Eyjafjallajökull Foto: Kristoffer Hellman
Man skulle förstås kunna tro att det faktum att en vulkan får ett plötsligt utbrott som förlamar all flygtrafik över Europa gör att människor begriper att hålla sig långt borta från den ö där kontinentalplattornas rörelser ännu får marken att mullra och vattnet att koka. Som tur är fungerar mänskligheten inte så.
Vid Eyjafjallajökulls utbrott 2010 fick människor världen över upp ögonen för det nordiska syskonet i Ishavet. Och i takt med att tiden förflöt så stod det klart att askmolnets aggressiva färd upp i atmosfären i själva verket blev världens mest spektakulära reklampelare. Island fick publicitet man aldrig kunnat köpa sig ens om man tagit hela statsbudgeten i anspråk – och som man behövt turismen efter finanskrisens härjningar på den till befolkningen sett lilla ön.
För mig blev sensommarens färd till Island livets första och det tog inte lång tid innan jag grämde mig över att det tog 30 år innan det bar av. För vill man »leva och dö i Norden« gör man det bäst ödmjuk inför att det finns ett land som sett till sin helhet belönats med en betydligt vackrare inramning än det vi bor i.
Island är inte så magiskt som alla säger. Det är mycket mer. Storslaget. Dånande.
De flacka och huvudsakligen trädlösa lågländerna som bryts av bergen som från ingenstans kastar sig mot skyn. De varma källorna som bjuder både avkopplande bad och livsfarligt kokande vatten. Glaciärernas krasande under fötterna och smältvatten som hela tiden rusar ut i omgivningen som en sorgsen påminnelse om vår tids utmaningar. Och så har vi förstås lavaöknen.
Oavsett om man vandrar genom Thorsmörk, där det intensivt gröna spricker fram genom den lavasvarta jorden, eller upp genom det spektakulära bergssluttningarna i Landmannalaugur, skiftande i oräkneliga nyanser av brunt, rött och grönt, så är det med känslan av att orden ändå aldrig kommer att räcka till.
Om jag bara behärskat lyrik. Då kunde jag kanske göra den bultande – ja, närmast religiösa – känslan av liv där i det karga, svarta, månlandskapet något så när rättvisa. I stället vandrar vi vidare. Bortom nästa krön. Till nästa känsla av häpnad inför detta sagolandskap.
Alla som fördrivit några tonårsnätter med Tolkien, eller i alla fall följer de vindlande intrigerna i Game of Thornes, känner igen sig i en av fantasy-världens mest återkommande inspirationskällor. Givet landskapet hade det inte känts speciellt förvånande om en drake plötsligt steg ur berget.
Under veckan vi tar oss runt, huvudsakligen på de södra delarna av ön, ser vi överallt de små (med facit på hand, alldeles för små) mini-jeeparna (tänk en fyrhjulsdriven lådbil) tuffla fram längs vägarna. Bara turister skulle förstås komma på tanken att köra Suzuki-lådor på dessa vägar. Ändå känns landskapet aldrig trångt, för tillrättalagt eller överkommersialiserat. Man behöver inte stanna vid turistbussarna. Man kan vika av var som helst i närheten och slås med samma häpnad. Vattenfallen är fler än det går att räkna och efter några dagar infinner sig en närmast avtrubbad känsla. Intrycken är så många och starka att hjärnan som en ren skyddsmekanism väljer att rationalisera.
Islandstillvaron ger också perspektiv på den där hemma i Dalarna. Som konstaterat inledningsvis är jämförelsen i vissa avseenden inte så tokig. 320 000 invånare mot 280 000 i Dalarna. Men på Island bor ungefär 200 000 i Reykjavik och på de så kallade F-vägarna (enbart tillgängliga under sommarhalvåret) får och kan man bara ta sig fram med fyrhjulsdrift.
Även en medioker svensk grusväg, av ett snitt man ofta tar sig fram över som journalist i Dalarna, framstår som landsbygdens svar på autobahn när man avverkat 100 mil och en handfull flodpassager på de isländska motsvarigheterna.
Skrönan säger att när Island först koloniserades så fick varje man göra anspråk på den mark han under en dag till häst kunde lägga under sig. Kvinnor fick nöja sig med den yta man lyckades tillryggalägga tillsammans med en ko, men tillerkändes åtminstone den rätten.
Islands landsbygd är inte som Dalarnas med små byar och bruksorter som naturliga nav. Även mitt ute i vad som för ögat framstår som obrukbart ingenmansland dyker plötsligt en gård upp, som en mänsklighetens fyr mitt i vildmarken. (Eller »Men of the Nights Watch«, för Game of Thrones-entusiasten.)
Glöm postkontor, bensinmackar och livsmedelsbutiker! Här är det mil efter mil efter mil, ofta utan så mycket som ett träd att fästa blicken på.
Intrycken är förstås anekdotiska, men det tycks inte gå någon nöd på människorna som bor här. Tvärtom. Men man har heller aldrig haft storstadens bekvämligheter som norm.
Kanske tar inte livet slut där asfalten gör det. Det kanske är där det börjar?
Gabriel Ehrling är redaktör, ansvarig utgivare och till vardags ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.
@gabrielehrling
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se