I ljuset av Sverigedemokraternas framgångar har många röster höjts om betydelsen av att nu »vitalisera« konflikten mellan vänster och höger i svensk politik. Detta må fylla vissa terapeutiska behov, men är enligt Per Altenberg att bortse från det egentliga problemet.
I början av 2016 varnade den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger för att EU håller på att kollapsa på grund av att nationalistiska EU-motståndare leder allt fler länder inom unionen. I maj fick den varningen förnyad aktualitet när högerpopulisten Norbert Hofer (FPÖ) bara var poströster ifrån att vinna presidentvalet i Österrike. Alldeles nyligen stod klart att den omröstningen nu måste tas om.
Över hela Europa väller de nya nationalisterna fram. De sitter i regeringen i Ungern, Polen, Slovakien, Kroatien och Finland och har politiskt inflytande i betydligt fler länder än så. Med »Brexit«-sidans seger i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet fick nationalisterna ytterligare vind i seglen. Om Front National segrar i det franska presidentvalet nästa år riskerar EU att upphöra att fungera som politiskt sammanhållande kraft i Europa – inte formellt, men i allt väsentligt. Om det händer så kommer utvecklingen att gå fort. Då griper de strukturella krafter in som det undervisas om på grundnivån i statsvetenskap. Anarki i det europeiska systemet i kombination med nationalism och främlingsfientlighet utgör en häxbrygd som bara den naive kan bortse ifrån.
För de flesta är det uppenbart att kampen mellan nationalister och individorienterade synsätt är på väg att bli den dominerande konfliktdimensionen i europeisk, och därmed svensk, politik. Det innebär samtidigt att höger-vänster-dimensionen i politiken håller på att förlora i relevans.
På den ena sidan i denna centrala politiska konflikt står de som hävdar att människor är individer och att deras essens påverkas av samhället de lever i. Med den synen är integration och personlig utveckling inte bara möjlig utan pågår ständigt runt omkring oss. ”Fråga inte varifrån du kommer, utan vart du är på väg” är deras typiska budskap. På den andra sidan står de som delar in världen i kollektiv och som menar att människors etniska, kulturella och religiösa bakgrund präglar dem på ett sätt som inte går att undfly. Detta är ingen ny politisk konfliktdimension. Karl Popper beskriver den som den röda tråden i mer än två årtusenden av filosofisk dragkamp mellan »det öppna samhället och dess fiender«. Med en sådan tidsaxel är vänster-höger-konflikten, med rötter i den franska och industriella revolutionen, purung.
Hur bemöter vi liberaler den kollektivistiska våg som sveper genom Europa och övriga västvärlden?
Allra viktigast är att vi erkänner den nya kollektivismen som det främsta hotet. Att beskriva Donald Trump, Front National, ungerska Fides, polska Lag och rättvisa, PiS eller Sverigedemokraterna som ett hot mot det öppna samhället samtidigt som deras världsbild delvis anammas, kommer aldrig att fungera. Det är först när vi på allvar vågar ta strid för den individbaserade samhällssynen som vi vinner förståelse för att kampen är på allvar och att liberalism inte handlar om elitens försök att torgföra »politiskt korrekta« åsikter.
Till skillnad från kollektivisternas strid mot etablissemanget, uppfattas dessvärre inte den liberala kampen som genuin, utan snarare som taktiskt manövrerande för att bevara gamla strukturer och privilegier. Det behöver förändras.
I EU-politiken har svenska liberaler betonat konflikten med nynationalisterna under en längre tid. Det märkliga är att vi inte ser det på samma sätt på hemmaplan.
Det är möjligt att det är terapeutiskt att låta höger-vänsterkonflikten gå på autopilot medan kollektivisterna flyttar fram sina positioner, men det gör det bara svårare att vinna vår tids centrala politiska strid. I stället bör vi betona att det rör sig om samma politiska konflikt mellan det öppna samhället och dess fiender, fast i olika länder. I internationell press framställs det som självklart att Donald Trump, Front National och Sverigedemokraterna är en del av samma politiska strömning. Vi själva tycks dock inte se det så utan letar efter konflikter som få bryr sig om med en socialdemokrati som ligger på 25 procent i opinionen.
Finns det då inte några andra viktiga konflikter som liberaler måste prioritera? Jo, våldsbejakande islamism är tveklöst ett hot som måste besegras militärt, politiskt och ideologiskt. Men det är likväl inte något systemhot mot demokratin och det öppna samhället i Sverige eller Europa. (Och nej, Miljöpartiet håller inte på att tas över av islamister, även om det var skönt att deras kompasslöshet äntligen granskades i våras).
Det finns heller inte någon motsättning mellan att bekämpa våldsbejakande islamism och att försvara det öppna samhället. Tvärtom står islamisterna för samma kollektivistiska människosyn som nationalisterna.
Som många har påpekat är vänsterns teoretiska identitetspolitik besläktad med national-kollektivisternas syn på ras och etnicitet. En spegelbild med goda intentioner skulle man kunna säga. Identitetspolitikens teoretiska ansats är dock ett betydligt mindre hot mot det öppna samhället. Den engagerar inte stora väljarskaror i Europa och uppfattas bitvis som världsfrånvänd. 1900-talets marxism var långt mer utbredd och hade ett betydligt starkare stöd i breda folklager och delar av samhällseliten. Därtill har identitetspolitikens filosofiska grund redan rört sig vidare. Enligt många är postmodernismen redan på väg att övergå i något annat, ibland benämnt »metamodernism«.
Finns då inte den gamla höger-vänster-konflikten kvar alls? Jo, självfallet är det fortfarande skillnad mellan liberaler, som i huvudsak hyser tillit till fria marknader, och den vänster som tycks se regleringar och högre skatter som ett självändamål. I många frågor utspelar sig dock den politiska konflikten numera på marginalen, medan striden med nynationalisterna är en systemkonflikt om det öppna samhället på samma sätt som konflikten med kommunismen var. Om den prioriteras bort kommer vi snart inte ha något annat kvar att strida om.
Vår tids centrala politiska konflikt står mellan dem som betonar kollektiv – nation, kultur, ras – och dem som betonar individuell frihet under lagarna. Som så ofta förr genom historien handlar det om en strid mellan det öppna samhället och dess fiender. Det är en strid som vi liberaler känner till väl. Den är en del av vårt DNA. Det är dags att vi börjar prioritera den på allvar.
Per Altenberg är ledamot av kommunfullmäktige och gruppledare för Liberalerna i barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna.
@peraltenberg
per.altenberg@gmail.com