Frågor om etiken i att använda och tillfoga djur lidande i medicinska syften lever nuförtiden en tämligen undanskymd roll. Men den är knappast mindre aktuell nu än under det plakatviftande 90-talet. LD:s biträdande redaktör Karin Zelano har undersökt både den pragmatiska och den mer kategoriska hållningen i frågan.
»… därefter exploderar mejeribilar och köttfabriker i Sverige. Pälsaffärers skyltfönster krossas och korvkiosker blir nersprayade. Tre tonåringar hyr en bil och drar på sig blåställ för att befria minkar och under lysrören på ett djurförsökslaboratorium arbetar en djurrättsaktivist med en kamera i kalsongerna.«
P3 Dokumentär »90-talets djurrättsaktivism och vegantrend«.
Så var det verkligen. Djurrättsfrågor var en del av min uppväxt i 90-talets Sverige. Demonstrationer och plakat, minkuppfödare och veganer på Aktuellt. Men sedan Marie på landet skrotade sina Dr Martens i solidaritet med djuren har jag inte tänkt så mycket på vad det egentligen blev av debatten. Det här är mitt försök att reda ut vad djurförsök är, varför de finns och vilka argument som präglar diskussionen i dag.
Om djurrättsrörelsens har en bibel, så är det filosofen Peter Singers banbrytande bok Animal Liberation – a new ethics for our treatment of animals från 1975.
I samband med bokens 40-årsjubileum år 2015 beskrev till exempel Ingrid E. Newkirk, grundare och ledare för världens största djurrättsorganisation People for the Ethical Treatment of Animals (PETA) att den »för alltid förändrade samtalet om hur vi behandlar djur. Den fick folk – inklusive mig själv – att ändra på vad vi åt, vad vi hade på oss, och hur vi betraktade djur«.
Singers poäng är att det inte finns några moraliska skäl för att djurs intressen skulle väga lättare än människors. Alla intressen bör tillskrivas samma betydelse, vilket gör det lika oetiskt att experimentera på djur som på människor. »To him, animal research is ‘all pain and no gain.’« som Russel och Nicoll (1996) skriver.
Samtidigt är djurförsök en accepterad, ja till och med obligatorisk del av dagens forskning i Sverige, EU och resten av världen.
Michael Axelsson, forskare vid Göteborgs Universitet och bland annat ordförande i Vetenskapsrådets Expertgrupp för försöksdjursvetenskap, förklarar kortfattat hur det går till att ta fram nya läkemedel. I ett första steg prövas åtskilliga hundratal potentiella läkemedelssubstanser i datormodeller (in silico). Därefter prövas de som verkar aktiva i cellsystem i laboratorium (in vitro). Först därefter är det aktuellt att övergå till att testa de mest lovande substanserna på levande organismer (in vivo), såsom råttor eller möss.
Ansökningar om djurförsök behandlas i etiska nämnder bestående av experter och lekmän, med uppdrag att väga djurets lidande mot den nytta som försöket kan förväntas resultera i för människor, djur eller miljö.
Jag frågar Michael Axelsson hur han ser på det faktum att vi använder djur på det sättet.
– Den frågan är inte lätt att besvara. Vi använder djur i en rad olika situationer i samhället i dag utan att få deras medgivande – husdjur, bruksdjur, cirkusdjur, vilda djur, djur för födoproduktion och försöksdjur – så vi bör nog ställa frågan bredare: Varför anser vi att vi kan använda djur för våra egna syften överhuvudtaget?
Jag kontaktar Djurens Rätt, Sveriges största djurrätts- och djurskyddsorganisation, och ber förbundsordförande Camilla Björkbom utveckla hur de ser på djurförsök.
Camilla berättar att Djurens Rätt anser att en stor del av de djurförsök som genomförs i dag är både plågsamma och onödiga. I stället bör man använda sig av de alternativ som finns, menar hon, och efterlyser medvetna satsningar på att utveckla alternativ. Bland annat hänvisar Camilla till flera initiativ som stödjs av stiftelsen »Forskning utan djurförsök«.
När jag frågar Michael Axelsson om det är nödvändigt att använda djur, svarar han »Ja«. Majoriteten av forskare är också av uppfattningen att det verkligen är nödvändigt att använda djur i biomedicinsk forskning (till exempel Workan m.fl. 2010; Gross och Tolba, 2014).
Resonemanget går tillbaka till Alex Novikoff, som i en vetenskaplig artikel 1945 konstaterade att »varje organismnivå har egenskaper som inte kan förutses genom kunskap om lägre nivåer«.
Michael Axelsson påpekar också att man i diskussionen om alternativa metoder finns olika uppfattningar om vad detta innebär. Begreppet tolkas ibland som metoder som helt ersätter djurförsök. Generellt i svensk djurskyddslagstiftning har begreppet en vidare betydelse och inkluderar metoder som uppfyller något av de »tre R:ns princip«. Både EU och Sverige använder sig av denna princip i arbetet med att utarbeta riktlinjer kring djurförsök. Principen formulerades av de brittiska forskarna William Russel och Rex Burch år 1959 i boken The principles of humane experimental technique, och står för replacement, reduction and refinement (Jordbruksverket 2016). Alla metoder som åstadkommer något av de tre definieras som en alternativ metod.
Michael Axelsson och Camilla Björkbom representerar vad Gross och Tolba (2014) döpt till den pragmatiska respektive den kategoriska positionen.
