Skip to content
Kultur/Ledare

Måste man vara feminist för att få sjunga?

När popbranschen förändras premieras varumärke snarare än musikalisk kvalitet. Zara Larssons jämställdhetsengagemang är, hur genuint det än är, en illustration av hur skivbolagen måste tänka PR. LD:s kulturredaktör Karin Pihl ser ett tecken i tiden.

Sångerskan Zara Larsson är vår tids stora stjärna. Med sin karisma och sångröst har hon kammat hem rockbjörnar, P3 Guld-vinster och regeringens pris för svensk musikexport. Hon samarbetar med några av världens främsta låtskrivare och producenter. Och framförallt hyllas hon för sin feminism och som en förebild för unga kvinnor.

Kanske är det faktiskt just det hon är mest känd för: Hennes inlägg i sociala medier om att män måste ta mindre plats. När sajten Kit.se (16/3) frågade Sveriges riksdagsledamöter om vad de tycker om Zara Larsson bestod svaren, i varje fall från de partier som har feminismen inskriven i sina program, av idel hyllningar. »Hon har gjort mycket bra så det är svårt att ha en favoritlåt men Uncover dyker förstås upp i toppen. Men framförallt är hon grym för att hon vågar sticka ut hakan och stå för sina åsikter«, svarade Emma Nohrén (MP).

Frågan är vad Larsson är mest känd för, sin lättsamma politiska radikalism eller sina
lättsamma poplåtar. Bägge är så nervöst samtida att det nästan blir parodiskt. När man lyssnar igenom sångerskans debutalbum är kan man nästan föreställa sig hur producenterna och låtskrivarna suttit och svettats: »Måste… vara… trendigt… måste… vara… samtida…«.

Dock, inget fel med det. Popmusik måste säljas, och de flesta låtarna är hits, som gjorda att fylla sommarens dansgolv och shoppinggalleriors högtalare. Men »nyskapande« är det knappast. Att hon hyllas som en pionjär handlar snarare om att hon och hennes AR-chefer är smått genialiska på PR. En snygg, begåvad sångerska, en mysradikal attityd, och låtar som alla kan tycka om. Zara Larsson beskrivs som en politisk artist, men i hennes musik finns inget spår av radikalism. Hon använder inte sin konst för att bedriva en politisk kamp, hon använder sin plattform på sociala medier. På så vis blir det behagligt för lyssnaren, som inte behöver lyssna på de politiska budskapen när de sätter på bilradion på väg hem från jobbet. Larssons radikalism är så slätstruken att H&M inlett ett samarbete med artisten, som designat en feministisk kollektion.

Jämför det med, säg, electroartisten Rein – en annan sångerska med nysläppt material som verkligen är Sveriges framtidshopp när det kommer till politiskt radikal musik – som sjunger om att krossa kapitalismen och angriper politisk korruption. Rein har också fått priser, men kommer aldrig att hyllas av svenska riksdagsledamöter. Det vill hon så klart inte heller.

Zara Larsson kan dock räkna med fortsatt framgång. Popbranschen måste vara lättrörlig för att överleva och det mesta handlar om att dra in stålar. För förlagen kretsar allt kring att pressa sina låtar genom bruset. Och av någon anledning som säkert har med samtiden att göra har kommunikation blivit allt viktigare. Eftersom artisterna inte tjänar pengar på att bli strömmade på exempelvis Spotify – producenterna tar ersättningen – måste cashen håvas in på andra sätt.

I DI Weekend (17/4) beskriver Jan Gradvall hur musikindustrin förändras, och hur skivbolagen växer ihop med reklambranschen. Det nystartade skivbolaget StereoStereo har en filosofi som menar att kommunikation är viktigare än försäljning, och därför ser man till att ha copywriters och art directors i huset. Zara Larsson ligger på TEN Music Group, som uppenbarligen också vet hur man skapar framgång: Bra poplåtar, en kampanj med en stor klädkedja, och mysfeminism som retar upp arga män på Twitter.

Zara Larssons Girl Power-attityd är ironiskt nog, hur genuin och välbehövlig den än må vara, en perfekt kommersiell produkt. Hon twittrar något argt om patriarkatet, kvällstidningarna hakar på, och hon befäster sin position som Sveriges mest »relevanta« artist. Dessutom har hennes kritiker ett lätt bakåtsträvande skimmer över sig. När Fredrik Strage träffande kallade sångerskans debutalbum för »Rihanna-karaoke«, lät han onekligen lite gubbig.

Så är detta en text med syfte att håna en sångerska, och klaga över att musiken inte är »autentisk« längre? Nej! Tvärtom. Det finns inget som är så idiotiskt som när självutnämnda experter avgör vad som är »äkta«. Men idén om att en popartist blir intressantare ju fler politiska tweets hon skriver underminerar musikens egenvärde. Det märks inte minst av alla dessa kvinnliga artister som, i sin iver att nå en stor publik, skriver texter om att »baby knulla mig« som ett slags radikalt ställningstagande. Men det faller platt. När något är för sökt är det sällan intressant.

Karin Pihl är LD:s kulturredaktör.

@karin_pihl

karin.pihl@liberaldebatt.se