Att digitaliseringen och automatiseringen obönhörligen kommer att fortsätta att forma mänsklig utveckling råder det ingen tvekan om. Striden står i stället kring hur vi ska förhålla oss till de nya möjligheter och utmaningar som uppstår. Statsvetarstudenten Julia Eriksson Ståhl vill se mer av optimism.
Den 21 oktober i höstas diskuterades filmen Tillbaka till framtiden livligt på sociala medier. Det var det datumet huvudkaraktären Marty McFly i fiktionens värld reste till en framtid som bjöd på en uppsjö av förutsägelser om år 2015. Flygande bilar, 3D-reklam och ett mycket tveksamt mode skulle prägla vår vardag. Försvinnande få av dessa prediktioner har blivit verklighet. En särskild besvikelse har kretsat kring att ingen glider runt på gatorna på en flygande skateboard. Personligen delar jag inte besvikelsen, särskilt inte i ljuset av de teknologiska framsteg som faktiskt har blivit verklighet.
För att demonstrera poängen antar vi att en flygande skateboard ändå är ett fullgott transportmedel 2015. När vi då krockar en morgon på väg till jobbet (ja, det kommer vi att göra) är det inte helt omöjligt att vi möts av Dr. Watson på sjukhuset.
Vem är Watson?
Dr. Watson är en superdator som förutom att krossa förut obesegrade Jeopardy-mästare kan såväl diagnostisera sjuka patienter som rekommendera behandling och skriva ut läkemedel.
Det amerikanska it-företaget IBM har tagit fram tekniken och även om den ännu inte är fulländad så används den på ett par sjukhus i USA. Watson fungerar i mångt och mycket som en läkare av kött och blod. Den har kapacitet att analysera en fråga, sätta samman relevant information kring sjukdomsbilden, generera olika hypoteser och slutligen ge svar. Korrekta sådana.
Nåja, det finns förstås ett par detaljer som skiljer människan från roboten. Watson har inte (o)mänskligt kalla händer att känna på dig med eller någon empati att uppvisa när du har ont eller är ledsen. Vad den däremot har är tillgång till all världens medicinska publikationer, forskning, diagnoser, symptom, läkemedel, framsteg och innovation i sin databas. Watson är helt enkelt oändligt mycket vassare.
Det finns flera sätt att förhålla sig till tekniska framsteg. Många är fullblodade optimister från första stund. Andra är höggradigt konservativa och skymtar en apokalyps längs horisonten.
Elefanten i rummet när det talas om artificiell intelligens brukar vara vilka konsekvenser detta får för arbetsmarknaden. Wassily Leontief var en amerikansk ekonom som menade att människan förr eller senare kommer att gå hästens dystra öde till mötes. Hästen var för lite mer än hundra år sedan fullständigt oumbärlig som arbetskraft. I dag har dess användningsområden i princip reducerats till ponnyridning och dressyr. Finansjätten Bank of America utkom i april med en rapport som uppskattar att upp till 47 procent av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden kommer att ersättas av robotar. Två något dystra bilder, får man säga.
Andra forskare delar inte alls denna oro. De menar att vi har hört det förut. Vi sjunger samma visa under robotrevolutionen som vi gjorde under den industriella. Människan är rationell och dessutom policyskapande – hon kommer därför att vara självkorrigerande. Vem skulle rösta bort sitt eget leverne?
Frågan är om forskarnas förutsägelser är bättre än, eller lika dåliga som, de som gjordes av regissören av Tillbaka till framtiden, Robert Zemeckis, vid inspelningen 1985. Förhoppningsvis får båda lägren fel genom att människan varken hämmar, eller faller offer för, utvecklingen. Om hon lär sig att acceptera Dr. Watsons kapacitet som en objektiv sanning, kommer hon snarare att gagnas av den. Vikten av detta kan, inte helt utan ironi, konkretiseras genom en lastgammal mening: Det är mänskligt att fela.
När den mänskliga faktorn visar sig i svensk hälso- och sjukvård finns möjlighet att göra en Lex Maria-anmälan. Detta sker när misstag begås som innebär, eller hade kunnat innebära, en allvarlig skada för vårdtagaren. Bara 2014 inkom 2 311 Lex Maria-anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Denna siffra skulle kunna sänkas kraftigt, kanske helt elimineras, om vi bara anammar de möjligheter som teknologin kan frambringa. Inte nog med att patienten blir säkrare och tryggare, de resurser som krävs för att handlägga dessa ärenden kan läggas någon annanstans där de behövs mer.
Innovationens inverkan på mänsklig utveckling är naturligtvis komplex. Inte minst för att utvecklingen är ojämn världen över. Frågorna kräver tveklöst en plats på den politiska dagordningen. Det är nödvändigt för att kunna göra korrekta analyser av hur utvecklingen påverkar jobb och produktivitet. Problemet med diskussionen som den ser ut i dag är att det är alltför lätt att fastna i ett träsk av Huxley-inspirerade liknelser om en dystopisk värld med människor utan syfte eller mål. Produkten av innovation är inte – och har aldrig varit – läsklapande, psykofarmakatuggande, tv-tittande zombies. Därtill undanbedes reaktionära yttranden som att »det var bättre förr«. Den typen av nostalgi är ointressant och fullständigt meningslös.
Utgångsläget för det offentliga samtalet bör inte vara om utan när. Vi bör inte motverka eller bromsa utvecklingen, utan snarare lägga energi på att se till att världen runt omkring är redo för att bli bättre. Lite optimism har ingen dött av.
Välkommen, du sköna nya värld!
Julia Eriksson Ståhl studerar statsvetenskap vid Uppsala universitet och gör inom ramen för Liberala skrivarakademin i januari praktik på ledarsidan för Sydsvenskan/HD/Landskrona Posten.
juliaerikssonstahl@gmail.com
@jesthl