Pamfletter, mutor, prostituerade och sprit. På denna grund vilade tiden som gav den svenska parlamentarismen »hattarna« och »mössorna«. Historikern och ledarskribenten David Lindén ger oss den historiska bakgrunden till Tryckfrihetsförordningen.
Nyligen firades med rätta den svenska tryckfrihetens 250:e födelsedag. Men för att förstå varför den instiftades i Gävle den 2 december 1766 måste man, för att bruka ett mer skönlitterärt språkbruk, »sätta scenen«. Det är en historia om ett Sverige som sökte hitta sin roll som nation, om konservativt sinnade som drömde sig tillbaka till den tid som varit och om deras motståndare som i sin förmåga att tänka fritt borde kallas våra första riktiga fritänkare. Låt oss därför börja med nationen.
Från 1680-talet styrde kungen Sverige och behövde endast konsultera rikets ständer och riksrådet när han själv ansåg det nödvändigt. Enväldet avskaffades i och med Karl XII:s död 1718. Freden i Nystad 1721 gjorde därefter slut på vad som kallades Stora nordiska kriget och Sverige degraderades från en stormakt till att bli dagens landyta, utom Finland och Stralsund i norra Tyskland.
Monarkerna efter Karl XII kom att i princip inte ha någon makt och i stället hamnade makten hos ståndsriksdagen – adel, präster, borgare och bönder – och det gav upphov till vad senare historiker föraktfullt har kallat »partiväsendet«. Det är emellertid en grov förenkling att associera detta med våra dagars riksdag – och riksdagspartier. Riksdagarna var landsmöten som man samlades till med regelbundna mellanrum och där sändebud från Ryssland, Frankrike och Storbritannien helt öppet betalade ut mutor till riksdagsmännen. Man var också generös med alkohol och prostituerade för att få riksdagsmän att rösta som man ville.
Ur detta system skapades två konkurrerande grupper. »Hattarna« som ville återuppliva stormakten Sverige, stärka kungamakten och bevara adelns privilegier. Mot dessa stod »mössorna« som ville avskaffa tullarna på handel, fokusera på välståndsfrågor och begränsa kungamakten och adelns privilegier så mycket som möjligt. Vad som dock åter behöver betonas är att detta inte var moderna politiska partier, utan löst sammansatta grupperingar. Lojaliteter kunde skifta snabbt och namnet »hattar och mössor« var från början nedsättande epitet man använde om sina motståndare. Men vad tiden hade gemensamt med vår egen var att den var väldigt politisk. Papper var billigt och det fanns ett stort antal tryckpressar, främst i Stockholm.
En 1700-talsversion av våra dagars sociala medier var att skaffa sig anhängare genom att trycka sina egna böcker och pamfletter och det höga tonläget i diskussionen påminner mycket om i dag. En av sin tids främsta »pamflett- och skriftprofiler« var Anders Chydenius (1729–1803) som med rätta kan kallas för tryckfrihetsförordningens fader. Till yrket var Chydenius präst och det var som kyrkoherde i Gamlakarleby i Österbotten som han av sina kollegor valdes till riksdagsledamot för prästeståndet vid den riksdag som 1766 hölls i Gävle. Men han var även ekonom, folklivsforskare och filosof – en debattör som gillade att observera omvärlden i akt och mening att förbättra den. Bland hans efterlämnade skrifter finns förslag på hur ängar och vagnskärror ska förbättras samt en beskrivning av hur ekonomisk frihet gynnar alla i samhället.
Eftersom Chydenius starkt pläderade för ekonomisk frihet anslöt han sig vid riksdagen till »mössorna« som ville avskaffa tvånget att bara vissa städer fick idka utrikeshandel och förbudet för bönderna att handla själva. Vid tiden befann sig mösspartiet i majoritet, men under tiden i opposition hade de lärt sig uppskatta friheten att trycka och sprida eget partimaterial. Material som först skulle granskas av kungen och misshagliga trycksaker kunde därefter dras in. De blev därför anhängare av en tryckfrihetsförordning, men förslaget hade inte blivit så pass långtgående om det inte hade varit för Chydenius som var anhängare av total tryckfrihet.
Tillsammans med medlemmar ur bonde- och borgarstånden drev Chydenius igenom att förhandsgranskningen, censur, helt avskaffades med undantag för vissa religiösa skrifter. Men innan förordningen trädde i kraft hann han få sin broschyr Rikets hjelp genom en Naturlig Finance-system, där han kritiserade den förda penningpolitiken, indragen. Tack vare mösspartiets påtryckningar kunde han senare få ge
ut den själv.
Förvisso kom 1766 års tryckfrihetsförordning att modifieras redan tio år senare när den nye kungen Gustav III genom en oblodig statskupp gjorde sig enväldig och avslutade frihetstiden. Resultatet blev att man trots de nya inskränkningarna kom att ha världens mest liberala yttrandefrihetslagstiftning. Sverige blev, för att citera filosofen David Hume (1711-1776), »Europas föredöme«. Ett av argumenten Gustav III använde var att människor for illa i det svenska tidnings- och pamflettklimatet, där man kunde skriva i princip allt om alla. Men vad som är unikt är att tryckfrihetsförordningen aldrig totalt har avskaffats, och till skillnad från Frankrike och Storbritannien krävdes det inga revolutioner eller inbördeskrig för att uppnå samma frihet.
De enda tillfällen där svensk tryckfrihet har varit satt på undantag var under de båda världskrigen. Men då har det alltid funnits publicister som varit villiga att utmana censuren och sitta i fängelse för rätten att skriva vad man vill. Det kunde dock inte riksdagsmännen förutse i Gävle under de där decemberdagarna 1766 när man debatterade och genomdrev förordningen. Chydenius och hans allierade ville endast skriva och publicera vad de tyckte och tänkte. Det är därför som tryckfriheten i Sverige med rätta kan kallas för unik.
Chydenius och mösspartiet var visserligen inte unika i sina tankar, vilka fanns i hela Västeuropa under upplysningen, men lusten till diskussion var så pass förankrad under frihetstiden att dess lagstadgade skydd kom att överleva både enväldiga kungar, statsomvälvningar och världskrig. Det är därför som det är viktigt att komma ihåg att den inte skapades som en förutbestämd plan utan enbart utifrån principen att tala och tänka fritt.
David Lindén är ledarkrönikör i bland annat Jönköpings-Posten och historiker. Hans senaste bok Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (Atlantis förlag) finns i handeln. Nu skriver han på Stormaktstidens magister: Johan Skytte, som också ska ges ut av Atlantis och finansieras av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.
@davidlinden1
davidlinden1@gmail.com