1. Staten – det är bra.
Visst, vi har alla njutit av Youtube-klipp där franska bönder skjuter gödsel in genom fönstren på ett kommunhus, och vi har med jämna mellanrum högljutt suckat över att alla fransoser tycks gå i sympatistrejk så fort det offentliga överväger att höja pensionsåldern till det som i de flesta andra länder anses vara det år då man etablerat sig på arbetsmarknaden.
Men fransmännen gillar staten. Typ. På något sätt. Rätt mycket, ganska ofta, faktiskt.
Staten ska vara stor, byråkratisk och helt odigitaliserad, och den ska vara så mäktig att franska politiker får ohemult mycket makt och så viktig att den är värd att slänga gödsel på med jämna mellanrum.
2. Lämna aldrig en position.
»Abdicate? Pah! Abdication is for quitters and Dutch queens«, konstaterade kolumnisten Allison Pearson när frågan om den brittiska monarkens eventuella pensionering kom på tal.
Franska politiker är av samma åsikt. Därför lämnar de aldrig en post, ett uppdrag (eller en arvodering…) förrän gendarmeriet för dem
därifrån.
Alltså, på riktigt, aldrig. Att ett statsråd ansvarar för ett departement, sitter i parlamentet och är borgmästare för en mindre stad i Bourgogne är inget konstigt.
Distriktsordförande och inrikesminister på samma gång? Anders Ygeman (S) skulle betraktas som oengagerad och rädd för förtroendeuppdrag i Frankrike.
3. Folklighet är för vanligt folk.
Det är knappast någon slump att svenskans »pöbel« härrör från franskans peuple (folk). Visst, franska politiker kan prata varmt om »folket« och »folklighet«, men vem vill egentligen ha en folklig politiker? Fransmännen vill det definitivt inte.
Fransmännen vill ha pompa, ståt och militärparader där landet kan visa upp den armé som räddats så många gånger av britterna och jänkarna att hälften vore nog. Frankrike vore inte Frankrike utan sin »grandeur«, hävdade Charles de Gaulle. Den måste presidenten symbolisera.
4. Skandaler ska vara skandalösa.
När president François Hollande fotograferades åkandes på en vespa från sin älskarinna upprördes världen över att Frankrikes statschef svikit sin dåvarande partner Valerie Trierweiler, som han blivit tillsammans efter att ha lämnat sin tidigare partner Ségolène Royal (som i praktiken redan lämnat Hollande när hon utmanövrerade honom och blev Socialistpartiets kandidat i presidentvalet 2007).
I Frankrike upprördes man mest över att presidenten sett så icke-presidentlik ut då han försökte dölja sin amorösa eskapad.
Vi pratar ändå om ett land där en tidigare president (François Mitterrand) höll sig med två familjer samtidigt, samt åt utrotningshotad ortolansparv när tillfälle gavs, och där en annan (Jaques Chirac) slog nytt EU-rekord i korruptionsanklagelser, men ändå valdes om.
5. Möt mig i den icke-existerande mitten.
Franska politiker bildar sina grabbgäng på elitskolor som ENA och Sciences Po, man fostras på departementen och av (manliga) politiska mentorer som tar nästa generation under sina vingars beskydd. Någonstans längs vägen måste man dock ha bestämt sig för om man är konservativ eller socialist. Det är de två blocken som gäller. Mitten? Mellanting? Vous avez what we in Sweden kallar socialliberalism?
Låt er inte luras av stödet för Frankrikes svar på Justin Trudeau, unge monsieur Emmanuel Macron. Frankrike har inte fått en liberal knäpp. Men precis som att de franska vänsterväljarna röstade på »idioten i stället för fascisten«, då man såg till att Jaques Chirac slog Jean-Marie Le Pen i andra omgången i presidentvalet 2002, så lär man se till att mellanmjölksmitten-Macron slår fascistens dotter Marine Le Pen om de två möts i en andra omgång nu i vår.
Sen får Macron lära sig att bli lite mer majestätisk, kapa åt sig lite fler poster (han blir ju i alla fall halvprins av Andorra när han blir president) och göra någon ordentlig skandal.
En 24 år äldre fru som han träffade då hon var hans lärare på gymnasiet? Kom igen nu, vem bryr sig…
Anders Rönmark är opinionschef i MittMedia och frankofil i största allmänhet. Han har tidigare studerat i Dijon.
@andersronmark
anders.ronmark@mittmedia.se