Bärande i Sverigedemokraternas försök att framstå som ett parti bland andra har varit anspråket på socialkonservatismen. Men i vilken mån överensstämmer partiets åsikter med konservativa värderingar? Författaren Claes-Magnus Bernson reder ut.
Med ord berättar vi vilka vi är och vad vi står för. Vi kan emellertid också gömma oss bakom ord och dölja vilka vi är. Sverigedemokraterna framställer sig som ett socialkonservativt parti, säkert delvis för att dölja sitt smutsiga förflutna.
För även om det finns likheter mellan socialkonservatismens syn på invandring, integration och nationell identitet och Sverigedemokraternas agenda föreligger också skillnader. Socialkonservatismen är en sammanhängande ideologi med tankar om politikens alla fält och ett socialkonservativt parti borde därför ha seriösa lösningar i samtliga frågor. Socialkonservatismen verkar dock åberopas av Sverigedemokraterna som ett slags alibi för en egentligen betydligt mindre nyanserad och mer populistisk agenda.
Sverigedemokraterna erbjuder ett slags ankare i vår stundtals förvirrande värld. Globalisering, migration och hypermodernitet betyder inte bara att världen kommer närmare, utan också att vi hamnar längre bort från våra hem. Just i denna sorts känsla anhopas lätt fantasier om hemmets familjära värme och enkelhet. Som med nästan all form av nostalgi är det tal om efterhandskonstruktioner: i blicken mot det gamla folkhemmets Sverige ser det ut som man vill att det ska göra.
Att reducera anledningen till att människor uppskattar Sverigedemokraterna till fördomsfullhet kan emellertid vara bedrägligt. Kanske är det helt enkelt så att många svenskar vill värna det bekanta – det som de växt upp med och håller kärt – samt föreställer sig att om »främmande element« i för hög utsträckning slår sig ner här, så kommer det ofrånkomligen resultera i ett helt nytt slags samhälle. De kanske helt enkelt inte är benägna att – utifrån deras perspektiv – ta risken att det låta det bekanta gå förlorat.
Det är inte att Sverigedemokraterna delar in människor genom kulturella kategorier som är problemet – utan hur de gör det. Indelandets logik är en ofrånkomlig del av den politiska tanken. Alla indelningslogiker är emellertid inte av samma karaktär; vad som delas in är lika väsentligt som hur. I principprogrammet framkommer att Sverigedemokraterna betraktar svenskhet som frånkopplat medborgarskapet.
»Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.«
Låt oss begränsa oss till ett nedslag, även om många fler kan göras, nämligen orimligheten i att någon som flyttar till Sverige och blir svensk medborgare måste uppgå i »svenskheten« i den grad att hen inte bara någorlunda behärskar språket, lever i enlighet med och respekterar lagarna samt känner lojalitet med Sverige utan också »ser den svenska historien som sin egen«. Denna formulering skjuter undan varje möjlighet att ha två (eller fler) identiteter, vilket i praktiken innebär att exempelvis en samisk eller judisk identitet är oförenlig med en svenska, eller åtminstone att sådana grupper tvingas välja; antingen är jag same men inte svensk.
En annan dimension, som hör ihop med denna, är naturligtvis tanken att man måste leva »i enlighet med den svenska kulturen«. Det är alltså inte tillräckligt att leva efter lagarna och respektera dem, utan man fråntas också möjligheten att välja att leva sitt liv på ett annat sätt än majoriteten. Var går då gränsen som urskiljer svensken från främlingen? Innebär detta exempelvis att individer vars släkt levt i generationer i Sverige, men har en avvikande trosuppfattning från majoritetens levnadsmönster, inte är svenskar i egentlig mening?
Logiken bakom svenskhetsbegreppet tycks avsedd att producera en bild som ligger så nära urbilden av en svensk som möjligt utan att omtala svensken med en biologisk vokabulär. Fördelen är uppenbar. Genom att använda sig av ett associativt språk frammanas en tydlig bild i ens inre, samtidigt som ingen kan anklaga Sverigedemokraterna för rasism. Sverigedemokraterna konstruerar svenskheten utifrån »kultur« snarare än »ras«, men hur skiljer sig denna uppdelning åt i praktiken?
