Brittisk politik bär ölivets särdrag. Oavsett om EU, migration eller högertrafik diskuteras är perspektivet den avsides. Omgärdade av hav är beskrivningen av grannen en annan än för en belgare eller spanjor. När de politiska metaforerna når migration befaras ön ibland till och med tyngas ned i havet.
Samtidigt är Storbritannien ett gammalt imperium. Tidigare innehavare av runt en fjärdedel av jordens landmassa. I dag stiftar parlamentet i Westminsterpalatset lag över betydligt färre arealer, ytor som närmast verkar minska. För parallellt med verkningarna av »Brexit«-omröstningen vädrar de regionala nationalisterna frisk luft. Öbor avoga till andra öbor. Så har exempelvis Scottish National Party (SNP) fortsatt att skörda framgångar med frågan om självständighet i norr. I underhuset mönstrar de nu även 54 parlamentsledamöter. Därmed har SNP intagit politiska fästen som har varit nära förknippade med Labour, och i fallet Ross, Skye och Lochaber även de försvagade Liberaldemokraterna – ett parti i svåra problem efter en impopulär tid i regering med David Cameron.
Men när dramatiken i brittisk politik nu drar till sig omvärldens intresse sticker än mindre öar ut från allt detta. Öar där dramatik i London eller Edinburgh återkommande avfärdats med axelryckningar.
Nästan halvvägs till Norge och i höjd ungefär med Gävle är Shetlandsöarna en särling i brittisk politik. Avlägsna men utan status som kronkolonier utgör Shetland och Orkney tillsammans den valkrets som ligger längst från London. Politiken domineras av turtäthet i färjetrafiken, oljeutvinning – och Liberaldemokraterna. Sedan 1950 representeras öarna av partiet i parlamentet, och även i andra val är den shetländska demokratiska historien till stora delar en historia om liberala politiker. Dominansen har fortsatt att vara så påfallande att inte ens SNP-vågen eller en politisk skandal runt den sittande parlamentarikern har lyckats rucka den.
Vissa tillskriver detta till ett frihetspatos i isolerad glesbygd, en fäbodsliberalism för fiskebodar. Andra pekar på ett kulturellt arv i den shetländska historien. Banden till Norge är täta. Inte minst färgas Lerwicks gator St Magnus, St Olaf och King Harald av flaggor den 17:e maj. Den som vintertid viker av King Haakon Street kan även besöka den nordiska eldfestivalen »Up-Helly-Aa«. Det formella nordiska styret tog förvisso slut redan 1468, efter att Shetland gått som hemgift vid giftermålet mellan James III och Margareta av Danmark. Den nya centralmakten drog sig dock för att etablera sig på allvar och shetländsk fisk såldes länge i Hansans strukturer. Brottet mot denna ordning stärkte inte relationen österut när Shetland intvingad i skotska handelsmönster drabbades av en grav ekonomisk nedgång.
Den liberaldemokratiska parlamentarikern Jo Grimond kom att hänvisa till denna historia under sin långa tid som parlamentariker för öarna under 50-, 60- och 70-talen. Hans eget partis dominans kom dock att cementeras av händelser i den egna samtiden. Grimonds var länge partiledare för Liberaldemokraterna och utmanade såväl Storbritanniens tvåpartidominans som förde på allvar in tanken om en gemensam europeisk marknad i brittisk politik.
Den shetländska tilltron till Liberaldemokraterna grundlades däremot av Grimonds lokala insatser. Under liberaldemokratiskt styre förhandlades nämligen de mycket förmånliga oljeavtal som dominerar öarnas ekonomi än i dag. Avtalet gör sig dels påmint genom arbetstillfällen kopplade till utvinningen. Men även i ett väl utbyggt vägnät, budgetar i ordning och investeringar i turismnäringen. En röst på Liberaldemokraterna har därmed kommit att bli en röst på det parti som vänt en dessförinnan dyster ekonomi med hög utflyttning.
Paradoxalt nog spåras även hotet mot Liberaldemokraterna i följderna av denna uppgång. Med oljan kom även höjda huspriser och de stigande förväntningarnas missnöje. Den skotska nationalismen som tidigare har varit chanslös på de kärva öarna stiger nu snabbt, om än från mycket låga nivåer.
Frågan om centralmakt och styre fortsätter att vara komplicerad. Det är inte självklart att Edinburgh är en bättre huvudstad än London. Om något befaras SNP lägga sig i fler lokala beslut.
I jakt på fler parlamentariker har de skotska nationalisterna dock kovänt i sin regionalpolitik, en hård centralism har nu försvagats av hänsyn till öarna. Lokalt drömmer många om ett självstyre av åländsk modell – men under vilket land den ska ingå, eller med vilka politiker, är numer mindre självklart.
Spelet om Brexit når ända upp i Nordsjön, och hur liberalerna manövrerar detta kommer att prägla vem som i framtiden representerar öarna i maktens korridorer.
Joakim Rönnbäck är ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
joakim.ronnback@liberaldebatt.se