Payam Moula skriver föredömligt om det i Sverige underskattade ideologiska avståndet mellan liberaler och konservativa (LD 4/2015). Men resonemanget behöver kompletteras.
I sin text driver Moula tesen att liberalism och konservatism är varandras motpoler, medan liberalism och socialdemokrati är nära befryndade. Det ligger något i det. Men kanske inte på det sätt som Moula menar.
Erik Helmerson skriver i DN (2/11) att vänstern har blivit medelklass. Vänsterns långa marsch genom institutionerna »blev till en klassresa. På sin nya plats har vänstern bytt prioriteringar, språk och inte sällan åsikter.«
Det är därför inte konstigt att Moula i sitt försök att gifta samman liberalism och socialdemokrati kan utelämna centrala delar av klassisk socialdemokratisk ideologi. Begrepp som socialism, offentligt ägande, klasslöst samhälle och till och med arbetarklass lyser med sin frånvaro. Det finns i själva verket inget särskiljande socialdemokratiskt tankegods i texten.
Moula skyller delvis på nyliberalismen för att giftermålet ännu inte blivit av. Sanningen är nog snarare motsatsen. Sedan 80-talet har socialdemokraterna fört en alltmer nyliberal politik. Monopol har fallit, pensionssystemet är världens mest marknadsliberala, och friskolekedjor ägda av riskkapitalister omhuldas. På ett ideologiskt plan är det i dag lättare för socialdemokrater att samarbeta med liberaler än någonsin tidigare.
Annat var det förr. Under den socialdemokratiska guldåldern, från 1920- till 60-tal, influerades man av den konservatism som Moula nu vill bilda vagnborg mot. Folkhemsbegreppet lånades från den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén. En stark nationalkänsla ansågs vara en förutsättning för att bygga folkhemmet. Med Per Albin Hanssons ord: »Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet.« Knappast liberalt, men en gång socialdemokratiska honnörsord.
För den som läser mellan raderna torde syftet med Moulas text vara att bereda väg för en mittenkoalition mellan socialdemokraterna och den borgerliga vänstern. En sådan skulle slutgiltigt befästa socialdemokraternas ställning som ett liberalt snarare än ett socialistiskt parti. Den långa marschen genom institutionerna som inleddes vid 60-talets slut når då sin logiska fulländning.
Arvid Hallén studerar ekonomi och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.
@hallen_a