Trots att dess praktiska användning fått utstå omfattande kritik fortsätter »triggervarningar« att vinna mark i svensk offentlighet. Claes-Magnus Bernson monterar isär fenomenet och finner en lika paternalistisk som nedslående människosyn.
Bakom så kallade »triggervarningar« finns motiv som är goda men vars verkningar kan bli onda. Trots goda intentioner hotar nämligen varningen det kritiska tänkandet genom att på förhand sätta det ur spel. Och i samma ögonblick som triggervarningen i stället för att genomlysa fördomar förslappar tänkandet blir den kontraproduktiv.
Triggervarningar tvingar in mig i kategorier i stil med kön och ras som jag egentligen kanske inte identifierar mig med och inte heller önskar representera. Det spelar mindre roll att triggervarningar i form av ett slags skydd mot diskriminering och andra orättvisor har gott uppsåt om varningen tänker åt mig. En upplysningsfilosof som Immanuel Kant definierar rentav politisk autonomi som att jag inte kan låta någon annan tänka i mitt ställe. Problemet med triggervarningar är just att de i praktiken förutsätter en sorts upplysta granskare.
Att rasism eller sexism förekommer i exempelvis en bok uttömmer inte med nödvändighet verket och borde inte slutgiltigt utdöma det. När stämpeln väl sitter där är det emellertid lätt hänt att tänkandet blir fastlåst trots att sådant som rasism och sexism bara undantagsvis är enkelt att entydigt identifiera. Etiketterna blir (utan tillhörande längre resonemang) lika ett slags det kritiska tänkandets kitsch«.
Anledningen till att triggervarningen är kontraproduktiv ligger i dess egna ytlighet. En nätt etikett – ett par rader text – kan inte vara resonerande utan framstår snarare som ett konstaterande. Utifrån denna typ av utförande finns det alltså stor risk att man bara ser signalen men inte dess orsak. Detta är raka motsatsen till ideologikritik där resonemang och slutsats hålls ihop. Man måste arbeta med sina egna fördomar om man ska kunna avväpna dem. Att med några få rader varna om att exempelvis Kants texter kan innehålla rasism, sexism eller andra fördomar bidrar endast till tankeverksamhetens kortslutning. För om man inte förklarar hur något är fördomsfullt bidrar det knappast till ökad medvetenhet.
Det är stor skillnad mellan att påvisa besvärliga problem i Kants upplysningsfilosofi och att avfärda upplysningsprojektets emancipatoriska potential med slappa formuleringar om att det är en ideologi för och av europeiska, kristna heteromän med medelklassbakgrund och utbildning. Trots att det inte går att dra några skarpa gränser mellan kritisk tolkning och det dogmatiska tänkande som producerar triggervarningar är skillnaden verklig.
Den goda viljan begår ett misstag när den okritiskt avfärdar saker i sin helhet därför att en specifik del är förfelad. Triggervarningen uttrycker en pessimistisk syn på människans förmåga att tänka självständigt. En syn som på förhand diskvalificerar min förmåga att forma ett eget omdöme. Triggervarningens välmenande elitism antar inte heller sällan drag av paternalism.
Mänskligheten är en. Därför bör man också utgå ifrån att individer har förmåga att tänka bortom (och sätta sig över) sociala kategorier. Att uppmärksamma den falska kritiska medvetenheten bakom triggervarningen handlar inte om att släta över rasism, sexism och andra orättvisor. Det handlar om att ifrågasätta en viss befrielsestrategi just därför att rasism, sexism och andra orättvisor måste uppmärksammas och bekämpas.
Triggervarningen framstår som harmlös på samma sätt som en del »kritiska« Hollywoodfilmer. Den är harmlös eftersom utkomsten är på förhand given och kommer till oss utan ansträngning, ungefär som en pliktskyldig ursäkt bara är en artighetsfras – inte något som förändrar ett visst förhållande i grunden. Triggervarningen är reaktionär i samma ögonblick som den är oskuldsfull. Reaktionär därför att den fråntar mig min potentiella indignation och därför också den magpumpning som är den kritiska tankens upprinnelse. Allt dessa etiketter gör är att bevara samhällets status quo. För blir man aldrig kränkt är det nästintill omöjligt att hamna i den tankens oro som leder till kreativitet och kritisk medvetenhet. Därför framträder triggervarningen som ett substitut till det krävande intellektuella arbete som ideologikritik innebär. Ett opium för den förment kritiskt medvetna.
Claes-Magnus Bernson är författare och journalist.
cmbernson@gmail.com