Recension: »HQgate« av Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssens (Ekerlids Förlag, 2016)
Blir en partsinlaga per automatik mindre trovärdig, för att det är en partsinlaga, oavsett vad innehållet är? Den frågan ställde jag mig när jag började läsa Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssens bok HQgate (Ekerlids förlag, 2016), och frågan hänger kvar även när jag lägger ifrån mig boken.
Härvan kring HQ Banks likvidation 2010 är komplicerad, men mycket förenklad kan processen beskrivas som följer. HQ AB, grundat av finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg, hade 2006 fått tillstånd att bedriva bankverksamhet. HQ Bank drog på sig stora förluster i tradingverksamheten från 2007 och framåt, vilka våren 2010 ackumulerat uppgick till 1,2 miljarder kronor när tradingportföljen under kort tid avvecklades. Finansinspektionen bedömde att banken inte hade haft kontroll över sin riskhantering, och återkallade i slutet av augusti 2010 bankens tillstånd. Banken likviderades därefter, styrelsen avsattes, och banken såldes för en i sammanhanget liten summa till Carnegie.
Vem hade gjort fel? Och i så fall när – och medvetet eller ej? Efter bankens kollaps vidtog ett blame game, där Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten inledde granskningar av banken och moderbolaget, och där den nya ledningen för HQ AB under försommaren 2011 beslutade att stämma den tidigare styrelsen, som man hävdade medvetet manipulerat värderingen av tradingportföljen och hemlighållit förluster, liksom revisorerna KPMG. Den gamla ledningen bestod i huvudsak av Mats Qviberg och de tidigare vd:arna respektive ordförandena Mikael König och Stefan Dahlbo, men även tidigare styrelseledamöter som Pernilla Ström och Anne-Marie Pålsson drabbades genom att av Finansinspektionen bedömas olämpliga som styrelseledamöter i finansbolag framgent.
På andra sidan av konflikten stod Qvibergs gamle parhäst Sven Hagströmer, den tidigare tradingchefen i HQ Bank Fredrik Crafoord, styrelseledamoten Catharina Lagerstam, fastighetsmagnaten och aktieägaren Sten Mörtstedt, advokaten och ordförande i »nya« HQ AB Christer Sandberg, samt SvD-journalisterna Patricia Hedelius och Carolina Neurath, som skrivit mycket om HQ-kraschen. Neuraths bok Den stora bankhärvan satte när den utkom i augusti 2011 för många bilden av skeendena som ledde fram till kraschen och att FI drog
bankens tillstånd.
Det är mot Neuraths narrativ, Crafoords uppgifter om tradingportföljens hantering, Hagströmers påståenden i media vid tiden efter kraschen, Lagerstams hävdade expertis och Sandbergs motiv bakom stämningsansökan mot den gamla ledningen, som HQgate tar spjärn, och försöker etablera en motbild. Med tanke på dels den stora mängd ej tidigare redovisade uppgifter, dels det omfattande källmaterialet – tillgängligt på hqgatestory.com – som ligger till grund för boken, lyckas den relativt väl. Jag tar fram Neuraths bok och läser om valda delar av den. Så här fem år senare, och efter att Qviberg & Co. grundligt friats i brottmålsrättegången i juni i år, framstår den som tämligen grund i många delar.
Pikant i sammanhanget kring HQgate är den roll den ena författaren, finansliraren Christen Ager-Hanssen, spelat under researchen. Ager-Hanssen övertygade HQ AB:s nya ledning att han kunde utarbeta en förlikning med Qviberg & Co., och fick därför tillgång till en mängd dokument som HQ AB-ledningen ansamlat inför processen mot den gamla ledningen. Ager-Hanssen spelade också in många av de möten han hade med i första hand ordföranden Christer Sandberg, som i boken framställs som någon som blivit rejält blåst – Ager-Hanssens sympatier låg under tiden hos Qviberg, och han arbetade från 2014 och framåt för Qviberg med att förbereda hans försvar och sticka hål på såväl den nya ledningens som myndigheternas grunder. En klassisk dubbelagent, kan sägas.
