Alliansen var aldrig en ideologisk harmonisering av fyra olika partier. Det var inte en fredsöverenskommelse liberaler och konservativa emellan, endast ett stilleståndsavtal, Den politiska konstruktionen var blott ett resonemangsäktenskap, giltigt endast i medvind där farten skapade fartblindhet, där makten blev till ett drivmedel.
De kommande två åren är viktiga. Avgörande. Inom den »borgerliga familjen« kommer vi märka att klyftan mellan liberaler (främst socialliberaler) och konservativa kommer att vidgas ytterligare. Det är inte på allmän begäran – snarare är det de socialkonservativa SD-vurmande krafterna som kräver ett liberalt avståndstagande.
Därför är det ironiskt att vi socialliberaler nu måste stå för det mest konservativa inslaget: att stå fast, inte röra oss med tiden, inte glida, inte dagtinga med det som är viktigt för oss. Att orka stå pall. Även mot de som vi nyss såg som våra meningsfränder.
Denna klyfta kommer leda till att vi inom borgerligheten, men även inom den liberala fåran, kommer att bli ledsna, besvikna, arga och sårade. På varandra, och kanske på oss själva. Vi har alla våra skäl för att tycka en sak, eller en annan. Bevekelsegrunder är sällan varken objektiva eller optimala. Vi må bråka om ideal och sakfrågor, men det är just människor som kommer att bråka. Och vi är inte alltid bra på att skilja på sak och person.
Samtidigt, och det går inte att understryka detta nog: att säga emot, att säga ifrån, att kritisera de borgerliga avfällingar som prioriterar makt före ideal, är inte något annat än det minsta våra liberala ideal avkräver oss.
Givet detta är det av största vikt att komma ihåg att det inte går att vara illojal mot människor, bara mot ideal och idéer. Att bita i det sura äpplet är bättre än att förföras till att äta ur ormens skörd av skinande men innerst inne ruttna, förbjudna frukter.
Borgerligheten har hållit ihop länge. För länge, kanske? Samarbetet har gjort oss trötta, bekväma. Förnöjda. Framförallt har det gjort att vi har förväxlat idéer med partier, och ideal med block. Det får räcka med den fyrkantigheten nu.
Uppgörelsen mellan ideal och opportunism riskerar bli smutsig. Jag är ledsen om jag emellanåt kommer använda hårda ord. Jag ska försöka att inte göra det, även om en avvikande mening kan upplevas som onödigt hård.
Inget parti är större än det ideal man säger sig företräda. Makt är inget ideal, det är ett tillstånd. Inget block är starkare än dess svagaste och mest makthungriga länk.
Två år går snabbt. Må vi alla kunna se varandra i ögonen efteråt.
Csaba Bene Perlenberg är ledamot av redaktionen samt ledarkrönikör i GT och KvP.
@cbperlenberg
cbp@liberaldebatt.se