Recension: »Det politiska språket« Essäserie utgiven av Timbro Förlag, 2017
Heter det lathet eller lättja? Vilket förhållande hade poeten Jan Kasprowiczs till bönderna? Och vem var Joachim Lewels första kärlek?
Med dessa frågor tar historien fart i den polske absurdisten Witold Gombrowicz roman Ferdydurke, en klassiker om språkets makt. Tidigt beslås huvudpersonen Josef med en försummad utbildning när T. Pimko – doktor, lektor och magister – behöver fylla de lediga platserna i rektor Piórkowskis skola. Utan skolpojkar ingen skola, och utan skola inga lärare. Förvisso är Josef trettio år, men i skolan ska de nog kunna göra skolpojke av honom. Kan han vara annat än vad han tilltalas som?
Så börjar Josefs långa kamp mot de många krafter som vill ta ifrån honom hans plats som vuxen. Med språket som vapen reduceras han under berättelsens gång till både skolpojke och yngre släkting. Witold Gombrowicz språkintresse är typiskt för hans mellankrigstid. Hans generationskamrater kom att belysa allt från konst till filosofi och naturvetenskaperna. I postmoderniteten går många i deras fotspår: nämn bara en fråga som inte kan reduceras till ordval eller maktrelationer på Sveriges radio eller Södertörns högskola.
Intresset för ordval i samhället sträcker sig också in i den mindre företeelsen politiken. Här ingår världsfrågor om »fake news«, Vladimir Putin och informationssamhället. Men också politikerna i Sveriges riksdag, ett skrå ingen riktigt verkar förstå trots tolkning av politiska kommentatorer, ledarskribenter, retorikexperter, krönikörer, panellister, public affairs-specialister och Viktor Barth-Krons twittertumme. Eller vad tycker egentligen Stefan Löfven om vinstbegränsningar i välfärden den här veckan?
Politikernas debatt verkar alltså inte bli bättre trots intresset. Kanske behövs nya analyser för att förstå en sådan paradox. Eller kanske är problemet gammalt och beskrivet. I vilket fall är det i tiden att Timbro förlag till sommaren har gett ut essäer om det politiska språket. Två av dem kanske kan föra förståelsen för den torftiga debatten framåt. I den ena tas ett nytt grepp på vår tid, den andra skrevs 1946.
George Orwell var ytterligare en av de som, omgiven av totalitära samhällen, kom att intressera sig för ordens makt. Mest känt är författarnamnet kanske för 1984 där det begränsande nyspråket förhindrar kritik mot partiets ledare storebror. Men i essän Politik och det engelska språket undersöker Orwell just varför språket i den politiska debatten är så dåligt. De inledande exemplen och avslutande skrivråden är bedrägligt enkla: Kan det vara så enkelt att makthavarna är bedrövliga i sin användning av liknelser?
Problemet är mer komplext än så. Men genom enkla beskrivningar lyckas Orwell fånga de bakomliggande problemen. Den som använder blandade metaforer ser inte det hen beskriver för sin inre blick och tänker nog inte efter alls. Den som inte tänker efter alls är ofta en person som härmar något, kanske en partilinje. Den som i sin tur har skrivit en partilinje kanske har uttryckt sig vagt eller svårförståeligt för att något obekvämt inte ska förstås.
Det nya greppet står ledarskribenten Susanna Birgersson för i essän Vanmaktens vokabulär. Med aktuella exempel tar hon strid mot ett politiskt språk som har blivit torftigt, humorlöst och inövat. Förklaringen finner Birgersson hos politikerna, medierna och samhällsutvecklingen. Hit hör snuttifieringen i sociala medier, men också en journalistkår som har missförstått sin granskande roll. Inte minst tycks journalisterna se få begränsningar i politikens möjligheter. Svåra målkonflikter eller problem utan tydlig lösning göra sig icke besvär.
Här hade fantomsmärtorna från folkhemmet kunnat lyftas fram. Få demokratiska partier har kunnat forma ett land så som de svenska socialdemokraterna. Socialdemokraternas inflytande över det politiska språket gäller uppfattningen om politikens gränser och hur vi tolkar ord som rättvisa och jämlikhet. Det gäller även hur i statsmedia brukade stämmas av med partikanslier och motståndet mot konkurrerande media. Det gäller demokratisynen som förde Olof Palme nära Castro och Nordvietnam, men också tystnaden runt hur det svenska tillväxtundret sjabblades bort. Allt sammantaget är svensk politik fullt av debatter som socialdemokratins kritiker aldrig riktigt har segrat i, samtidigt som en försvagad socialdemokrati inte har lyckats hitta en ny roll. Resultatet är ett politiskt språk som aldrig får lämna det förvaltande. I väntan på faktiska konflikter kommer många av de oklarheter Orwell varnade för att ligga fast.
Susanna Birgersson avslutar sin essä med att förespråka utbildning och bildning. Med referenser från annat än politiken kan utövarna av det politiska språket kanske beskriva mer än vad de klarar av i dag. Inte minst kanske de då kan ge uttryck för känslor, humor och spontanitet. Utan detta kanske de likt Gombrowicz Josef finner sig fångade av en T. Pimko: en översittare vars offer inte kan svara annat än som barn när de tilltalas som barn.
Joakim Rönnbäck är ledamot av LD:s redaktion.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se