Tidvis är boken ganska seg. Ofta är beskrivningarna av de finanstekniska aspekterna svåra för en lekman att sätta sig in i. Många skeenden tröskas över alltför många sidor, det hoppas ofta fram och tillbaka i kronologin, och många föga relevanta samtal återges in extenso. De delar som är skrivna av Jenny Hedelin – tills nyligen journalist på Dagens Industri – är mer koherenta och lättlästa. Trots detta fyller även de utförligare bakgrundsbeskrivningarna en funktion för förståelsen av vad kritikerna av Qviberg & Co. siktat in sig på, respektive inte fäst vikt vid. Till exempel menar författarna att det stora problemet med hanteringen av bankens tradingportfölj i slutändan inte var riskexponeringen som sådan, utan att stängningen av portföljen forcerades – på initiativ av Sven Hagströmer – vilket medförde onödigt stora förluster. Likaså hävdar författarna att Finansinspektionen blandade ihop två olika regelverk i sin bedömning av bankens riskklassificering av tillgångar.
Dessa exempel och andra i boken pekar på ett övergripande problem: inom finansbranschen rör det sig ofta om tekniskt komplexa frågor, och verksamheten är till sin natur inte publik, vilket försvårar för utomstående att göra korrekta bedömningar. Det gäller även för traders, men i ännu större utsträckning för finansinspektörer och ekobrottsåklagare. Ekobrottsmyndigheten åkte också på en rejäl smäll när myndigheten förlorade åtalet om grovt svindleri i somras.
Man kan läsa HQgate som en finansthriller, med smygbandade samtal och myndighetspersoner som kör med dubbelspel. Det är dock bara av intresse i viss utsträckning. Vad som är intressantare för läsare av Liberal Debatt, och som kanske är föremål för en annan bok, är den eventuella systemkritik som kan härledas ur framställningen i HQgate.
Författarna hävdar exempelvis att den åklagare på Ekobrottsmyndigheten som först hade hand om förundersökningen mot bankens ledning, Berndt Berger, blev förflyttad på grund av att han på ett alltför iögonfallande sätt gjorde sig beroende av uppgifter och benägen assistans från den nya ledningen i HQ AB (som alltså också stämt den gamla ledningen civilrättsligt). Ekobrottsmyndigheten ska också ha lagt vitala uppgifter, som i flera fall talade till de åtalades fördel, i den så kallade »slasken«, där de upptäckts först efter att Qviberg & Co. begärt ut och gått igenom dem. Likaså riktas kritik i olika former mot Finansinspektionen, där tjänstemän antyds vara korrupta, och besluten kring HQ Bank vara hänförliga till politiska avvägningar (genom återkommande hänvisningar till det politiska intresse som skulle ha funnits från Finansdepartements dåvarande ledning att visa muskler genom att »trycka till« några finansgubbar ett knappt halvår inför valet).
Med tanke på de fel i arbetet som både Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten beslås med i boken, och dessa fels implicerade systemiska problematik, känns det lite futtigt att den story som fått mest spridning i samband med bokens lansering är den om att en filmare ska ha efterfrågat mutor från Qviberg för att framställa den senare i bättre dager. Tyvärr utvecklas inte denna kritik bortom beklagandeakter avseende HQ Bank-fallet. Möjligen vill författarna inte framstå som konspiratoriska foliehattar, eller så känner de inte att de har tillräckligt på fötterna för att grunda en mer djupgående kritik av de finansiella översynsmyndigheternas befogenheter och arbetssätt. (För den intresserade kan rekommenderas till exempel Wiweka Warnling-Nereps artikel om Finansinspektionens tillsyn och legalitetsprincipen i Förvaltningsrättslig tidskrift 3/2009 och 3/2011 – även om både lagstiftning och praxis har utvecklats en del sedan
dessa skrevs.)
Ett annat skäl till att författarna inte broderar ut sin framställning till en mer systematisk kritik kan vara av försiktighet: skadeståndsmålet mot Qviberg & Co. har i skrivande stund nyligen inletts, och även om HQgate med webbsida säkerligen har till delsyfte att upprätta Qvibergs PR-bild, vill nog varken Hedelin eller Ager-Hanssen gå ut på en alltför lång planka i detta läge.
Under 99 dagar ska rättegången pågå i Stockholms tingsrätt. 5 miljarder i skadestånd, en rekordhög summa, står på spel – liksom, sannolikt, vilken beskrivning av HQ Banks krasch som kommer att bli den officiella i historieskrivningen. Rättegången är öppen för allmänheten att bevista.
Patrick Krassén är jur. kand och fil.kand. i statsvetenskap från Stockholms universitet och var redaktör för Liberal Debatt 2007-09.
patrickkrassen@hotmail.com