I Sverige anses djurplågeri vara ett brott begånget mot allmän ordning, medan djuren själva i rättslig bemärkelse betraktas som saker. Det borde det bli ändring på menar Eva Diesen, forskare i juridik.
I Sverige finns en nationell självbild av att ha djurvänliga lagar. I själva verket har vår lagstiftning svårt för att hantera frågor som handlar om värderingar. Djur har juridisk status som ägodelar, men lagen och rättstillämpningen måste samtidigt ta hänsyn till att de är levande individer, inte bara själlösa ting. I det ännu bordlagda förslaget till ny svensk djurskyddslag finns en formulering om djurs egenvärde:
Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa. Den syftar också till att främja respekten för djur och deras välfärd, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem.
I EU:s Lissabonfördrag finns en formulering i artikel 13 om »hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser«. Så sent som i maj i år föreslog Luxemburgs jordbruksminister en ny djurskyddslag där djur definieras som »levande icke-mänskliga varelser med ett nervsystem som gör att de kan uppleva smärta och andra känslor«. Om lagen röstas igenom så innebär den
ett förbud mot att föda upp djur för deras päls, fjädrar, skinn och ull. Den sätter också stopp för dödandet av hankycklingar i landets äggproduktion, en företeelse som förekommer i alla länder i världen utom i Tyskland.
År 2014 antog Frankrike ett lagförslag där djur, efter att tidigare ha kategoriserats som personlig egendom, erkändes som »levande varelser utrustade med medvetenhet«.
Liknande formuleringar finns i den norska djurskyddslagen från 2010 och i Schweiz ändrades djurens juridiska status från »saker« till »varelser utrustade med känslighet« redan 2004. Fortfarande väntar Sverige på en liknande formulering.
Något som saknas i det svenska förslaget till ny djurskyddslag är att ge djur status som brottsoffer. Begreppet »brottsoffer« avser främst enskilda, fysiska personer som direkt har drabbats av brott i form av sakskada, personskada eller psykiskt lidande. Brottsoffer är ingen term som förekommer i rättegångsbalken, där används i stället begreppet målsägande, som är det juridiska brottsofferbegreppet. En målsägande har bland annat subsidiär åtalsrätt och möjlighet att biträda åtalet. Som ledning för om en person kan anses drabbad av ett brott och således vara målsägande utgår man från brottets skyddsintresse. Brottsbalken är indelad i brott mot person, förmögenhetsbrott, brott mot allmänheten och brott mot staten.
I de flesta fall av våldsbrott är det som regel inte svårt att fastställa vem som är målsägande, det är helt enkelt den som har blivit utsatt för våldet. Som huvudregel finns däremot inget »brottsoffer« när det gäller brotten mot allmänheten och mot staten; brotten riktas ju inte mot enskilda personer.
Djurplågeribrottet syftar till att skydda djur från plågsam behandling, men är placerat i brottsbalkens 16:e kapitel som handlar om brott mot allmänheten. Det betyder att man inte ser djuret som brottsoffer utan betraktar brottet som ett ordningsstörande brott – skyddsobjektet är vår sinnesfrid. Den som skadat ett djur kan bli åtalad för skadegörelse och ägaren har rätt att kräva skadestånd för sin ekonomiska förlust. Däremot går det inte att kräva ersättning för det lidande djuret har utsatts för. En annan följd av att djuret saknar brottsofferstatus är att ägaren till djuret inte kan väcka enskilt åtal om djurplågeri mot förövaren om åklagaren anser att något åtal inte ska väckas. Däremot kan djurägaren väcka enskilt åtal om skadestånd för egendomsbrott men då räknas djurägaren som målsägande, inte djuret.
Hur skulle då djur kunna få status som brottsoffer? Enligt Heinz Leyman, forskare i viktimologi (studier av brottsoffer och personer som riskerar att utsättas för brott) kan människor enbart få status som brottsoffer om någon har intresse av det, eller om offren själva kan formera sig till politiskt verksamma påtryckningsgrupper. Det är först när en person kan klassas som tillhörande en grupp med offerstatus som hen får tillgång till samhällets resurser och rehabilitering. Kvinnorättsrörelsens arbete på 1970-talet är ett bra exempel på hur en påtryckningsgrupp kan förändra en från början mycket negativ och skeptisk inställning inom polis- och rättsväsendena. Kvinnorättsrörelsen lyckades få till stånd en omvärdering av våldtäkt och våldtagna kvinnor fick status som brottsoffer.
