Foto: Karin Pihl
I ett Sverige som präglas allt mer av mångkultur och invandring är det en självklar liberal fråga att ta itu med den diskriminering och rasism som uppmärksammas av berörda medborgare.
Men delar av den antirasistiska rörelsen har anammat en oroande syn på världen. För vad händer när ord som »rasifierad«, »vit« och »icke-vit« normaliseras i en rörelse vars syfte är att stoppa diskriminering och rasistiska fördomar?
»Rasifierad?« Vad är det? Det kommer från »rasifiering«, som beskriver processen när människor tillskrivs egenskaper och fördomar utifrån sin hudfärg och härkomst. Om man rasifieras så är man alltså »rasifierad«, anser vissa antirasister. Mest har det blivit en beskrivning för svenskar med invandrarbakgrund.
Det »nya« språket delar människor i samma gamla tröttsamma raser.
Missförstå mig inte: Rasifieringsförespråkarna tror inte på raser som något biologiskt. Den här gruppen av antirasister, kulturskribenter och aktivister ser ras som en social konstruktion. Raser är något som vi skapar genom ord och handling.
Men språkbruket har öppnat upp för ett genuint obehagligt sätt att se på världen och sina medmänniskor.
Ja, har man börjat tala om de »vitas« förtryck av »rasifierade« så är steget inte så värst långt mot att börja förespråka »raslig« separation. De senaste åren har vi sett flera exempel på det. Bara för några veckor sedan kritiserades SSU i Stockholm för att ha anordnat en träff enbart för »rasifierade« medlemmar. Andra exempel är nätverket »Black Coffee« och nätcommunityt »Rummet«.
Den här nya synen på antirasism har till och med lett till att det ställs krav på hur människor ska umgås i vardagen. Är du »rasifierad« och kärar ner dig i någon som är vit? Ajabaja! Det låter kanske som ett »diskussionsämne« som avhandlas på nazistiska sidor på nätet. Men i en stor feministgrupp på Facebook fördes nyligen en hetsig diskussion om »rasifierade« bör dejta »vita«. Inte okej ansåg vissa. »Vita« förtrycker ju »rasifierade«, och kärleksrelationer upprätthåller därmed förtrycket.
En upptrissad nätdiskussion säger tack och lov inte allt om dagens antirasism. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att så kallade progressiva, antirasistiska feminister – ja, vuxna människor! – skulle diskutera om »rasmixade« förhållanden var lämpligt.
Men det är en fullt naturlig utveckling av rasseparerade forum. Allt snack om raser och separation främjar idén att människor med en viss bakgrund eller utseende ska avskärma sig från samhällets övriga grupper.
Det är inte vad Sverige behöver. Med allt fler invånare som har utomeuropeisk bakgrund behöver vi arbeta för en nationell, inkluderande gemenskap.
Släng rasidéerna på sophögen.
Bawar Ismail är ledarskribent på Gefle Dagblad.
@DarthBawar
bawar.ismail@gd.se