Det lagbundna statliga utdelandet av straff betraktas som höjden av rättvisa. Problemet är bara att de flesta som begår brott aldrig ens kommer i närheten av en domstol. Vilka som hamnar där tenderar ofta att bero på rena tillfälligheter. Liberal Debatts biträdande redaktör Emma Söderberg Majanen ifrågasätter rättvisans natur.
I Sverige gäller svensk lag för alla. Den som begår ett brott ska straffas för det, punkt slut. Svenska Dagbladets ledarsidas favoritslagord har uppenbart visst fog för sig. Att motsatsen skulle gälla framstår på många sätt som stötande.
En märklig sida av saken är dock att lagens straffbestämmelser ofta behandlas som att det skulle finnas något automatiskt över dem. Som om likhet inför lagen betydde att alla som utför en viss kriminaliserad handling i gengäld kommer att drabbas av samma påföljd. Som om straffbudens uppmaning om att den som gör X ska dömas till
Y vore den obönhörliga verkligheten för varje person som gör X. I verkligheten är det väldigt få som faktiskt åker dit.
Hur många brott som begås utan att något särskilt händer är det förstås ingen som vet. Men för många brottstyper finns skäl att tro att det är väldigt många. Ibland för att brott är svårupptäckta, ibland för att de är svårutredda och ibland för att ingen bryr sig. En del handlingar utgör knappt brott mer än på papperet eftersom
i stort sett ingen kommer att straffas för dem, oavsett polisanmälan och närvaro av ögonvittnen. Att begå cykelstölder är tämligen oproblematiskt om man inte har ordentlig otur, eller tur sett från det andra hållet. Och om man åker dit kan det till exempel bero på att man ännu inte hunnit öva så mycket på brottet i fråga. Eller att man inte ljuger så bra. Eller att brottsoffret råkade vara en gentemot Polismyndigheten ovanligt påstridig person. Eller att lokalpolisen på inte alltid helt klara grunder bestämt sig för att just den typ av brott man begått var extra viktigt att följa upp. Eller att någon myndighet råkade göra inspektion på just ens egen arbetsplats. Eller att man bara är lite klantig och otursförföljd.
Det hände till exempel när polisen gjorde husrannsakan hemma hos en 70-åring i permobil för att han på ett osmidigt sätt sålt några burkar starköl till ett par bekanta på stan. I ett trasigt torkskåp hittades två flak likadan öl och några flaskor Koskenkorva och mannen blev åtalad, inte bara för försäljning utan även för innehav. Det händer inte alla med likartade mängder alkohol hemmavid. Eller lastbilschaufförerna som gick in i en risig byggnad för att titta runt och oturligt nog visade sig ha klampat in i en lokal hyrd av polisen, som gav händelsen hög prioritet. Eller killen som till skillnad från kompisarna osannolikt nog råkade ut för ett drogtest efter att en vecka tidigare ha testat cannabis.
Man kan tycka att den som är klantig får skylla sig själv, och att det är bra att åtminstone någon straffas. Straffhotet gäller ju i princip för alla, även om det inte realiseras så ofta. Men det innebär också att några människor, påkomna av rätt slumpmässiga anledningar och ofta inte de mest klandervärda, används som exempel för att försöka avskräcka andra från att göra lika dåliga saker. Detta lyckas rätt sällan, och ur perspektivet att människor inte bör användas som medel för högre mål är det problematiskt.
Det framstår rentav som orättvist att en person som rökt på eller slarvat med skatten drabbas av statligt sanktionerat lidande, när det samtidigt finns tusentals andra som gjort exakt samma sak utan att något alls händer. Det understödjer heller knappast människors benägenhet att se straffet som något de gjort sig förtjänta eller rentav kan bli hjälpta av.
Det blir också konstigt när man beaktar vad vi har straffsystemet till. En del menar att straffsystemet behövs för att hålla enskilda människors privata hämndlystnad i schack. Det är bättre att staten på ett förutsägbart sätt straffar människor, än att de starkaste och mest hämndlystna tillåts att härja fritt.
Med tanke på i hur få fall den statliga bestraffningen kommer till stånd finns det anledning att tvivla på den motiveringen.
Det brukar också hävdas att straffsystemet behövs för att återställa moraliska balanser. Att den som har gjort något dåligt förtjänar att få något dåligt tillbaka, så att »rättvisa« skipas. Men eftersom den tänkta moraliska balansen så sällan återställs blir detta i praktiken ofta inte annat än en chimär.
Själva existensen av ett straffsystem fyller måhända en viktig, eller iallafall nödvändig, funktion i att kanalisera människors känsla för rättvisa och vilja att ge igen mot den som har gjort något dåligt. Men det framstår också som ett område där lagens konsekvenser för enskilda människor i obekvämt stor utsträckning är beroende av tillfälligheter.
Emma Söderberg Majanen är jur. kand. och biträdande redaktör för Liberal Debatt.
emma.majanen@liberaldebatt.se
@majanen