När vi tänker på små öar föreställer vi oss paradis med sandstränder, kokosnötter med sugrör och avslappnade, glada människor. Men små öar har även andra fördelar. Marina Povitkina, doktorand vid Göteborgs universitet, berättar att forskning visat att ö-stater med liten population och litet territorium ofta utgör exempel på framgångsrik demokratisk utveckling och goda ekonomiska institutioner.
Forskare tror att öarnas geografiska egenskaper har stor betydelse – att medborgare i små, isolerade och avlägsna länder tenderar att utveckla gemensamma värderingar och attityder. Den sortens homogenitet ger medborgarna »en hög grad av välvillig identifikation med varandra« och höjer den mellanmänskliga tilliten. Det kan i sin tur underlätta kollektivt handlande, vilket är viktigt för ett välfungerande samhälle (Anckar 2006). Känslan av gemenskap och sammanhållning kan också minska risken för inomstatliga konflikter. Kostnaden för interna konflikter är dessutom högre på öar än i kontinentala stater, vilket främjar en grundläggande konsensus kring medborgarnas värderingar. Ö-invånare måste helt enkelt komma överens (Anckar 1999).
Tydliga gränser och avskildhet från andra länder kan också ge medborgarna en distinkt känsla av tillhörighet till den specifika ön. Det kan leda till en upplevd enighet och skapa en bättre förmåga att ackumulera socialt kapital på nationell nivå, i motsats till socialt kapital på gruppnivå. Den naturliga vattenbarriär som omger öar minskar också incitamenten för de styrande att utvidga landets territorium, samtidigt som risken att bli invaderad eller indragen i krig avsevärt reduceras. Öar har därmed sagts vara »skyddade« från konflikter. Det medför bristande incitament att bygga upp en stark militär, minskade investeringar i säkerhet och underlättar decentralisering av makten. Decentralisering är i sin tur något som främjar utvecklingen av högkvalitativa institutioner, ansvar och lyhördhet (Anckar och Anckar 1995).
Vidare innebär en liten landyta att det finns fler möjligheter för interaktioner mellan styrande och styrda. En sådan tillgång till det politiska systemet kan uppmuntra medborgarnas deltagande. Litenheten betyder också färre »lager« av politisk organisation, något som underlättar insyn och öppna kommunikationskanaler. Det har positiva effekter på regeringens ansvarsskyldighet och lyhördhet gentemot medborgarnas önskemål (Anckar 1999). Det blir också lättare för ledarna att skaffa information om medborgarnas preferenser och behov, något som leder till ökad statlig effektivitet och eventuellt också en högre kvalitet på samhällsstyrningen.
Sammantaget ökar samtliga dessa processer öars förmåga att utveckla demokrati och skapa en kvalitet i samhällsstyrningen. Med två undantag var samtliga av de 13 mest välutvecklade demokratierna bland utvecklingsländer i början av 90-talet ö-stater (Hadenius 1992). Ett antal andra empiriska studier som jämför ö-stater med resten av världen bekräftar att ö-stater generellt sett är mer demokratiska och har högre rättssäkerhet (Anckar 1999, Ott 2000, Srebrinik 2004, Congdon-Fors 2014). Dock finns det fallstudier som ger att situationen är mer komplicerad än statistiken kanske visar. Exempelvis kan liten landyta resultera i en alltför personpräglad och »particularistic« politik som främjar vissa intressegrupper framför det allmänna intresset (Veenendaal 2015). Det sociala kapitalet blir inte heller nödvändigtvis större, eftersom det kan finnas många stridande intressegrupper som skapar polarisering (Bennett, Clearveaux 2005).
Men trots att mekanismerna kan vara komplexa, tenderar ö-stater i genomsnitt att ha starkare institutioner, högre nivåer av demokrati och rättssäkerhet jämfört med kontinentala länder. Generellt kan det utfallet härledas till en god förmåga att samordna och lösa problem med kollektivt handlande och sociala dilemman.
Nuförtiden behöver många små ö-stater emellertid internationell hjälp och stöd. De är ekonomiskt sårbara på grund av deras isolation och brist på resurser (Briguglio 1995) samt har ofta väldigt ömtålig miljö som de inte alltid förmår skydda på egen hand (Jagers m fl. 2016). Dessutom är de exponerade för naturkatastrofer, en utsatthet som ökar med klimatförändringarna.
Med det sagt finns det mycket som små ö-stater kan lära oss; hur man utvecklar egenskaper som gynnar hög kvalitet i samhällsstyrningen och demokratin, undviker konflikter, ökar tilliten och bygger socialt kapitalt.
Marina Povitkina är doktorand vid Göteborgs universitet med en doktorsavhandling inom miljöpolitik.
marina.povitkina@gu.se
Litteraturförteckning
Anckar, D. Islandness or smallness? A comparative look at political institutions in small island states.
Isl. Stud. J. 2006, 1, 43–54.
Anckar, D.; Anckar, C. Size, insularity and democracy. Scand. Polit. Stud. 1995, 18, 211–229.
Bennett, E., Clerveaux, W. Social capital and fisheries management on small islands. Aquatic Resources, Culture and Development. 1(2), 109-118.
Briguglio, L. 1995. Small Island Developing States and Their Economic Vulnerabilities. World Development, 23(10): 1615-1632.
Congdon-Fors, H. Do island states have better institutions? J. Comp. Econ. 2014, 42, 34–60.
Jagers, C.S., Povitkina, M., Sjöstedt, M. and A. Sundström. Paradise Islands? Island States and Environmental Performance. Sustainability, 2016, 8(3), 285.
Hadenius, A. Democracy and Development; Cambridge University Press: Cambridge, UK, 1992.
Ott, D. Small is Democratic: An Examination of State Size and Democratic Development; Garland: New York, NY, USA, 2000.
Povitkina M. »Green« potential of small island states. A Comparative Study in Bäckstrand K., Kronsell A. (eds) Rethinking the Green State: Environmental Governance towards Climate and Sustainability Transitions, Routledge:London, 2015.
Srebrnik, H. Small island nations and democratic values. World Dev. 2004, 32, 329–341.
Veenendaal, W.P. Democracy in microstates: why smallness does not produce a democratic political system. Democratization 2015, 22, 92–112.