Recension: »Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder« av David Graeber (Daidalos, 2016).
När man hör ord som byråkrati eller regler tänker många förmodligen på offentliga verksamheter i stil med Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Men som antropologen David Graeber påpekar i essän Reglernas utopi från 2015 (nu utkommen på svenska på bokförlaget Daidalos) råder en sorts regelfetischism även i den privata sektorn. Och faktiskt är den privata sektorns regelmani ofta rentav värre – som om företagen haft Kafkas Processen eller Slottet som förebild till allt det finstilta i businessvängen.
Varför alla dessa regler?
Regler kan bara utifrån sett vara goda eller onda. Som sådana är de nämligen neutrala i förhållande till sin tillämpning. Och det säger därför sig självt att regler spelar en viktig roll i en demokratisk rättsstat: reglernas neutralitet ger möjlighet att döma lika, alltså opersonligt och utan godtycke.
Man kan tala om regler som ett sätt att bemäktiga sig ett område eller en situation. Så betraktade sociologen Max Weber byråkrati. Med en uppsättning regler kunde »kontroll« och »trygghet« etableras då man på förhand kunde beräkna effekterna av reglernas tillämpning. En tanke som den löst hophållna Frankfurtskolan snappade upp och utvecklade till att hela deras samtid bäst beskrevs som »byråkratiserad«. Regeltänket genomsyrade »det förvaltade samhället« och förmodades rentav möjliggöra en katastrof som förintelsen.
Regler och byråkrati tycks beroende på perspektiv både möjliggöra och begränsa friheten. Å ena sida tycks opersonlig byråkrati möjliggöra rättvisa; å andra sidan tycks den alstra en distans som kan få destruktiva följder.
David Graeber erkänner allt detta. Men trots att han ser byråkratins fördelar menar han också att den gör det svårt för oss att se andra samhällssystem än kapitalism ens som möjliga – sant, kanske.
Och lösningen?
För Graeber, känd som en av frontfigurerna i Occupy-rörelsen (»We are the 99%!«), blir lösningen »leken«. En sorts dionysisk kraft, som visserligen kanske byråkratiserar sig i stunden men i slutändan kännetecknas av ständig omdaning. Det är en förförisk invit: grå byråkrati vs. 68-slogans som »fantasin till makten!«.
Men att en annan värld är möjlig betyder inte att Graebers vision är möjlig (eller ens önskvärd). Och även om vi i vid mening lever i en byråkratins tid betyder det inte att vi borde kasta alla regler överbord.
David Graeber sätter fingret på viktiga problem i vår tid. Men mellan diagnos och botemedel finns ingen entydigt utstakad väg. För även om man träffsäkert förmår ringa in hur något »är« betyder inte det att man har närmat sig hur något »bör« vara. Och där har vi kanske anarkismen i ett nötskal: skarp kritisk blick – men ändå blind av den goda viljans ögonbindel.
Claes-Magnus Bernson är författare och frilansjournalist.
cmbernson@gmail.com