Under slutet av 1800-talet väckte fotografi överklassens förundran. Med den moderna tekniken kunde familjeporträtt skapas i en sittning. Bilder där posen bara behövde hållas i någon minut. Resultatet blev en oromantisk och stel återgivning, något som även den samtida romankonsten och poesin tog efter.
Nya uppfinningar och upptäckter väckte även lusten att rationalisera vad som tidigare hade varit föremål för tro. Nya teser formulerades om allt från utbildning till djurens utveckling. Kanske var till och med människan själv ett djur? För människorna var fotografierna rationella. Men var människorna på fotografierna rationella?
I dag kan vi se tillbaka på dessa »early adopters« genom en googling. När kameran nådde det viktorianska England var de med ekonomisk möjlighet måna om att föreviga den egna ställningen. Noga valdes det som skulle lyftas fram. Hit hörde som väntat familj och karriärmarkörer, men inte sällan med en twist.
Människor dör, även vid tekniksprång. I viktorianernas fall var barn särskilt utsatta till följd av svåra epidemier. Fotografier kom här att fylla en funktion för högtidlighållandet av de avlidna. Därför är fotografierna av lik många – inte sällan iklädda högtidsdräkt och omgivna av statussymboler. Bilderna blir verkligt morbida när liken ställts upp i levande poser och omges av levande släktingar.
Den amerikanske författaren Don DeLillos senaste roman Noll K (Albert Bonniers Förlag, 2016) för tankarna till dessa dödsfotografier. Handlingen är förlagd till vår tid, och den nya tekniken är i stället kryonisk nedfrysning. På en anläggning i Centralasien ska rika människor frysas ned i dödsögonblicket i en transhumanistisk väntan på ny teknik och nytt liv.
DeLillo vrider och vänder på teknik, globalisering och makt. Men allra mest visar han hur lättköpt nedfrysningens grundpremiss blir för de inblandade. Döden är inte längre slutet. I stället är döden en väntan på upptining och fortsatt liv, när teknologin så tillåter. Likt ett viktorianskt dödsfoto framkommer därför snabbt en underliggande mänsklighet i moderniteten.
»Alla vill äga världens undergång«, konstaterar berättelsens transhumanistiska miljonär i bokens öppningsmening. Här ges en nyckel till debatten om verklighetens kryoniska nedfrysning.
Den transhumanistiska tanken på ett nytt liv efter att ha färdats genom temperaturer nära den absoluta nollpunkten, noll kelvin, är mer religiös än vad den vanligtvis framställs. Det tycks därför ironiskt att just religiösa samfund lagt stor energi på att bekämpa den ovanliga praktiken som sådan. I stället kanske nedfrysning borde välkomnas som en religiös praktik bland andra. Kanske framstår den i efterhand som ett morbitt viktorianskt dödsfoto, kanske hade dessa visionära miljonärer rätt och fick evigt liv. I vilket fall har några fler mött detta livs slut med större kyla.
Joakim Rönnbäck är ledamot i redaktionen.
@joakimronnback
joakim.ronnback@liberaldbatt.se