Recension: »Progress« av Johan Norberg (oneworld, 2016)
Johan Norberg framstod i sitt genombrottsverk Till världskapitalismens försvar (2001) som en nyliberal missionär med ett evangelium, ett glädjebudskap. Så är fallet även i hans senaste bok Progress. Ten Reasons to Look Forward to the Future (2016).
Framstegstanken är central i Norbergs tankevärld. Vore det inte för Norbergs omfattande kunskaper och fantastiska förmåga att skriva tillgängligt om svåra ämnen skulle han vara lätt att avfärda som alltför glad i förhållande till världens tillstånd. (Man kan också, givet ämnets allvar, bli en smula provocerad av bokens omslag: ett diagram med en »smiley«.)
Norberg försöker ta sig an invändningar av det slaget. Den över allt hängande frågan är varför vi lägger så stort fokus vid allt elände, men så lite vid framsteg.
Norberg förkunnar inte en profetia. I Progress fastställer han bara att världen på en rad områden kännetecknas av framsteg, samtidigt som vi tycks se allt mörkare på utvecklingen som helhet. Enligt Norberg föreligger en distans mellan hur världen är och hur den upplevs.
Kanske är det emellertid en villfarelse att förutsätta att man kan skilja mellan hur världen är och hur den upplevs? Frågan om hur världen »borde« upplevas är betydligt mer komplex än Norberg tycks utgå från och tyvärr saknar Progress en djupare problematisering av begreppet framsteg och dess idéhistoria: Ett märkligt ställningstagande om man betänker bokens titel!
Vi har exempelvis vetenskapen för att avsluta svälten. Men trots det är avståndet dit betydande, även om det minskar. I takt med vetenskapliga och tekniska framsteg ökar möjligheterna att begränsa elände; i samma takt ökar dock rimligtvis vår »skuld«. Kanske är det vetskapen om att människor dör i onödan som bidrar till pessimismen?
Insikten att ursprunget till ditt upplevda elände inte avspeglar sanna sakförhållanden är inte heller tillräcklig för att bli kvitt den, förnuftet tronar inte över våra upplevelser. Det erkänner visserligen Norberg, samtidigt han väljer han att inte resonera mer utförligt kring det.
Är jag orättvis? Kanske. Delvis? Progress handlar om en mentalitet som är väl dyster i förhållande till sakernas tillstånd och Norberg ger ett viktigt bidrag med sin upplysningskampanj.
Frågan är om inte Norbergs bidrag hade blivit större om han varit mer resonerande. Först i det avslutande kapitlet tillåter sig Norberg att tänka lite friare. På det hela taget är Norberg dock, som alltid, intressant. Och detta oavsett om man håller med eller inte. Han höjer blicken med hjälp av fakta och tänker vidare.
Claes-Magnus Bernson är frilansskribent och författare.
cmbernson@gmail.com