Ända sedan jag var tonåring med nitar och blått hår har jag tyckt om att göra uppror. Värdet av att ifrågasätta auktoriteter och vara uppkäftig förstod jag tidigt. Jag anser fortfarande att ett samhälle mår bra av folk som ifrågasätter, går mot strömmen och inte är så anala. Just därför är jag för tillfället politiskt deprimerad. Eller kanske snarare, frustrerad.
»Bra dag i dag. Mest nöjd med termen runkbajsa«. Så skrev Henrik Schyffert på Twitter i fjol. När folk kritiserade honom för att vara pervers svarade han med att bli ännu äckligare och snuskigare. Till Kulturnyheterna sa han att hans barnsliga utspel helt enkelt berodde på att han hade fått nog. »Börsindex på lättkränkthet har slagit i taket, aktien är övervärderad och vi måste sänka den«, sa Schyffert till SVT.
Robert Gustafsson verkar också grinig, av samma anledning. I höstas satt han i Skavlan-studion och höll en utläggning om att Sverige lider av »PK-fascism« och att man får löpa gatlopp i sociala medier om man inte högtidlighåller Pridefestivalen.
Ledarskribenterna, bland annat Fredrik Virtanen, protesterade. Gustafsson fick veta att det inte är feminismen som är ett hot mot demokratin, utan den riktiga fascismen, rasismen och så vidare.
Och jag vill bara skrika: »MEN GÅ OCH RUNKBAJSA!!!«. Inte för att jag inte håller med Virtanen i sak. Min värdegrund är också PK-vänsterliberal. Jag går i Prideparaden. Jag säger »hen«. Men det handlar inte om det. Det handlar om att folk måste spänna av. »Liberala debattörer« pratar förvisso mycket om yttrandehetsprincipen och att man måste tolerera att bli kränkt, men man är ofta inte så bra på att spänna av själva. I alla åsiktsläger är det högsta mode att totalt sakna självdistans.
Är den nervösa och humorbefriade samtiden ett hot mot demokratin? Knappast. Att säga att något är ett »hot mot demokratin« är snarare ett tecken på det uppskruvade tonläge som jag är trött på. Däremot gör nervositeten demokratin sämre. Om konstnärer och författare hela tiden måste diskutera sina verk på en metanivå blir kultursidorna sämre, och mindre intressanta. Inte för att metadebatter inte behövs. Men när det enda man pratar om är hur man pratar om saker missar man att prata om själva saken i sig. För att ta ett aktuellt exempel: när Makode Linde måste lägga tid på att diskutera huruvida han bryr sig om att hans konst kränker gnällspikarna på Kultwatch eller inte, får han mindre tid att diskutera vad hans konst handlar om.
Människors kränkthet är inte ett hot mot demokratin, men den försämrar möjligheten till ett kvalitativt debatt- och uttrycksklimat. Och det goda klimatet är som bekant nödvändigt för att demokratin ska må bra.
Det är inte lätt att svara på frågan om var alla dessa rövpinnar kommer ifrån. Som vanligt är det flera komponenter som samverkar. En orsak är antagligen att 2010-talet är en orolig tid. Flyktingkris, terrorism och en drastisk förändring i de västerländska nationalstaternas demografi och identitet gör människor nervösa. Svenskar har inte lika mycket gemensamt nu som för 40 år sedan. Lägg till identitetspolitikens genomslag, vars själva poäng är att dra skillnader mellan människor till sin spets och tjöta om dessa skillnaders politiska relevans in absurdum, krydda med en nynationalistisk rörelse.Det blir inte direkt enkelt att luta sig tillbaka och dra ett skämt.
Därtill lever dagens medelklassungdomar med det ekonomiska välståndet som en självklarhet. Om man är övertygad om att pengar aldrig kommer att vara ett problem, är det nära till hands att i stället börja oroa sig över en annan sorts kapital, nämligen det sociala och kulturella. Att »investera i sig själv« och att »lansera sitt eget varumärke« är begrepp som symboliserar vår tid. Störningsmoment i detta varumärkes- och identitetsbygge, som att någon driver med en grupp man känner tillhörighet med, blir därför ett ingrepp i själva jaget.
Alla kulturella rörelser och tendenser följs som bekant av en motrörelse. Efter ett tag tröttnar någon och gör revolt. Men det finns risker med det också. En tid som tar sig själv på (för stort) allvar kommer följas av en tid där ingenting är seriöst. Och det är inte heller problemfritt. Att jag vid 24 års ålder känner samma frustration som jag gjorde för tio år sedan bådar inte gott. Inte främst för att det är svårt att få ett jobb med blått hår, utan för att det inte är bra med ett samhällsklimat där människor vill rösta på »Bajen-bärs-och-rakade-brudar-partiet« i ren frustration.
Karin Pihl är ledamot av Liberal Debatts redaktion och masterstudent i praktisk filosofi.
karin.pihl@liberaldebatt.se
@Karin_Pihl