och brister. Nu är det plötsligt legio att förvänta sig det omvända: Läsaren är en intellektuell tabula rasa och någon måste berätta att världen är svår och konstig innan ett tvärsnitt av densamma kan portioneras ut.
Så vi skriver att en recension innebär en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Man kunde lika gärna lämnat blanka streck i förproducerade textmoduler och bett läsaren fylla i önskvärda adjektiv eftersom recensioner ändå är västliga konstruktioner ämnade att hålla massorna i schack. En sådan enfaldig beskrivning skulle dock inte passa i svensk press anno 2017. Här används flera infallsvinklar.
Gustav Juntti är ledamot i LD:s redaktion.
@gustavheten
gustav.juntti@liberaldebatt.se