I anglosaxiska länder är det självklart att invandrare testas i kunskaper om det nya landet och språket. I Sverige är saken fortsatt huvudsakligen tabu. Tobias Samuelsson menar att det är hög tid att liberaler omfamnar ett klart definierat svenskt medborgarskap.
Det som bara ett år tidigare hade varit en otänkbar diskussion om »svenska värderingar« blev till ett genomgående tema under fjolårets Almedalsvecka. Att politiker från höger och vänster pratade om svenska värderingar framstod som en inåtblickande debatt, men det gjorde paradoxalt nog också att vi blev ett europeiskt land bland andra. Värderingsdebatten är som ett eko från Europa. Vi ligger bara något decennium eller två efter våra europeiska grannar.
I kölvattnet av värderingsfrågorna blev medborgarskapets roll en fråga som stöttes och blöttes i många europeiska länder under 00-talet. På flera håll ledde det också till stora förändringar.
Vissa, inte minst östeuropeiska länder, mildrade starka nationalistiska inslag som medborgarskapet tidigare varit omgärdat av. Länder som Danmark och Österrike har vid sidan av tidigare språkkrav infört kunskapstester där människor som aspirerar på medborgarskap förväntas svara på frågor om det nya landets kultur, historia och politiska institutioner.
Begränsar man jämförelsen till EU:s 15 medlemsstater före utvidgningen 2004 (EU15), och åren 1997 och 2014, så var det bara Sverige och Irland som inte skärpte kraven för medborgarskap. Som enda land där det helt saknas krav som språk- och kunskapstester framstår Sverige i sammanhanget som en särskilt udda fågel (Wallace Goodman, 2014).
Att Sverige utmärker sig lär delvis bero av att intresset för medborgarskapet här, till skillnad från i övriga Europa, varit svalt. Det blev förvisso högljutt när Folkpartiet inför riksdagsvalet 2002 lanserade ett paket av integrationsåtgärder, där krav på språk- och kunskapstest för medborgarskap var en del. Men efterdebatten kom att handla rätt lite om själva medborgarskapet som sådant. Snarare än innehåll blev den brännande frågan folkpartisternas bakomliggande motiv.
Handlade allt prat om att främja integration egentligen bara om att fiska i grumliga vatten?
På flera håll i Europa har hårdare krav för medborgarskap handlat om just det. Det mest beryktade exemplet kommer sannolikt från södra Tyskland där förbundslandet Baden-Württemberg 2006 införde ett »lojalitetstest« med intervjuer av nya medborgare – men bara om den sökande var invandrare från ett muslimskt land. Frågorna som ställdes handlade i stora drag om att säkerställa att den sökande sympatiserade med västerländska värderingar. Sociologen Christofer Joppke (2010) har benämnt det som en utveckling mot en »repressiv liberalism«, där liberal demokrati övergår till en identitet som alla väntas skriva under på.
Det är svårt att inte dra paralleller till vår egen debatt om »svenska värderingar«. Men hårdare krav för medborgarskap behöver inte vara en återgång till den exkluderande och assimilerande idé om tillhörighet som historiskt utgjort grunden för medborgarskapet. Debatten har på flera håll i Europa tvärtom handlat om att stärka gemenskapen i samhällen som präglas av en allt större etnisk och kulturell pluralism.
I Tyskland blev Baden-Württembergs lojalitetstest – som kom att stämplas som »muslimtestet« – den utlösande faktorn på en intensiv debatt om medborgarskapets innehåll. Utfallet blev en nationell uppvärdering av medborgarskapet som ersatte de lokala avarterna. Värderingskravet försvann, men i stället infördes obligatoriska språktester och medborgarskapskurser. Även om det är en utveckling som löpt parallellt på många håll i Europa har kraven och utformningen av tester för medborgarskap skiljt sig åt; framväxta utifrån skilda förutsättningar och problembeskrivningar.
I värsta fall leder samtalet om svenska värderingar in Sverige på den repressiva liberalismens väg, där liberala värden övergår till medborgerliga värderingskrav. Men förhoppningsvis landar diskussionen i stället i ett uppvärderat medborgarskap, utan illiberala krav. Det skulle kunna lägga grunden för en mer inkluderande idé som svenskhet anpassad efter dagens (och framtidens) samhällsutmaningar. Rätt utformat är medborgarskapet blint för människors etniska och kulturella bakgrund.
Hårdare krav har, förutom i Tyskland, även i Danmark och Nederländerna varit ett uttryck för en rädsla för att människor från andra kulturer ska utmana västerländska ideal om tolerans, jämställdhet och sekularitet. Men parallellt har det funnits ett intresse att finna tillhörighet och symboler att förenas kring i en global tidsålder. De europeiska ländernas inspiration har därför hämtats från anglosaxiska nybyggarländer. USA är kanske det tydligaste exemplet, med en lång historia av kunskapstester och medborgarskapsceremonier.
Det finns ingen motsättning mellan medborgarskapet och liberala kosmopolitiska ideal. Tvärtom är den »konstitutionella patriotism« som kommit att förknippas med filosofen Jürgen Habermas ett tydligt exempel på att det är mer än förenligt, då vi går samman kring politisk snarare än nationell gemenskap. Mot det står att ta avstamp i en »liberal nationalism« som är liberal i meningen att den tar sin grund i medborgarskap snarare än etnicitet, men utan att för den skull avfärda förekomsten av en nationell identitet. Det gör också att värden utöver politisk gemenskap, med gemensamma referensramar som kultur och historia, kan göras till verktyg för att inkludera nya medborgare.
Medborgarskapet förflyttar föreställningen om vem som är svensk från något som bottnar i en etnisk gemenskap till något som vi alla kan förvärva. Att ge medborgarskapet en starkare ställning handlar därmed om ett tydligt slutmål, där svenska medborgare inte bara är en del av en medborgerlig gemenskap, utan fullvärdiga medlemmar i den svenska samhällsgemenskapen.
Det är givetvis ett ideal, men medborgarskapet har potential om det får fyllas med ett tydligare innehåll. I det kan tester för medborgarskap spela en viktig roll. Om testerna sedan ska utformas utifrån Habermas konstitutionella patriotism, eller en liberal nationalism, kan diskuteras. Men innan dess måste vi enas kring vikten av att uppvärdera medborgarskapet från en urvattnad formalitet till något som kan bidra till en gemensam svensk identitet.
Tobias Samuelsson är förbundsstyrelseledamot i Centerstudenter och har läst retorik och idéhistoria vid Uppsala universitet. Han var en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.
@tobiasamuelsson
tobias.samuelsson@me.com