Den gångna vintern kom migrationsdebatten att kretsa kring gränskontroller och överfulla flyktingförläggningar. Men i utformandet av framtidens politik bör man också lära av historien. Liberal Debatt bad Mats Persson, riksdagsledamot för Liberalerna, redogöra för några av lärdomarna från den avhandling han disputerade med 2015.
En del beskriver den som ett spöke. Andra beskriver den som en folklig resning. Den allt fränare debatten om invandring uppenbarar sig i USA och så gott som i varje europeiskt land. Det tycks inte spela någon roll om invandringen sker från grannländer eller övriga Europa eller om invandrarna kommer från avlägsna länder i fjärran. Inte heller om migranterna jobbar eller är arbetslösa. Debatten och misstänksamheten mot den andre lever i alla fall. Logiken följer ett bekant mönster. Det är fel när invandrare arbetar och fel när de inte gör det.
Ta Schweiz som ett exempel, landet som sedan 2007 har avtal med EU som innebär fri rörlighet för arbetstagare. Invandringen domineras till övervägande del av människor från grannländerna som arbetar i servicesektorn och i läkemedelsindustrin. I en folkomröstning 2014 röstade schweizarna för att begränsa invandringen från EU. »EU-invandrarna tar attraktiva jobb, pressar upp priser och hyror samt bidrar till trängsel i trafiken och ökad kriminalitet« var budskapet från den vinnande sidan.
I den pågående debatten kring »Brexit« är en av huvudfrågorna att begränsa bidrag för andra EU-medborgare. Då spelar det ingen roll att studier visar att Storbritannien vinner på denna invandring (se Dustman & Frattini, 2014). Som svenskar känner vi igen mönstret. Minns debatten om »den sociala turisten«, farhågorna om invandraren som skulle komma hit och försörja sig på bidrag, men som i själva verket blev en polsk hantverkare som underlättade svenskarnas vardag.
I Sverige och andra länder präglas debatten av det faktum att invandrare har lägre sysselsättningsgrad och högre bidragsberoende. Sysslolöshet och utanförskap är en grogrund för socialt utanförskap och kriminalitet och skapar spänningar i samhället. En naturlig reaktion är att det blir fokus på invandringens kostnader och konsekvenser.
Den debatten är polariserad och debattörer har i regel sin uppfattning om invandringen klar på förhand. För eller emot. I ena hörnet står de som i alla lägen lyfter fram att invandring är förknippad med problem och i andra hörnet de som skönmålar effekten av invandring eller underskattar dess utmaningar. Men vad är egentligen myt och sanning kring invandringen? Låt mig ta två exempel från den aktuella debatten: »vinner eller förlorar Sverige ekonomiskt på invandring?« och är »invandringen en lösning på att befolkningen blir allt äldre«?
Ibland får man intrycket att vi inte vet någonting om dessa frågor. I själva verket har det sedan 1990-talet bedrivits omfattande forskning i Sverige om invandringens ekonomiska effekter. Invandringen till Sverige över tid har genomgått ett skifte från arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring. Efter de två världskrigen, som hade inneburit stängda gränser, uppkom ett akut behov av arbetskraft, och flera europeiska länder – däribland Sverige – kom att aktivt rekrytera sådan utifrån. Mellan 1950 och 1967 uppgick invandringen till Sverige till cirka 530 000, varav 95 procent var arbetskraftsinvandrare och deras anhöriga. Efter påtryckning från LO infördes fackligt veto för arbetskraftsinvandring under 1970-talet och fram till 2009 var gränsen mer eller mindre stängd för arbetskraftsinvandraren, såvida hen inte likt brassen Alfonso lyckades dribbla sig in i Malmö FF:s startelva, eller fick en forskartjänst på något svenskt lärosäte.
Studier visar att den offentliga sektorn fram till omkring 1980 årligen omfördelade inkomster från invandrare till infödda. På 1970-talet bidrog invandringen med runt 1 procent av BNP till statens finanser (Ekberg, 2009). I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten och sedan 1990-talet sker en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. I en så kallad tvärsnittskalkyl för 2013 visar Flood & Ruist (2015) att den offentliga sektorn omfördelade 26 miljarder kronor från inrikes till utrikes födda, vilket motsvarar 0,7 procent av BNP.
Om detta är en hög kostnad är upp till betraktaren att avgöra. Någon skulle exempelvis kunna inflika att det är en kostnad som är motiverad av solidariska skäl och att de människor som kommer till Sverige får det bättre än de hade det
i sitt hemland. Och kraften i den svenska ekonomin de senaste 15 åren tyder på att det inte finns någon motsättning mellan att ha en omfattande invandring och en god ekonomisk utveckling. Men de mänskliga kostnaderna (individens välbefinnande) och de sociala kostnaderna (kriminalitet och sociala spänningar) som blir en följd av att människor inte kommer in på arbetsmarknaden blir stora. Och erfarenheten säger oss att långvarigt bidragsberoende riskerar att gå i arv till nästa generation.
