Svar till Per Kraulis »Är det rimligt att de svenskar som har föga hopp om framtiden ska jubla över invandringen?« som i sin tur replikerade på Lennart Nordfors som i LD 2/2016 skrev under rubriken ”Liberal politik flyttar flyktinggränsen – inte tvärtom”.
I våras rapporterade UNHCR att antalet människor på flykt under 2015 var rekordstort: över 60 miljoner. En makrotrend i tillväxt i stora delar av världen är främlingsfientlighet och aggressiv nationalism. Och i stället för samverkan ser vi strategier för att lämpa över ansvaret för flyktingarna på något annat land.
Samtidigt är asylrätten det viktiga uttrycket för att de liberala mänskliga fri- och rättigheterna är universellt giltiga. Av denna rätt följer en plikt att erbjuda människor på flykt undan förtryck en fristad.
Att tolka försvar för asylrätten som ett krav på att Sverige (eller något annat enskilt land) måste kunna ta emot 60 miljoner flyktingar är inte rimligt. Jag kan i varje fall inte utläsa en sådan uppfattning ur de citat Per Kraulis anför. Någonstans går alltså gränsen för ett enskilt lands mottagningsförmåga. Var går denna gräns? Hur ska en liberal agera i ett läge av massflykt kombinerat med sammanbrott i den internationella samverkan? Det är vad min artikel handlade om.
Jag delar Kraulis uppfattning att det inte räcker med opinionsbildning. För att göra sitt bästa inför en sådan utmaning krävs reformer av sådant som arbetsmarknadens funktionssätt, bostadsmarknadens förmåga och skolans arbetssätt. Jobb, bostad och en bra skola för barnen är tre av de viktigaste förutsättningarna för lyckad integration.
Och det är inte bara asylinvandringen som motiverar sådana reformer. Liberaler har sedan länge argumenterat för dem på mer allmänna grunder.
Men opinionsbildning har också en utomordentligt viktig roll att fylla. Avgörande för integrationens framgång är med vilken attityd vi möter asylinvandrarna: ser vi dem som människor som vi själva eller ser vi dem som ett främmande element och hot?
Möjligheterna att genomföra nödvändiga reformer styrs av opinionsklimatet: handlar det om en ”välkomstkultur” (som vi upplevde i september-oktober förra året) eller volymtänkandets varningsrop om annalkande katastrofer om för många människor från – som det brukar heta – ”främmande kulturer” tillåts passera nationsgränsen?
I min artikel hävdade att jag det finns två slags begränsningar av ett lands mottagningsförmåga.
Dels den tekniska mottagningsförmågan, som antalet platser i asylboenden, myndighetens förmåga att handlägga ärenden inom rimlig tid etcetera. Även om dessa omständigheter är påverkbara är det, vid givet tillfälle, på marginalen. Sen finns begränsningar i ett lands mer långsiktiga integrationsförmåga. Här handlar det om ett rörligt mål.
Liberaler har en uppgift i att med sin opinionsbildning försöka påverka attityderna i riktning mot ökad öppenhet och därmed underlätta för nödvändiga reformer inom olika områden. Så ökas förmågan att agera enligt asylrätten.
Kraulis baserar sin argumentation på förekomsten av ett ”samhällskontrakt” mellan väljare och valda som måste respekteras. Utmärkande för konservatismen är att detta samhällskontrakt är något statiskt, något vi måste anpassa oss till. För liberaler är dess innehåll tvärtom något som måste vara öppet för diskussion. Det är så samhället utvecklas.
Konkret: när Kraulis beskriver samhällskontraktet ingår sådant som jobb, bostad och pension. För mig ska ett samhällskontrakt betyda med än så. För mig handlar samhällskontraktet också om att Sverige ska vara ett öppet och tolerant land som respekterar fri- och rättigheter och som engagerar sig internationellt i dessa frågor. Att vi ligger långt fram i försvaret för asylrätten följer av detta.
I dag rör sig samhällsklimatet i fel riktning, och det sker snabbt.
Sedan jag lämnade in min artikel till Liberal Debatts redaktion har Almedalen dominerats av tal om ”svenska värderingar” från våra stora partier (Jan Björklund gjorde tvärtom och ägnade hela sitt tal åt att försvara internationalismen), ”Brexit”-linjen vunnit i kraft av främlingsfientligheten, Donald Trump nått nya populistiska extremer och franska kommuner förbjudit burkinin på sina stränder. Kollektivismens vi-och-dom tänkande firar segrar.
Det är inte att lägga ”locket på” att argumentera mot dessa strömningar.
Vi måste se problemen i människors vardag och söka lösningar. Men vi måste också bemöta de nationalistiska och populistiska värderingarna när de framförs, oavsett vilka sociala och ekonomiska mekanismer vi tycker oss skönja bakom dessa uppfattningars spridning.
Ibland framförs att det ligger något nedlåtande i denna uppfattning. Att vi måste ”lyssna till människor” och ta deras uppfattningar för givna. Allt annat skulle vara att sakna respekt och försök att tysta ned. Men om något är att lägga ”locket på” är det just detta synsätt. Det är att kräva tystnad i stället för att bemöta argumenten.
Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap, liberal skribent och ledamot av Liberal Debatts styrelse.
lennart.nordfors@liberaldebatt.se