Att skolelever blivit sämre på att räkna har debatterats flitigt. Färre tycks på allvar bekymrade över den sviktande läsförståelsen. Författaren Claes-Magnus Bernson varnar för en farlig trend.
Många lär instämma i påståendet att politik i ett öppet samhälle förutsätter att medborgarna har god förmåga att hantera text. Men varför måste man kunna det? Och vad kan det få för konsekvenser om förmågan försvagas?
Ord får saker att hända och för diktaturen är därför med en paranoid logik ord aldrig oskyldiga. I George Orwells dystopi 1984 är inte bara rätten att tala inskränkt med censur, utan också vad som kan sägas och tänkas. Det är sannolikt ingen tillfällighet att Orwell lät censur och stympat, förtingligat, (ny)språk gå hand i hand i storebrorsdiktaturen. Orwell gestaltar elegant hur fundamental kopplingen mellan språk, tanke och politik är i ett ofritt samhälle.
Samtidigt är det naturligtvis inte alltid så enkelt. Exempelvis har Singapore bland de bästa PISA-resultaten i världen, samtidigt som landet enligt The Economists Democracy Index hamnar bland de ofria, halvtotalitära staterna. Ändå vore det ett misstag att underskatta kopplingen mellan språk, tanke och politik i en demokrati. Detta av den enkla anledningen att politiska överläggningar förutsätter avancerade resonemang och avancerade resonemang ofta bäst förmedlas genom text. Text tillåter läsaren att stanna upp, reflektera och återkomma till argument. Det framstår därför som en förutsättning för en modern demokrati att medborgarna kan hantera avancerad text.
För vad händer med politiken när språket förtingligas och sargas i demokratier? Även om det fria samhället inte medvetet sargar språket och tanken så kan detta hända oavsiktligt. Detta delvis just eftersom att samhället är fritt och inte, liksom diktaturen, modellerat efter en storslagen blåritning. En sak är säker: politiskt tänkande förutsätter långsamhet och känslig språkhantering; det tar tid att tillägna sig, neutralt granska och argumentera för politiska uppfattningar. När denna långsamhet hotas och angrips med snabba stötar har den politiska tanken svårt att värja sig och tvingas anpassa sig för att överleva. Vad händer med det politiska medvetandet – själva förmågan att tänka politiskt – när språket och tanken anpassas efter en strömlinjeformad logik, vars primära mål är att i effektivitetens anda eliminera allt som bjuder motstånd? För även om sådana anpassningar sker indirekt, automatiskt och oavsiktligt så finns en risk att samma anpassningar försvagar vår förmåga att tänka politiskt.
Kalkylerbarhet och användbarhet är i dag intimt sammanlänkade. Det man kan mäta och räkna på kan processeras och omvandlas till hanterbara byggstenar. Så länge något kan kvantifieras saknar det tröghet och motstånd, vilket skiljer det från kvalitativ, reflekterad kunskap som aldrig är entydig och definitiv. Siffror är smidiga kuggar i större, instrumentella uträkningsmaskinerier då de blint kan användas utan djupare tolkning. Den strömlinjeformade tanken kan bevittnas överallt: från företagspsykologernas anställningstest till dejtingsajternas matchningar. Var man än vänder blicken kan man se besattheten av mätningar som producerar siffror och diagram även av de mest svårinringade aspekter av den mänskliga tillvaron i stil med prestationsförmåga och kärlek.
Det finns samtidigt rimligtvis dimensioner som försvinner bakom siffrorna och diagrammens diskreta tyranni. Ta kärlek: är det verkligen möjligt att närma sig detta komplexa och vackra fenomen utifrån enkla data och samband? Eller handlar det i stället om vad som på kort sikt tycks »fungera«? Är verkligen ett romantiskt förhållande som inte avbryts med nödvändighet samma sak som kärlek? Eller mäter man i stället andra saker i stil med bekvämlighet och anpasslighet? Svårt att säga, visst?
En förklaring till att vi underordnar oss sammansmältningen av kalkylerbarhet och användbarhet är att vi ofta eftersträvar »effektivitet«. Effektivitet förutsätter beräkning, att man statistiskt kan förutse ett visst utfall. Den strömlinjeformning som detta slags rationaliseringsprocesser innebär kan emellertid också medföra att väsentliga aspekter faller bort därför att de är för statistiskt osannolika.
Ett förtingligat språk är naturligtvis lättare att hantera för datasystem. (Avancerad poesi lär vara det sista, om någonsin, en hyperintelligent artificiell intelligens kommer att kunna översätta.) I namn av effektivitet eftersträvas ett enklare, tillgängligare språk och mot denna bakgrund är det föga förvånade att »lix-mätningar«, som visserligen funnits sedan 1960-talet, nu fått ett uppsving och blivit »app«. Algoritmen alstrar ett index utifrån summan av den genomsnittliga meningslängden och procentandelen långa ord, där långa ord är sådana med fler än sex bokstäver och meningslängden mäts från stor bokstav till hårda skiljetecken som punkt, frågetecken eller utropstecken. Lix-mätningar har en deskriptiv funktion; men vad händer om den blir normativ?
Frågan är vad algoritmer som dennas spridning i förlängningen kommer att göra med oss. Kommer våra ordbehandlingsprogram snart ha den typ av gröna understrykningar som förekommer i samband med »byråkratiska« och »arkaiska« begrepp när vi uttrycker oss »komplext«? Det finns i så fall en fara med det. Frågan är om detta inte leder till att man anpassar sig väl mycket efter ibland förvända föreställningar om läsbarhet; i stället borde vi kanske fråga oss om det är texterna som måste bli lättare att läsa, eller läsarna som måste bli bättre på att tyda dem?
Att man vill förstå direkt – inga konstiga ord! inga långa meningar! inget komplext innehåll! – är kanske ett utslag av vår stressade och intrycksbombade samtid. Detta kan i sig säkert ibland medföra att språket och därmed tanken tillåts förenklas, så att inga omläsningar är nödvändiga. Att man aldrig bör uttrycka sig onödigt komplicerat – utan precis så enkelt eller svårt som ämnet kräver – handlar dock om något annat.
Vi förhåller oss alltmer till text, främst via internet, samt borde alltså ha ett allt större behov av goda läskunskaper. Men att läsa avancerade texter är något vi blivit allt sämre på i Sverige, om vi får tro PISA-mätningarna. Seriös politik förutsätter goda läskunskaper då egentligen bara text tillåter verkligt avancerade resonemang och argument. Få kan tänka djupt enbart med hjälp av eget huvud och/eller samtal, eftersom de flesta av oss behöver (text)stöd för att kunna avancera igenom komplicerade ståndpunkter.
Goda läskunskaper är kanske inte ett tillräckligt villkor för att bli en god medborgare. Men det är i de flesta fall en nödvändig förutsättning då okunniga individer rimmar dåligt med en välfungerande liberal demokrati.
Om vi blir sämre läsare uppstår ofrånkomligen frågan om detta leder till att vi blir sämre medborgare. Utan förmågan att tillägna oss avancerad text har vi sämre möjlighet att forma självständiga uppfattningar samt lösa politiska problem. Att språkets instrumentalisering leder till tankens kortslutning och att detta i sin tur leder till ofrihet är själva kärnan i 1984. Låt oss därför inte hamna i en situation som ens avlägset liknar Orwells dystopi.
Claes-Magnus Bernson är författare och fri skribent. Han är återkommande medverkande i LD.
cmbernson@gmail.com