Är invandring en lösning på befolkningsfrågan?
En av de mest dramatiska förändringarna i OECD-länder, vilket i framtiden blir ett globalt fenomen, är att befolkningen åldras. År 2050 beräknas mer än var fjärde invånare i Europa, 28 procent, vara över 65 år. I Sverige är utmaningen stor, inte minst i ljuset av att ansvaret för sjukvård och omsorgen av äldre hanteras av den offentliga sektorn och finansieras av skatter och därmed bygger på att det finns människor i arbetsför ålder.
Ibland framförs det att invandringen kan lösa problemen med den åldrande befolkningen. Resonemanget är följande: eftersom invandrarna i regel är betydligt yngre än den inhemska befolkningen kan invandringen kompensera den demografiska obalansen. Men då bortser man från att även invandrare åldras och att dagens unga invandrare också når pensionsåldern till slut. Beräkningar visar att utan den invandring Sverige haft sedan 1930-talet skulle andelen över 65 år varit närmare 20 procent år 2000 och inte drygt 17 procent som den faktiskt var (Bengtsson & Scott, 2011). Befolkningens åldrande kan på lång sikt enbart balanseras upp av ökat barnafödande. Ty ökat barnafödande i dag ökar arbetskraften först om 25-30 år, med dagens inträdesålder på arbetsmarknaden.
På kort och medellång sikt är däremot invandringen viktig för att minska den demografiska obalansen och dämpa uppgången i den så kallade försörjningskvoten. I det perspektivet kan dagens stora invandring ses som en gåva utifrån, då den sker samtidigt som kostnadstrycket på välfärden är som högst. Annorlunda uttryckt; samtidigt som Sverige går in i en fas med en tilltagande demografisk obalans fylls befolkningen på med nya svenskar i arbetsför ålder.
Men synsättet att invandringen blir en gåva bygger på att de nya svenskarna i arbetsför ålder arbetar. I den senaste långtidsutredningen visar Flood och Ruist (2015) att den ökade invandringens långsiktiga effekter på offentliga finanser är starkt beroende av hur sysselsättningsgraden bland utrikes födda utvecklas. Och ingen kan ha undgått debatten om den låga sysselsättningsgraden bland invandrare. I debatten framförs det ibland att Sverige är sämst på integration. Påståendet baseras på det faktum att skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är störst i Sverige. Men att sysselsättningsgapet är stort i Sverige kan lika gärna bero på att de inrikes födda i Sverige har en ovanligt hög sysselsättningsgrad, vilket de facto gäller för svenskfödda kvinnor. Analyserar man istället sysselsättningsgraden bland utrikes födda i olika OECD-länder framkommer en annan bild. Sverige är varken sämre, men inte heller bättre, än andra länder på att skapa jobb till invandrare.
Missförstå mig inte, det är inte min mening att skönmåla. Man kan dessutom med fog hävda att med tanke på vår välfärdsmodell, som bygger på full sysselsättning, bör sysselsättningsgraden bland utrikes födda vara högre i Sverige än i andra länder. Dessutom, i begreppet utrikes födda ingår såväl arbetskraftsinvandrare från Polen och flyktingar från Irak. Och sedan EU-utvidgningen 2004 och de friare reglerna för arbetskraftsinvandring 2009 har många invandrat för att arbeta från första dagen i Sverige.
I ett läge när det kommer historiskt många flyktingar till Sverige är det naturligtvis mer intressant att titta på arbetsmarknaden för flyktingar. Då är bilden inte tillnärmelsevis lika ljus. Hammarstedt & Almén (2014) tittar på sysselsättningen för de som fick uppehållstillstånd 2003 och följer dessa personer 10 år framåt i tiden.
Som framgår av tabell 2 är sysselsättningsgraden efter 10 år besvärande låg. Särskilt anmärkningsvärt är det att sysselsättningsgraden bland anhöriginvandrare är så låg – under 50 procent. Och med tanke på att anhöriginvandringen, som domineras av så kallade »kärleksinvandrare«, under de senaste 30 åren har varit den dominerande invandringen till Sverige är det konstigt att detta röner så lite uppmärksamhet. Den andra iakttagelsen är den låga sysselsättningsgraden bland kvinnor. Faktum är att samtidigt som sysselsättningsgraden sedan 2005 har ökat bland utrikes födda män har den minskat bland kvinnor. Och Sverige utmärker sig gentemot jämförbara länder genom att sysselsättningsgraden bland utrikes födda kvinnor inte har ökat sedan 2005. Särskilt allvarligt är det att många invandrarkvinnor står helt utanför arbetskraften; drygt var tredje kvinna från Afrika och Asien i arbetsför ålder söker inte aktivt arbete.