Frågan om djurs juridiska status är avhängig den politiska frågan om djurens rättigheter. I juridiken fungerar rättigheter som positioner och dispositioner personer har till varandra och till staten, och som instrument för att framställa krav och definiera friheter. Utgångspunkten i rättsstaten är att var och en ska kunna agera för att tillgodose sina egna intressen, medan allmänhetens intressen ska tillgodoses av offentliga organ.
Frågan om rättslig status som subjekt, eller person, är central. Den liberale filosofen John Rawls intar genom sin sociala kontraktsteori i
A Theory of Justice ståndpunkten att endast personer kan vara moraliska agenter eftersom endast de som har skyldigheter kan ha rättigheter. Enligt Rawls är det förvisso fel att vara grym mot djur, men vi är inte skyldiga dem strikt rättvisa utan endast just att inte vara grymma mot dem.
Detta synsätt kritiseras av djurrättsfilosofen Tom Regan i The Case for Animal Rights. Enligt Regan är djur moraliska objekt med samma och jämlik rätt till respektfull behandling som moraliska agenter. Regan menar att moraliska rättigheter är universella. Juridiska rättigheter däremot är skapade av människor och får sitt innehåll av lagar och andra legislativa funktioner i det samhälle där de existerar. Juridiska rättigheter varierar därmed mellan olika länder och över olika tidsepoker.
I svensk rätt är rättighetstanken svag. Det finns en tradition att använda lagstiftning som politiskt styrmedel, och moraliska och rättsfilosofiska resonemang förefaller främmande.
I en artikel från 1972, Should Trees Have Standing? – Towards Legal Rights For Natural Objects, förordade den amerikanske juristen Christopher D. Stone att naturliga objekt skulle tillerkännas juridiska rättigheter. Anledningen till att de inte har det är att vi människor har svårt för att införliva nya normer, att vi »inte förmår tänka bortom det som redan är«. Stone pekar på hur människor i olika samhällen har förnekats rättigheter på grund av kön eller hudfärg, men att rättsnormer samtidigt kan förändras i riktning mot att omfatta tidigare förtryckta grupper.
Slavfrågan illustrerar detta. I juridisk bemärkelse betraktades slavar som »personer« när det gällde straffansvar för brottsliga gärningar. Däremot var de »egendom« i nästan alla andra sammanhang. När slavar fick rättslig personstatus påbörjades den process som ledde till att slaveriet slutligen avskaffades. En liknande utveckling mot »personrättigheter« har vi sett när det gäller kvinnor och barn, som historiskt har betraktats som husbondens egendom.
Om vi bestämmer oss för se djur som »någon« i stället för »något«, betyder inte det nödvändigtvis att den rättsliga personen djur ska äga alla de rättigheter och skyldigheter som tillkommer människor. Varje år polisanmäls flera tusen djurskyddsbrott som har fängelse i straffskalan. I några hundratal fall blir resultatet fällande dom.
Enligt lagen om brottsofferfond ska den som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan betala 800 kr i avgift till fonden. Brottsofferfonden syftar till att ekonomiskt stödja olika verksamheter och projekt som är till nytta för brottsoffer. I första hand ska bidrag lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet och som arbetar för förbättring av villkor för brottsoffer. Men även myndigheter kan få medel till exempelvis utbildning, informationskampanjer och trycksaker. Om djur erkänns som brottsoffer kommer samhällets hjälpande åtgärder brottsutsatta djur tillgodo. Etablerade och seriösa djurföreningar och djurorganisationer kan få ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Djurhem och enskilda personer som tar hand om drabbade djur kan söka pengar från Brottsofferfonden. För dessa pengar kan omhändertagna djur ges den vård och omsorg de behöver för resten av sina liv.
Eva Diesen är forskare och föreläsare inom bland annat djurjuridik och grundare av nätverket Djurens Jurister.
evadiesen@gmail.com