Det talas och skrivs mycket om den demografiska utmaningen, som Mats Persson i LD (2/2016) och Jesper Strömbäck i Dagens samhälle (22/4). Då handlar det om att Sverige behöver invandring så att det blir fler som arbetar och betalar skatt för att vi kunna klara sådant som pensioner och vård till allt fler äldre.
I världen som helhet har den demografiska utmaningen dock snarare handlat om att jordens befolkningsökning borde hejdas. Det har varit en kraftig ökning, från 2,5 miljarder människor år 1950 till över sju miljarder i dag.
I stora delar har ekonomisk utveckling, längre utbildning (särskilt för flickor) och bättre tillgång till preventivmedel kraftigt minskat födelsetalen. Men ännu är folkökningen kraftig i Afrika söder om Sahara och i en del andra regioner.
Utgångspunkten brukar vara att världens befolkning på sikt behöver stabiliseras. En ständigt ökande befolkning tär på jordens redan knappa naturresurser.
En långsiktig befolkningsminskning skulle ställa alltför stora krav på samhället med ständigt färre i arbetsför ålder och en ökande andel äldre. Därför brukar målet vara att det ska födas i genomsnitt 2.1 barn per kvinna, vilket ger en stabil befolkning om nettoinvandringen är noll.
En hel del länder har i dag så låga befolkningstal att de behöver en betydande nettoinvandring för att undvika en framtida befolkningsminskning. Det gäller ironiskt nog flera av de länder i Europa som har varit mest skeptiska till att ta emot flyktingar och invandrare.
Enligt PRB, Population Reference Bureau, har Ungern 1,4, Polen 1,3, Slovakien 1,4, Grekland 1,3, Italien 1,4 och Schweiz 1,5 barn per kvinna. Utanför Europa borde exempelvis Japan, 1,4, Sydkorea 1,2 och Taiwan, 1,2 barn per kvinna vara mer öppna för nettoinvandring.
Tyskland 1,5, Österrike 1,5 och Kanada 1,6 barn per kvinna är exempel på länder som har haft och behöver en ganska hög nettoinvandring för att undvika befolkningsminskning.
För Sverige är siffrorna annorlunda. Födelsetalen är drygt 1,9 barn per kvinna, bland de högsta i västvärlden. Det borde innebära att det krävs en ganska begränsad nettoinvandring för att den svenska befolkningen inte ska börja minska.
Ändå framställs den demografiska utmaningen och behovet av en yngre befolkning som viktiga motiv för invandring. (Det finns många andra skäl för att människor ska få flytta till Sverige, men den här artikeln handlar om demografiska argument för en hög nettoinvandring).
Mats Persson skriver i LD att »På kort och medellång sikt är däremot invandringen viktig för att minska den demografiska obalansen och dämpa uppgången i den så kallade försörjningskvoten« Det handlar således om att hålla nere andelen av befolkningen som är äldre.
Jesper Strömbäck skriver i Dagens Samhälle »Invandring bidrar till att öka befolkningsmängden« samt »Invandring bidrar till att föryngra befolkningen«.
Det handlar om att det i dag är bättre om fler är med och arbetar och bidrar till de äldre. Men när den befolkningsgruppen i sin tur har blivit äldre krävs det då ännu fler i arbetsför ålder.
Det blir som ett kedjebrev. Antalet som arbetar måste hela tiden öka för att klara nästa generation. Eftersom Sverige redan med dagens födelsetal och en mindre nettoinvandring skulle ha en ganska stabil befolkning verkar det handla om att befolkningen hela tiden måste öka för att hålla nere andelen äldre.
Samtidigt innebär målet om en stabil världsbefolkning att den andel äldre som följer av en nolltillväxt i befolkningsmängd behöver hanteras. Så frågan blir: Bör Sveriges befolkning ständigt öka på grund av den demografiska utmaningen och gäller det i så fall också resten av världen?
Richard Appelbom är politisk redaktör för Vestmanlands läns tidning.
richard.appelbom@vlt.se