Den 21 september 2016 aktualiserade den statligt-kommunala koncernen SOS Alarm frågan om allmänhetens skyldighet att ta emot kommunikation från staten. Snyftigt berättade företaget för medierna att bestämmelser i lagen förhindrade dem från att kartlägga var alla svenskar befinner sig, vilket också förhindrade dem från att skicka sms om en brand i Stockholms innerstad till människor som befann sig i Stockholms innerstad.
Vän av ordning frågar sig varför SOS Alarm inte, i stället för att kartlägga privatpersoners geografiska rörelsemönster, kartlägger basstationer. De är fysiska objekt, och har därför ingen rätt till privatliv. De rör inte heller på sig, så att ta reda på var de befinner sig vid varje givet tillfälle är rimligen både mindre ansträngande och billigare.
Basstationer i närheten av branden av Stockholms innerstad står där de står, och det krävs inga lagändringar för att ta reda på var de befinner sig.
Utskick av viktiga meddelanden från basstationer till abonnenter i basstationens närhet är standardiserat sedan 1997. I USA tog man ett sådant system i bruk 2008. Sedan slutet av 2015 pågår en utvärdering vid Federal Communications Commission för att bland annat ta reda på hur många människor som väljer bort att ta emot »viktiga« meddelanden till allmänheten.
Mottagandet av kommunikation i telefonen som konsumenter (eller medborgare) inte efterfrågat kan orsaka irritation, och då vill dessa ha en möjlighet att välja bort kommunikationen.
Personligen blir jag inte ofta utsatt för ofrivillig kommunikation via SMS. I ungefär en vecka har jag haft ryska och ukrainska telefonabonnemang, då hände det att jag fick budskap om att en viss spåtant kunde hjälpa mig se framtiden. Reklam från min teleoperatör om manicker de vill erbjuda mig eller prisplaner de vill att jag ska utforska är dock en källa till viss irritation.
Utskick av viktiga meddelanden via sms har fördelar för staten. Man kan tvinga folk att ta emot sms, eftersom de inte gott kan stänga av funktionaliteten. Mobiloperatörerna tillhandahåller redan sms så det krävs inga investeringar från statens sida.
I Sverige har SOS Alarm arbetat på sitt nuvarande system sedan 2013. Utvecklingsprojektet är nu betyngt med prestige, och integriteten hos en tjänsteman i toppen av koncernen kan mycket väl i slutändan väga tyngre än integriteten för alla svenskar överallt alltid.
Det aktualiserar frågor om statens ansvar gentemot individer och individernas korresponderande ansvar. Är det min skyldighet att ta emot krisinformation, eller statens skyldighet att se till att jag får tillgång till informationen?
Om den senare omständigheten gäller, borde viktigt meddelande till allmänheten via mobil, om SMS nödvändigt ska användas, lösas med en prenumerationstjänst.
Det uppmuntrar i sin tur frågan om vad som är medborgarnas privata rum, och vad som är ett offentligt rum där staten oannonserat får klampa in och meddela »viktiga« saker.
Radion och TV:n stod hemma, och varje hushåll kunde själva bedöma när de skulle slås på och när de skulle slås av. I bilen kan man välja om man vill lyssna på radion, och därför nås av viktiga meddelanden, eller lyssna på en medhavd cd-skiva. Hesa Fredriks kraxande uppfyller det offentliga rummet, men inget hindrar oss från att gå in i våra hem och stänga fönstret.
Sättet vi använder teknologi i dag gör att staten kan kasta om rollerna: möjligheten finns för staten att invadera platser i våra liv som är privata och som vi inte kan välja bort, och det tar sig staten också i stor utsträckning rätt att göra av alla möjliga olika skäl.
Även om man inte förutsätter en risk för funktionsglidning som gör att SOS Alarm och dess huvudmän använder tekniken till värre saker än vad man initialt sa sig vilja göra – kartlägga alla, hela tiden – är tanken på ett enormt ofrivilligt offentligt sanktionerat spam-system i sig inkräktande.
Sms går inte över: en lampa blinkar uppfodrande mot oss när vi återvänder till telefonen även om vi lagt undan den ett tag. Vi kan inte stänga av och vi kan inte välja bort. Systemets själva baktanke verkar förutsätta att befolkningen illvilligt skulle neka sig själva och varandra en god krishantering om vi inte påtvingas pling och lampor.
Jag tror att man kan ha högre förhoppningar om medborgarna än så. I en krissituation kommer människor att uppsöka information, om den finns att tillgå. Förutsättningarna för människor att hjälpa varandra och kommunicera har aldrig varit större än nu.
Amelia Andersdotter är ny ledamot av LD:s redaktion och tidigare europaparlamentariker för Piratpartiet.
@teirdes
amelia.andersdotter@liberaldebatt.se