En ny åsiktskorridor är på väg att etableras efter sexövergreppen i Köln och vid ”We Are Stockholm”-festivalen.
Så här ser den nya etablerade sanningen ut: Flyktinginvandringen har lett till att tjejer utsätts för sexuella övergrepp vid stora evenemang. Orsaken är kulturella eller etniska skillnader; att de utifrån kommande som grupp har en annan syn på kvinnor och därmed sexbrott. Att bortse från detta, eller tror något annat, är att ”mörka”.
Medieredaktionerna har hängt på. Och när väl alla säger samma sak så måste ju bilden vara sann? Processen är självförstärkande och fort har det gått: debattklimatet förändrades på några dagar.
Men tänk om bilden är osann?
Financial Times har rapporterat att övergreppen i Köln till betydande del kan förklaras av nordafrikanska ungdomsgäng. Gäng, som under en tid också utfört många rån i staden.
Såg vi samma sak i Stockholm? DN redovisar polisrapporter där det talas om 50 personer som återkommande besökte festivalen och som gjorde sig skyldiga till sexuellt ofredande och misshandel. En begränsad grupp, alltså.
Stockholms regionpolischef Ulf Johanssons kommentar i DN: det finns flera hundra ”ensamkommande flyktingbarn” i Stockholm city och som är ”redan förhärdade” när de kommer hit. De står för en ”rätt stor del” av brottsligheten i stadskärnan.
DN avstår från att söka fördjupning i intervjun. Men tankarna går till de som i annan rapportering kallats de ”marockanska gatubarnen” – det nya fenomenet med gatubarn som tar sig till Sverige, särskilt från Marocko. Vi ser dem hänga i centrala Stockholm och i andra städer. SVT Uppdrag granskning gjorde ett reportage om dem för någon månad sedan.
Dessa barn säger sig vilja söka asyl för att komma in i Sverige. Sen avviker de från all fortsatt kontakt med myndigheterna – även de sociala. Att de inte har asylskäl är givet, och regeringen brottas med problemet att Marocko vägrar ta tillbaka dem. Förväntan att Sverige ska erkänna Västsahara har rapporteras vara en försvårande faktor.
Migrationsverket säger, i en kommentar i maj 2015, att de aldrig tidigare stött på en liknande grupp barn.
Vi talar alltså om något väsensskilt från ensamkommande minderåriga asylsökare från exempelvis Syrien. Hur det står till med kopplingen mellan de ungdomsgäng som aktivt undviker kontakt med svenska myndigheter och gärningsmännen i Kungsträdgården vet jag inte. Ingen svensk journalist har ställt frågan på det här viset, men rapporteringen i Financial Times pekar i alla fall på ett sådant samband kring händelserna i Köln. Finns även i Sverige vad som liknar ett sådant mönster så har den svenska debatten nu hamnat fel. I så fall:
Det är inte fråga om ”flyktingbarn” då asylskäl saknas. Kopplingen till den stora grupp människor som flyr från krig och förtryck är fel och irrelevant. Att dra alla från Mellanöstern över en kam och sedan förklara med deras etnicitet eller kultur saknar grund.
Kalla det då i stället för gränsöverskridande brottslighet: gatuligorna från fattiga länders storstäder har nått Sverige. Det är ett stort och allvarligt problem. Men det har inget med asylpolitik att göra.
Vad kan vi lära av den gångna veckan?
Mycket talar för att det vi sett prov på är slarvig journalistik som snabbt låtit fördämningarna rämna. I sin hast att motbevisa beskyllningar om att ”mörka” har medieredaktioner, med DN i spetsen, accepterat en generaliserande ”vi- och dom”-uppfattning. Idén att det finns mer och mindre övergrepps- och våldtäktsbenägna etniciteter, som länge var ett randfenomen i integrationsdebatten, accepteras alltmer okritiskt runtom. Det är en beklaglig utveckling.
Den gångna veckans händelser har visat hur problemformuleringsprivilegiet förflyttats i svensk offentlighet och debatt. Vad som egentligen hände i Kungsträdgården i somras vet vi fortfarande ganska lite om.
Lennart Nordfors är liberal skribent och ledamot av Liberal Debatts styrelse. Nordfors är fil. dr i statsvetenskap och även ledamot av Ohlininstituets styrelse.
lennart.nordfors@ohlininstituet.se