Vad förklarar skillnaderna mellan infödda och invandrare?
Vad säger då forskningen om varför invandrare inte hittar jobb?
I samhällsdebatten för en del debattörer fram att huvudorsaken är att det sker diskriminering på arbetsmarknaden. Med hjälp av fältexperiment där forskarna skickar två fiktiva ansökningar där de sökande är identiska, bortsett från att den ena har ett svenskklingande namn och den andra ett utländskt-klingande (till exempel arabiskklingande), visar man på förekomsten av diskriminering (se Carlsson & Rooth, 2007). Det förefaller som om diskriminering framförallt påverkar invandrares möjlighet att arbeta med det som man arbetade med i sitt hemland och förklarar varför en del invandrare kan betraktas som överkvalificerade för det jobb man har i Sverige (SCB, 2014). Men som förklaring till den lägre sysselsättningsgraden är diskriminering långt ifrån huvudorsaken. I stället tycks den lägre utbildningsnivån bland invandrare spela större roll. En indikation på detta är att sysselsättningsskillnaderna mellan högutbildade flyktingar och högutbildade inrikes födda är mindre än sysselsättningsskillnaderna mellan lågutbildade flyktingar och lågutbildade inrikes födda (Lundborg, 2013).
Ska man utifrån detta dra slutsatsen att den lägre sysselsättningen bland invandrare beror på att de som invandrar idag har lägre kvalifikationer än tidigare invandrare? Riktigt så enkelt är det inte. I flera OECD-länder, inklusive Sverige, försvagades sysselsättningen bland invandare redan under 1980-talet och minskade även bland de invandrare som anlände under 1960- och 70-talet (Zimmermann, 2005). Invandrare, inte minst arbetskraftsinvandrarna som kom på 1960-talet, lämnade arbetsmarknaden i förtid under 1990-talet (för förtidspension) och att detta var relaterat till brist på jobb i länet där man bodde (Persson, 2015). Mönstret att invandrargrupper som inledningsvis hade hög sysselsättningsgrad senare hade svårigheter att stanna kvar på arbetsmarknaden finner vi också för andra länder, exempelvis i vårt grannland Norge (se Bratsberg mfl, 2014).
Med andra ord står förklaringen att finna i ett fenomen som är gemensamt för stora delar av västvärlden och inte enbart i Sverige: den dramatiska förändringen av arbetsmarknaden. Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har drivit på en utveckling där delar av produktionen i en bransch eller ett företag utförs av specialiserade företag, inte sällan på andra sidan klotet. Efterfrågan på människor med utbildning och kompetens har ökat genom att den tekniska utvecklingen och välutbildad arbetskraft, yrkesskicklighet och erfarenhet har kompletterat varandra (se Katz & Autor, 1999 för en översikt). Trenden mot ökad efterfrågan på utbildad arbetskraft och det motsatta för de med lägre utbildning, så kallad »skill bias technological change«, tycks vara starkt kopplad datorisering, som leder till en minskning av behovet av rutinartat arbete och en ökning av behovet av icke-rutinartade uppgifter (Autor mfl, 2003). Nyare studier pekar på att detta i sin tur leder till en jobbpolarisering, där efterfrågan ökar på såväl höglönejobb som låglönejobb (ofta enkla uppgifter i servicebranschen som görs bäst av personer på plats), samtidigt som efterfrågan minskar på medelinkomstyrken (se Goos mfl, 2014 och specifikt för Sverige, Adermon & Gustavsson, 2015).
Vad har då detta med invandrares möjligheter att få jobb att göra? Jo, i takt med att den svenska ekonomin blivit mer tjänste- och serviceorienterad har kravet på språkkunskaper ökat och därmed har värdet av att kunna språket i det nya landet blivit allt högre. Jobb som tidigare ofta fungerat som ingångsjobb, arbeten som inte kräver formella kunskaper eller erfarenheter, existerar knappt längre. Detta är särskilt tydligt i Sverige. Den svenska arbetsmarknaden har präglats av Rehn-Meidner modellens tanke om att enbart de mest högproduktiva jobben ska finnas kvar. Det har med all sannolikhet varit en fördel för svenska tillverkningsföretag i den globala konkurrensen. Men synsättet har präglat hela samhället, inte minst offentlig sektor där man har ersatt vårdbiträden med undersköterskor och barnskötare med förskolelärare.
