Skip to content
Tema

Kampen mot extremism är inte blockbunden

Även om höger-vänster skalan lever så finns det nya frågor som skär igenom blockpolitiken. Dessutom har liberaler och socialdemokrater närmat sig varandra i en rad frågor, inte minst när det gäller synen på extremism, skriver VLT:s politiska redaktör Sakine Madon.

Kan liberaler och socialdemokrater närma sig varandra? Svaret är förstås ja. Med samma självklarhet som en TV3-programledare säger »Allt kan hända i Paradise hotel«, kan man säga att allt kan hända i politiken.

Liberal Debatt och Tiden har under våren i en gemensam debattartikel påmint om att liberaler och socialdemokrater stod sida vid sida i kampen för rösträtten. Det är visserligen ett tag sedan, men synen på demokrati blir aldrig oviktig.

Under pågående mandatperiod har allianspartierna glidit ifrån varandra. Perioden inleddes med att Sverigedemokraterna fällde regeringens budget, därefter bytte Moderaterna och Kristdemokraterna partiledare. Centerpartiet har seglat uppåt, Miljöpartiet har dykt neråt, och Decemberöverenskommelsen är begravd och glömd. Anna Kinberg Batra har bytt fot och sänkt tonen mot Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor säger sig vara beredd att fälla regeringen. I såväl Centerpartiet som Liberalerna finns däremot ett starkt tryck på att i alla lägen motarbeta Jimmie Åkessons parti. I samband med partiledardebatten i SVT:s Agenda i maj twittrade Moderata ungdomsförbundets Benjamin Dousa irriterat: »Och imorgon vaknar vi återigen upp med sossestyre på grund av C och L #pldebatt«.

Blockpolitiken är inte skriven i sten.

Även om den klassiska höger-vänsterskalan lever vidare finns det nya frågor som tar plats och skär igenom blocken. I den så kallade GAL-TAN-skalan står »GAL« för grön, alternativ, liberalt, medan »TAN« står för traditionell, auktoritär, nationalistisk. Vem din politiska motståndare är beror på vad som debatteras.

Vårens S-kongress i Göteborg blir ihågkommen som ett tillfälle då S-ledningen lyckades få partiet att röra sig mot mitten. Vad som väntar är fler poliser, tuffare terrorlagar och mer »ordning och reda«. Visserligen tog kongressen även beslut om att vinstbegränsningarna i välfärden inte endast ska gälla skola, utan inkludera även vård och omsorg. Ilmar Reepalus vinstutredning får somliga marknadsliberaler att se rött.
Att människor bör erkännas valfrihet är ingen oviktig värdering.

Det finns även fler frågor där liberaler i partipolitiken nog skulle rynka på pannan. Ett sådant är Socialdemokraternas Nato-motstånd. Men ändå: S rör sig mot mitten. Om det har varit svårt att skilja en högersosse från en socialliberal förr, blir det knappast lättare nu.

Samtidigt finns, som sagt, en märkbar splittring i Alliansen. Att Alliansen lyckades så väl inför valet 2006, och många år efter det, beror på att man hade en gemensam tydlig motståndare: socialdemokratin. Socialdemokraterna hade, upplevde många liberaler, vuxit ihop med makten.

Dåvarande statsminister Göran Persson gjorde sig inte direkt känd för att vara ödmjuk. Det fanns en trötthet på ständiga inkomstskattehöjningar och på myndigheter som bedrev politiskt rödfärgad reklam eller budskap. Näringslivets tankesmedja kampanjade mot »Enpartistaten« och många ville se ett maktskifte.

Maktskiftet i sig blev en viktig fråga. Det var också det som fick liberala feminister i dåvarande Folkpartiet att hacka i sig att de nu stod på samma sida som Kristdemokraterna.

I dag ser det annorlunda ut. När Socialdemokraterna nu kräver 10 000 nya poliser, och hårdare tag för lag och ordning, blir avståndet till borgerligheten mindre. Skillnaderna har också, efter regeringens 180-gradersvändning hösten 2015, avtagit i migrationspolitiken. Och i såväl Socialdemokraterna som Liberalerna finns kritik mot religiösa friskolor, en positiv syn på EU och en tro på jämställdhetspolitik.

Kampen mot politisk extremism är inte heller den blockbunden. Här har såväl socialdemokrater, såsom tidigare S-politikern Nalin Pekgul, som Liberalernas Birgitta Ohlsson, tidigare demokratiminister i alliansregeringen, lyft problemen på ett föredömligt sätt. Oavsett var extremismen kommer ifrån är det viktigt att se den, bekämpa dess idéer och därmed också ge dess offer ett erkännande. En demokrativän ser det växande hotet från både högerextremisterna och de religiösa fundamentalisterna.

Hand i hand med frågan om extremism går hatet mot kvinnor och hbtq-personer. Det märks exempelvis när kvinnor och hbtq-personer vittnar om svårigheter att leva öppet och fritt i förorter med självutnämnda moralpoliser. Här tror jag verkligen på en klok mitten; viljan att bekämpa hederskultur och förtryck finns hos såväl justitieminister Morgan Johansson (S) som hos feminister i Liberalerna. Klokskap saknas däremot hos den vänster som anklagar kvinnor som vittnar om förtryck i förorter för »ryktesspridning« och »svartmålning«, och hos »Sverigevänner« som riktar udden mot muslimer som grupp (minns till exempel SD:s valfilm med beslöjade kvinnor som jagar en pensionär).

I dagsläget ser ett formellt samarbete mellan liberaler och socialdemokrater ut att vara fjärran. Men nya konfliktlinjer och situationer luckrar upp gamla ordningar. Partiledare byts. Mandatperioder och valrörelser tar slut.

Kampen för demokrati och tolerans är allt annat än vunnen och förbi. Politiska allianser kommer och går, medan annat består.

Sakine Madon är politisk redaktör på VLT.

@sakine

sakine.madon@vlt.se