I Sverige finns 3 850 000 kilometer strand. Det räcker 10 varv runt jorden. För i Sverige är all mark 100 meter från alla hav, sjöar och vattendrag skyddade av den så kallade strandskyddslagen. Där är det förbjudet att bygga hus, lägga ut bryggor, fälla träd eller sätta upp staket. Det är också förbjudet att ändra byggnaders användning, till exempel genom att använda en båtbrygga som uteplats, eller bygga om en fiskebod till gästhus.
Anledningen? För att skydda allmänhetens tillgång till stränder och den biologiska mångfalden.
Lagen kom till i början av 1950-talet för att den växande stadsbefolkningen skulle ha god tillgång till natur. I storstadsområden som Stockholm var då redan en stor del av stränderna bebyggda och ett skydd av de som fanns kvar sågs som klokt och förutseende.
Skyddet gäller emellertid inte bara stränder i tätbefolkade områden, utan alla stränder, även i glesbygdskommuner.
Människor vill bo där det är vackert och gärna vid vatten. Möjligheten till strandnära boende är en av få konkurrensfördelar för många glesbygdskommuner när de konkurrerar med städer om inflyttare. När människor kommer till glesbygdskommuner och vill förverkliga sin dröm om ett strandnära boende, välkomnas de ofta med öppna armar av kommunpolitikerna. Det finns ju faktiskt möjlighet att få dispens från strandskyddslagen.
Allt planeras in i minsta detalj och slutligen skickas ansökan om bygglov och strandskyddsdispens in till den kommunala nämnden. Svaret blir ofta nej, med motiveringen att det inte föreligger särskilda skäl för att ge dispens.
Så vad är då ett särskilt skäl för att få strandskyddsdispens? Att stranden ligger så långt bort att ingen allmänhet någonsin går där? Att jag äger stranden och vill bo där? Att det finns hundratals kilometer obebyggd strand i kommunen?
Tyvärr inte ett enda av dessa skäl. För att få dispens krävs det enligt miljöbalkens sjunde kapitel 18 § att marken redan tagits i anspråk på ett sätt som gör att den saknar betydelse för strandskyddets syften, det vill säga att säkra allmänhetens förutsättningar för strandnära friluftsliv samt värna den biologiska mångfalden. Effekten blir således att all mark som inte redan bebyggts är förbjuden att bygga på.
Kommunpolitiker som värnar den lokala utvecklingen försöker ibland att utnyttja det lilla tolkningsutrymme som finns kring vilken mark som ska anses vara tagen i anspråk och beviljar dispens.
Varje dispens som en kommun beviljar skickas emellertid sedan till länsstyrelsen för granskning. De ändrar ofta kommunens beslut och nekar undantag. Detta trots att ingen vare sig överklagat eller yrkat på ändring i beslutet.
Här står alltså sökanden med en tomt som ingen allmänhet går på, i en kommun där få vill bosätta sig. Ändå får de inte bygga, på grund av att en klumpig lagstiftning som är anpassad för Stockholm, ska tillämpas i
Arvidsjaur.
Johan Krogh är vice ordförande i CUF Storstockholm.