I detta sammanhang är det ofrånkomligt att inte nämna betydelsen av den svenska modellen, parternas ansvar för lönebildningen med den övervägande risken att man tar större hänsyn till de som har jobb (insiders) än de som står utanför och knackar på arbetsmarknadsdörren (outsiders) (se Lindbeck & Snower, 1988). De i ett internationellt perspektiv höga ingångslönerna tycks öka arbetslösheten bland flyktingar (Lundborg & Skedinger, 2014) och kan förklara mönstret att skillnaden mellan infödda och invandrare i Sverige snarare syns i sysselsättningsgrad än i stora löneskillnader mellan grupperna.
Mot en ny arbetsmarknad
Det är i ljuset av detta man ska se vårens heta debatt om lönebildningen. När Liberalernas förslag om startjobb, lägre ingångslöner till nyanlända och unga, attackeras för att »sänka den svenska modellen« handlar det om en konflikt om hur framtidens arbetsmarknad ska se ut. Vägvalet är tydligt. Antingen fortsätter man på den inslagna vägen, med Rehn-Meidners ande vilande över politiken. Men då måste man som politiker trovärdigt kunna svara på frågan: vad ska en person som ännu inte har några kvalifikationer och erfarenhet egentligen ska arbeta med? Erfarenheten från de senaste 20 åren förskräcker; en ekonomi som enbart jagar high-tech jobb blir inte en arbetsmarknad för alla.
Eller så reformerar man arbetsmarknaden. Och faktum är att den ökade invandringen egentligen bara accelererar behovet av reformer som i alla fall skulle kräva av oss, om alla ska få plats på arbetsmarknaden. Ty även svenskfödda utan kvalifikationer och erfarenhet letar idag resultatlöst efter en plats på arbetsmarknaden.
Och det är med detta på näthinnan som ett antal frågor måste ställas:
Är det rimligt att Sverige har en av de största gör-det-själv-ekonomierna som gör att enkla jobb inte kommer till? Är det rimligt att vi har beskattning av tjänster på det sättet som vi har? Troligtvis inte.
En del, även bland liberaler, drar slutsatsen att jobben tar slut, att alla inte kommer att behövas på arbetsmarknaden och att medborgarlön därför är att föredra. Men tanken leder fel. Ett arbete har ett egenvärde eftersom det ger människor frihet, gemenskap och möjlighet att växa. Uppfattningen att det bättre att arbeta än att gå arbetslös på socialbidrag, även om jobbet inte lever upp till drömjobbet, bygger på en människosyn där människor kan växa med nya erfarenheter. Att ha höga förväntningar på att människor själva försörjer sig är inte minst viktigt i ljuset av den stora invandringen. Är det rimligt att de många nya svenskar som nu ska börja sitt liv i Sverige ska mötas av budskapet att man inte själv behöver ta ansvar för sin försörjning? Och synen att arbete har ett egenvärde handlar inte bara om ideologi. När forskare undersöker vad som gör oss människor lyckliga finner de att sysslolöshet är den huvudsakliga källan till att människor är olyckliga (Oswald, 1997).
En viktig utgångspunkt i utformandet av framtidens politik är att se verkligheten som den är, att inte överdriva problemen, men inte heller underskatta dess utmaningar. Det gäller kanske allra tydligast i invandringsfrågan. Skyttegravskrig där debattörer redan på förhand har tvärsäkra uppfattningar tar inte frågan framåt. Till skillnad från vad som ibland framförs i debatten kan invandringen inte ensam »lösa« fenomenet med att befolkningen blir äldre, men på kort och medellång sikt kan däremot invandringen minska den demografiska obalansen. Men det bygger på att de nya svenskarna har egenförsörjning och ökar sysselsättningen bland utrikes födda blir invandringen en »gåva« till statens finanser.
Vilka lärdomar drar vi från historien när vi utformar framtidens politik? Arbetsmarknaden i utvecklade länder, inte minst i Sverige, har förändrats i grunden. Betydelsen av av att kunna språket har paradoxalt nog ökat i takt med att monotona jobb har ersatts av tjänste- och serviceorienterade arbeten. Arvet från Rehn-Meidner modellens tanke om att slå ut enkla jobb har förverkligats, i såväl privat som offentlig sektor. Resultatet är att människor med låga kvalifikationer, utrikes födda och unga med låg utbildning, har allt svårare att hitta en plats på arbetsmarknaden. Detta långvariga bidragsberoende är ett växande samhällsproblem med ofrihet och sociala spänningar som följd. Nu krävs det handling och mod.
Mats Persson är riksdagsledamot för Liberalerna och lade hösten 2015 fram avhandlingen In good times and in bad. Immigrants, Self-employment and Social insurances, på Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.
@matsperspektiv
mats.persson@liberalerna.se