Sverigedemokraternas syn på svenskhet är i linje med den socialkonservativa synen på invandring, vilken är centrerad kring vår hemhörighet i en nation. Logiken anger att vårt hem har sina särskilda vanor och regler, och att vi inte kan öppna dörren för främlingar som inte efterföljer dessa. Detta tänks nämligen ofrånkomligen leda till konflikter som inte är önskvärda i vårt »hem«. Eller som det beskrivs i Sverigedemokraternas principprogram:
»Vår uppfattning är att [mångkulturalism] kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.«
Eftersom hemmet är reglerat genom en nationalstat kan man också uppbåda nationalekonomiska argument: då hemmet kräver resurser för underhåll måste dess dörr hållas stängd. Om man inte sköter sitt hushåll är det inte anständigt att bjuda in någon och visa gästfrihet. Samma logik på sverigedemokratiska:
»Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.«
Endast genom att stöta bort andra grupper kan man hålla ihop den egna. På så vis erhåller anhängarna trygghet genom en berättelse och vision: för även om anhängarna upplever sig som utsatta i ett oroligt Sverige får de i alla fall trygghet genom en gemensam världsåskådning. Man bör aldrig underskatta känslan av trygghet och gemenskap.
Det är omöjligt att visa gästfrihet mot främlingar utan att i någon utsträckning visa misstänksamhet, dra en linje för gästfriheten. Om ens gästfrihet verkligen var gränslös skulle möjligheten att invända mot oönskade beteenden, och att utkräva ansvar av gästen, upphöra. Detta skulle innebära att man upplåter sig för möjligheten att släppa in en gäst som brukar våld mot gästfriheten, och i slutändan mot just de principer som välkomnade gästen.
Det finns ingen gränslös gästfrihet, inte ens på ett principiellt plan; alla föreställningar om en utväg från detta dilemma lierar sig med utopism. Kort sagt är misstänksamhet och gränser nödvändiga för vår integritets skull, och utan integritet är nyfikenhet, öppenhet och generositet omöjligt.
Föreställningen om den politiska gemenskapen – nationen – som ett hem bär med sig en sorts sanning. Kanske utgör vad som åtskiljer politiska synsätt på gästen och främlingen endast en skillnad i grader? All politik förutsätter gränsdragningar, och därför kunde man säga att vi bara är mer eller mindre misstänksamma mot »främlingen«.
Sverigedemokraternas flört med socialkonservatismen är falsk och endast tomma ord. Även om ingen definitiv gränsdragning är möjlig glider Sverigedemokraterna in i populistisk rasism. För även om partiprogrammet kan läsas som en socialkonservativ åsiktsförklaring saknar sådana tolkningar belägg när man ser till faktiska utspel och handlingar.
Som liberal underkänner man naturligtvis många av konservatismens ställningstaganden. Men man måste ändå respektera den som en sammanhängande ideologi som ska kritiseras med konventionella argument. Om nu Sverigedemokraterna gör anspråk på att räcka fram en konservativ politik kan detta vändas emot dem, genom att vända deras förmenta konservatism mot deras populistiska politik.
Konservatismen förutsätter att så väl etablissemang som institutioner är förankrade i någon sorts nationell tradition och kultur. Sverigedemokraterna talar om svenska traditioner och svensk kultur samtidigt som de är emot etablissemanget, institutionerna och inte minst »eliten«. De menar sig utgå ifrån svenska och kristna värderingar men saknar såvitt jag kan se naturliga kopplingar till Svenska kyrkan (vars värderingar även skiljer sig rejält från Sverigedemokraternas) och så vidare. Om de är emot etablissemanget och institutionerna kan man fråga sig vad det är som de faktiskt vill bevara? Kvar bli ett mystiskt »folk« och grumliga föreställningar om det »svenska«.
Iscensättningen klingar falskt och framstår som en strategi ämnad att göra partiet mer rumsrent. De gömmer sig bakom ord och parasiterar på tankefigurer som de egentligen saknar kapacitet att gå i god för. I mina ögon framstår Sverigedemokraterna som ideologilösa.
Claes-Magnus Bernson är författare och frilansskribent.
@cmbernson
cmbernson@gmail.com