Oro. Är man återkommande besökare på Göteborgs stadsfullmäktige är det ett ord som är intimt och komiskt sammankopplat med Sverigedemokraternas charmanta och übergubbige kommunalråd Lars Hansson – kvintessensen för en populist i göteborgsk skrud. Välfärden är ett ständigt orosmoment. Oro uttrycks även för tryggheten samt för romska terrorceller, som Lars Hansson i ett inlägg i fullmäktiges talarstol hävdat kanske finns bland EU-migranterna på Göteborgs gator. Det kunde man ju inte vara säker på, så då var det bäst att vara orolig för det med.
Det Hansson inte är orolig för finns det ingen anledning att vara rädd för. Mest orolig är sverigedemokraten för etablissemangspartierna. Det vill säga: de är oroliga för att de andra partierna inte är oroliga.
Låt vara att oro är en retorisk figur. Oro är själva drivmedlet i en populistisk rörelse. Ju fler som är oroliga, desto bättre. Ju större oro, desto bättre för ett missnöjesparti. Oro är politiskt kapital. Följaktligen har det aldrig varit så lätt att bli brännmärkt som naiv som i rådande debattklimat. Att inte vara orolig är att vara en »godhetsapostel«, »godhetspösör« eller det värsta: »godhetsliberal« (nyord för socialliberal). Det är elitistiskt att inte vara orolig.
Det finns bara en kategori av människor i Sverige som till vardags är mer oroliga än sverigedemokrater. Märkligt nog är det samma yrkeskategori som sägs tillhöra den förhatliga eliten – de som inte känner någon oro för att de till och med »mörkar« sanningen för sig själva. De kallar oss för journalister. Och där ligger valfri sverigedemokrat i lä.
Kårens credo är ängslighet. Det dåliga självförtroendet är numera ett yrkeskrav. Paradoxalt nog förvärras den journalistiska oron i takt med att journalistiken blir allt mer populär. Alla vill läsa oss, men många vill inte betala för det vi gör. Men att blanda ihop vårt hantverk med affärsmodellen kring det vi producerar är ett existentiellt misstag.
Efter ett år av populism är det därför inte så konstigt att journalister vars grundläggande verksamhet är att agera demokratifrämjande, nu genomgår rannsakning. En del i denna självförringande ängslighet tar sig uttryck i att journalister över hela landet, inte minst de Stockholmscentrerade redaktionerna, yrvaket deklarerar att de minsann ska ut i landet och lyssna på folket.
Att bemöta populism med populism är dock ett loser-uppdrag. Originalet kommer alltid att vara skickligare.
Csaba Bene Perlenberg är ledamot i redaktionen och medredaktör till detta nummer.
@cbperlenberg
cbp@liberaldebatt.se