Skip to content
Debatt

Staten måste backa från universiteten

Den rödgröna regeringen vill få den presenterade forskningspropositionen att framstå som ett slag för ökad samverkan. Karl Wennberg, professor i företagsekonomi, ser i stället ett illa dolt försök att i än högre grad, medelst både piska och morot, styra landets lärosäten. Nu manar han till liberal samling.

Tidigare i vinter kom regeringens efterlängtade forskningsproposition. Den innehöll pliktskyldiga satsningar på grundforskning, parat med starka krav på tillämpad forskning, gärna i samband med näringsliv och andra aktörer. Allt inramat med modeordet »samverkan«. Utöver detta stärks den politiska styrningen av landets universitet och högskolor.

Propositionen andas planekonomiskt 1980-tal med ett oroväckande fokus på så kallade »strategiskt riktade satsningar«. Sådana brukar leda till kortsiktighet och ökad styrning av forskningen, men med magra ekonomiska utfall. Vi vet från åratal av utvärderingar av dylika åtgärder att »strategiska«satsningar utgår från vad som är »hett« i dag och politiskt accepterat som viktigt – till exempel miljöteknik. Den politiska välviljan till trots tenderar tyvärr politiskt riktade satsningar att missa målet. Det senaste internationella exemplet är Barack Obamas storsatsning på solenergi i USA, där miljarder i statliga investeringar plöjdes ned i startups i Texas och Arizona, för att några år senare finna sig totalt utkonkurrerade av kinesiska bolag. Samtidigt bygger entreprenören Elon Musk upp ett konglomerat baserat på hållbar energiproduktion med hjälp av privat kapital och en känsla för vad konsumenter efterfrågar – en känsla som forskare och politiker mer sällan besitter.

Konkurrens mellan innovatörer om kapital och kunder är det som driver utveckling. Inte statliga dekret. Liberaler bör stå upp för konkurrens.

Regeringens vilja att öka lärosätenas samverkan med det omgivande samhället syns allra tydligast i de kraftigt ökade anslag som ges till det statliga verket för innovationssystem – Vinnova. Kraven för Vinnova-finansierade projekt är att forskare skall samverka med näringsliv och andra aktörer i samhället, såväl i själva forskningsverksamheten som då det gäller att ge spridning åt resultaten. Risken för likriktning av forskningen är uppenbar.

Vad händer om forskningen genererar resultat som misshagar någon samarbetspartner? Risken är stor att framtida forskningsprojekt blir tandlösa, tillrättalagda eller i värsta fall rena beställningsjobb. Tankens konkurrens beskärs till en process driven av likriktning och ytliga politiska modeord.

Det är därtill beklämmande att samverkan ses som den nya ledstjärnan för god forskning, och inte det fria sökandet efter ny kunskap. Regeringens önskan om att utbildning, forskning och innovation ska stå i människornas tjänst för ett hållbart, solidariskt, jämlikt och jämställt samhälle andas en osund tro på att ny kunskap och lösningar på samhällsproblem är beställningsvaror. Även om de flesta forskare (och andra medborgare) måhända ser positivt på hållbarhet, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet så innebär dessa begrepp att kraven på god forskning – och därmed den långsiktiga innovationskapaciteten – i Sverige radikalt beskärs. En central del i Friedrich Hayeks berömda bok Vägen till träldom (1944) är att när vi låter ändamålen helga medlen, oavsett hur eftersträvansvärda dessa är, öppnar vi portarna till en process där detaljstyrning beskär den fria tankens konkurrens, och i förlängningen även konkurrensen mellan idéer såväl som lösningar, vilket hotar det demokratiska samhället.

Forskningspropositionen riskerar alltså att generera motsatsen till dess intention och stänga dörren för framtida innovationer, genom att incitamenten läggs enbart till kortsiktiga försök till problemlösning. Man kan inte styra innovation. Däremot kan man skapa förutsättningar för innovationer att skapas och förverkligas. Forskningspolitik är bara en pusselbit. Skattepolitik, näringslivspolitik och arbetsmarknadspolitik är minst lika viktigt. Dessa är dock heliga kor som få politiker vågar närma sig.

Uppseendeväckande är också att forskningspropositionen inte innehåller någon ny satsning på de beprövade system där forskare i konkurrens söker anslag från Vetenskapsråden. Detta är paradoxalt då propositionen framhåller vikten av just fri forskning. Vetenskapsråden har ett väl beprövat utvärderingssystem med hög legitimitet, som ger pengar till alla vetenskapliga discipliner. Detta system ses dock av beslutsfattarna som för långsamt och svårstyrt, då det är oberoende experter som bedömer andras forskares ansökningar.

Ur ett liberalt perspektiv är det beklämmande att den politiskt tillsatta majoriteten i universitetsstyrelserna kvarstår. Politiskt tillsatta majoriteter med ordförandeskap i universitetens och högskolornas högsta beslutande organ är en allvarlig inskränkning i lärosätenas frihet att konkurrera om studenter, forskare och anslag, och ta konsekvenserna av sina beslut. Ett färskt exempel är högskolan Dalarnas beslut att likt högskolan Väst slå samman sina två campus till ett. Efter att först proklamerat högskolans autonomi att ta strategiska beslut ändrade sig minister Helene Hellmark Knutsson raskt när högskolans beslut inte föll hennes lokala partiföreträdare i smaken, och införde raskt en inskränkning i högskolan Dalarnas autonomi.

Den direktpolitiska styrningen av högskolor och universitet är dessutom ett hot mot en samhällsinstition som historiskt varit en bastion mot politisk extremism. Auktoritära regimer då och i nutid vet att domstolar och universitet är hinder i vägen för ett maktövertagande. Vad händer när Sverigedemokraterna kniper ordförandeposten i en universitetsstyrelse? Eller en svensk version av de grekiska nynazisterna Gyllene gryning?

En liberal ser gärna att universiteten konkurrerar med varandra, men framförallt att universiteten behåller sin autonomi
gentemot statsmakten.

Karl Wennbergs är professor i företagsekonomi och ledamot av OhlinInstitutets styrelse.

karl.wennberg@ohlininstitutet.se