När jag var nio år aprilskämtade mamma och jag med pappa om att utedasset i Tärna av kommunen ansågs vara en sanitär olägenhet och behövde rivas. Kanslisvenskan levererad i fönsterkuvert gjorde honom bedrövad. Dasset hade alltid stått där och aldrig stört någon.
I Tärna, södra Lappland, har jag aldrig bott men där är mitt hem. Min mamma finns inte mer men där känner jag henne. Min pappa kommer nuförtiden inte ihåg någonting men denna plats minns han.
När jag påminner honom om när vi satt med korvmackor på Laisaliden och en kungsörn cirklade osannolikt nära våra huvuden, eller när mamma fick fiskekroken i armen och blev räddad av den enda sjuksköterskan väster om
Storuman, kommer han ihåg det. Han är en människa dränerad på all kraft men tydligast ser jag honom i Fjällrävenjackan, som ännu hänger på kroken i stugan.
Eftersom jag aldrig bott på den plats som känns mest hemma har jag aldrig vant mig vid den. Den tar andan ur mig för den är så smärtsamt vacker. Jag kan känna mig avundsjuk på de som är så vana att vara där att de inte förmår att överväldigas och jag kan provoceras av de som åker dit för att uppleva fjällen och som mest av en tillfällighet hamnade just där. Att ta med vänner dit gör mig nervös, för det man minns och känner kan aldrig helt delas med någon annan.
Min pappa arbetade som lärare och var således alltid beredd att berätta saker han antog att andra inte visste. Så när jag var liten berättade han många gånger att stugan låg just på gränsen mellan Joeström och Västansjö, så att man sov i den ena byn och åt frukost i den andra. Det är ju egentligen inget särskilt med det, men det kändes speciellt.
Han berättade också att det mesta av bergen vittrat sönder för länge sen, och jag blev rädd för att det som fanns kvar snart också skulle göra det. Numera känns det som om jag själv försvinner med mina föräldrar och deras minnen, som om allt de ska lämna efter sig är övergivenhet och att deras söndervittrande är mitt egna.
I Tärna finns allt kvar. Sommaren som man inte kan vara säker på fastän det är midsommar, den bedövande tystanden, de ännu ej verkställda planerna på modernare sanitetsinrättningar. Bänken i den fjällbotaniska trädgård mamma kallade för våran, hur orolig hon blev när det var för många renar i närheten.
De massiva, nedslipade bergen. Där finns en förtätad ensamhet, och jag längtar dit.
Emma Söderberg Majanen är jur. kand. och biträdande redaktör för Liberal Debatt.
@majanen
emma.majanen@liberaldebatt.se