Som ett led i regeringens förändring av flyktingpolitiken försämrades villkoren och framtidsutsikterna för de ensamkommande flyktingbarn som nu finns i Sverige. Läraren Sara Edvardson Ehrnborg larmar om de konsekvenser detta fått ute i verkligheten.
Förutsättningarna för en ensamkommande ungdom att känna sig hemma i Sverige beror på hur ungdomen tagit sig till Sverige och vilken bakgrund hen har. Men inte bara. Att en ungdom känner sig hemma har även att göra med hur en kommun organiserar mottagandet, vilket förståelse för inkluderingsuppdraget lärare och elever i skolan har, samt vilket stöd ungdomen får i hemmet, i skolan och på fritiden. Inkludering sker med andra ord på olika nivåer och i ett komplext sammanhang.
En ungdom som är i asylprocessen har normalt sett goda förutsättningar att kunna bli helt inkluderad i ett samhälle. Exempelvis har den absoluta majoriteten av asylsökande ensamkommande barn och ungdomar som kommer till Sverige hög motivationsgrad och vill lära sig allt om språket och landet. Den här gruppen unga har även tidigare erfarenheter och kunskaper vilka vi som arbetar med mottagandet kan bli bättre på att lyssna in och använda i undervisning och på fritiden.
Som lärare har jag träffat hundratals ensamkommande asylsökande barn och unga. Under normala omständigheter, det vill säga under en asylprocess som är rättssäker och human, är ofta enda skälet till att ungdomen inte går till skolan att hen bär på trauma från tiden före ankomst till Sverige. Då kan ungdomen till exempel ha svårigheter att koncentrera sig eller vara trött. Men med lugn och ro, förstående pedagoger och ansvariga vuxna brukar det bli mycket bättre med tiden. Ett barn eller ungdom som får traumamedveten omsorg klarar fantastiska påfrestningar och är en resurs för sig själv och andra.
En förlamande känsla av att vara för sent ute infann sig hos många professionella under hösten 2016, eftersom förutsättningarna för gruppen ensamkommande ändrades på ett katastrofalt sätt under våren samma år. Då införde Migrationsverket en ny praxis i handläggandet av ensamkommande ungdomars asylutredningar. Deras behov av skydd och skyddsskäl godtogs plötsligt inte längre. De skrevs godtyckligt upp i ålder och blev i värsta fall av med god man, boende, skola och relationer de byggt upp. De nya skrivningarna i asyllagstiftningen skärpte tonen mot ensamkommande barn och unga ytterligare.
Migrationsverket och ansvariga politiker har fått mycket kritik för detta. Myndigheten var också kritisk mot de nya lagarna i sitt remissvar och man har själva rapporterat om stora brister i asylutredningar där godtycklighet och okunskap om hur man möter barn och unga med trauma ger upphov till stor rättsosäkerhet.
Bristerna hos Migrationsverket och i själva asylprocessen har lett till helt nya beteenden på individnivå. Den höga motivationen för att lära sig saker har minskat kraftigt. Den psykiska ohälsan har ökat. Förut var ungdomarna motiverade; nu har de tappat kopplingen till skolan. Ibland får de inte ens gå kvar i skolan de lärt känna som sin, utan blir flyttade från sitt sammanhang, sina kamrater och relationer.
Men just eftersom vi som arbetar med ungdomarna är professionella har vi börjat mobilisera. Vi behöver agera eftersom vi ser att både Barnkonvention och de mänskliga rättigheterna sätts åt sidan i behandlingen av ensamkommande unga. Vi kräver att Sveriges politiker tar ansvar och visar mod så att situationen förändras.
Det absolut viktigaste för att en ungdom ska känna sig hemma är att hen är trygg. Den känslan skapas genom samverkan mellan socialtjänst, boende och skola. Det märks på det sättet att den unge blir känd bland alla som arbetar omkring hen, blir trygg i processen och känner sig lyssnad på. Då kan också vi som är runtomkring fånga upp och agera när något händer.
När ungdomen är trygg äter och sover hen, går i skolan, pluggar, har sociala kontakter och visar att hen vill ha relationer.
Nyanlända barn och unga, alla kategorier, bär på mycket vishet och klokskap samt stark vilja och lust att lära. Men det som nu händer gör att de normala mekanismerna i relationsbyggandet och viljan att gå till skolan sätts ur spel. Elever som varit högpresterande, som kämpat till sig flera betyg på kort tid, som berömmer sina lärare och säger att kompisarna är snälla och pratar med dem varje dag, slutar nu gå till skolan. De ligger i stället vakna på nätterna, är ångestfyllda, orkeslösa och saknar hopp. Skolan ringer till boendet och undrar var ungdomen är och boendepersonalen klarar inte av att få upp ungdomen ur sängen, eftersom hen inte sovit på hela
natten.
Vi vill tillbaka till en situation där vi återigen kan bygga relationer, trygghet och samverkan. Det är lätt att mäta och observera hur samverkan fungerar – det är bara att titta på hur barnen mår och hur de gör. Många kommuner har under det senaste året arbetat upp välfungerande samverkansmodeller och signalerar att man är på väg mot nya genombrott i arbetssättet för inkludering av nyanlända ungdomar. Det är enligt mig oerhört viktigt att lyssna in den här processen. Det är dags för politikerna att lägga örat mot marken. Vi professionella vet hur vi ska göra och med rätt förutsättningar klarar vi det.
Sara Edvardson Ehrnborg är lärare och en av grundarna av rörelsen #vistårinteut
vistarinteut@gmail.com