Pragmatiker menar att det i nuläget är etiskt försvarbart att använda djur för experiment i vetenskapligt syfte eftersom alternativ saknas.
De som intar en kategorisk position svarar i stället »Nej« på den tidigare frågan, och anser som Camilla Björkbom och Djurens Rätt att djurförsök aldrig kan vara motiverade. »Djurförsök är inte samma sak som forskning«, argumenterar Björkbom, och säger att en forskare kan välja att använda moderna djurfria metoder.
Pragmatikerna menar å sin sida att det faktiskt går att väga mänsklig nytta gentemot djurs lidande och att djurförsök är motiverade när nyttan överväger eventuella kostnader för djuren.
***
Frågan om djurförsök handlar om mycket mer än hur vi behandlar enstaka djur, bland annat hur vi graderar lidande, och det personliga ansvaret. I sitt arbete som forskare på Göteborgs Universitet undervisar Michael Axelsson studenter i forskningsetik. I en av övningarna får studenterna »prova på« arbetet i en etisk nämnd och behandla några ansökningar om djurförsök.
Enligt Michael Axelsson är det nästan alltid två av de fiktiva ansökningarna som ger upphov till mest diskussion. Dels en studie där djur avsiktligt ges ledgångsreumatism, en smärtsam sjukdom. Dels en ansökan som gäller forskning på Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (Kol) som nästan uteslutande drabbar rökare. Efter många diskussioner, bland annat om hur antalet djur som utsätts för försök kan begränsas, beslutar de flesta årskullar att den första ansökan, den tänkt att främja behandling av ledgångsreumatism, ska beviljas.
Nyttan av att lindra en smärtsam folksjukdom bedöms större än lidandet för försöksdjuren. Nästan alla studenter är däremot tveksamma till att testa substanser på djur för att försöka minska lidandet för de som insjuknar i kol. Den stora skillnaden är att kol i högre grad anses självförvållat, trots att lagtexten inte säger något om att sådana överväganden bör göras vid bedömning av lämpligheten i djurförsök. Kalkylen utvidgas med andra ord bortom frågan om slutnettot av lidande, och kommer att omfatta moraliska uppfattningar om vem som förtjänar hjälp och inte.
Det är sannolikt också så att vi låter våra känslor spela en stor roll i ställningstaganden kring djurens välfärd.
I en amerikansk studie från 2001 fick studenter se på flygblad från en påhittad miljöorganisation som uppmanade folk att bevara i vissa fall en fladdermus och i andra en apa. Flygbladet saknade antingen bild helt, hade en bild på en »attraktiv« artindivid eller en bild på en »oattraktiv« artmedlem. Resultaten visade att ett djurs söthet hade en avsevärd effekt på stödet för att skydda djuret. Stödet var också starkare för att skydda större människoliknande arter.
Michael Axelsson ger mig ett självupplevt exempel på något liknande när han berättar hur djurförsöksmotståndare kritiserade en studie som han genomförde i Sydafrika med giraffer som försöksdjur. Bland annat anklagades han och hans kollegor för att vilja utföra experimenten i ett land med slappare etisk prövning (Axelsson menar i stället att den etiska prövningsprocessen i Sydafrika och kontrollen under försöken i själva verket var mer omfattande än de svenska).
När man en tid senare utförde liknande studier med krokodiler uteblev motståndet.
Med enstaka undantag har frågan om medicinska djurförsök försvunnit från den svenska samhällsdebatten. Kanske är dagens tystnad en effekt av 90-talets uppskruvade tongångar. Några jag försöker intervjua för studien tackar nej med hänvisning till att de inte vill stoltsera med att de forskar på djur. Samtidigt verkar både Michael Axelsson på Göteborgs universitet och Camilla Björbom på Djurens Rätt glada över att få utveckla sina argument och ståndpunkter.
Mahatma Gandhi ska ha sagt att »ett lands storhet och moraliska framsteg kan bedömas utifrån hur djuren i landet behandlas«.
Kanske gäller samma sak för hur diskussionen om behandlingen av djur ser ut. Frågan är vad det betyder att den nästintill har tystnat.
Karin Zelano är biträdande redaktör för LD och doktorerar i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I höst gästforskar Zelano i Wien.
karin.zelano@liberaldebatt.se
Om du vill veta mera
Direktiv 2010/63/EU om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål.
Gross, D., & Tolba, R. (2015). Ethics in animal-based research. European Surgical Research, 55(1-2), 43-57.
Gunnthorsdottir, A. (2001). Physical attractiveness of an animal species as a decision factor for its preservation. Anthrozoös, 14(4), 204-215.
Novikoff, A. B. (1945). The concept of integrative levels and biology. Science, 101(2618), 209-215.
P3 Dokumentär, (Nov 24, 2008), »90-talets djurrättsaktivism och vegantrend«, Sveriges Radio
Russell, S. M., & Nicoll, C. S. (1996). A dissection of the chapter »tools for research« in peter singer’s animal liberation. Experimental Biology and Medicine, 211(2), 109-138.
Singer, P. (1975) »Animal Liberation: A New Ethics for our Treatment of Animals«, New York Review/Random House, New York
Stiftelsen Forska utan Djurförsök: forskautandjurforsok.se
Workman, P., Aboagye, E. O., Balkwill, F., Balmain, A., Bruder, G., Chaplin, D. J.. . Committee of the National Cancer Research Institute. (2010). Guidelines for the welfare and use of animals in cancer research. British Journal of Cancer, 102(11), 1555-1577.