Inför cykeln blir kloka borgare plötsligt sura sossar. Men cykling borde vara en självklar borgerlig frihetsfråga. Skärp er, skriver Patrik Kronqvist, biträdande politisk redaktör på Expressen.
Som ny ledarskribent förvånades jag ofta över de häftiga reaktioner jag fick från delar av borgerligheten när jag skrev om trafikpolitik och infrastruktur.
Jag drömmer ju om tätare storstäder med fler invånare och roligare nöjesliv, där servicesektorn är större och innovationerna fler. Om det ska bli verklighet måste bilens utrymme minska. Gigantiska ytparkeringar är ingen bra grogrund för kreativitet.
Men när jag argumenterade för att alla de miljarder som gick till motorvägstunneln Förbifart Stockholm skulle göra större nytta om de satsades på tunnelbana anklagdes jag för att förorda »social ingenjörskonst«.
Det tog ärligt talat lång tid innan jag förstod att reaktionen handlade om ideologi. »Med kollektivtrafiken tvingas du åka från ett ställe du inte valt, vid en tidpunkt som politiker har bestämt, med människor du inte känner, till en plats dit du inte ska«, som en av mina kritiker uttryckte saken i ett mejl.
Även om friheten inte är speciellt stor i bilkön till Ica Maxi heller, ligger det onekligen något i det resonemanget. Fråga bara de tusentals stockholmare vars vardag förändras dramatiskt när SL med kort varsel minskar turtätheten på många busslinjer.
Det märkliga var bara att jag fick sura kommentarer från samma håll även när jag propagerade för bredare cykelbanor. Och den motviljan kan knappast förklaras ideologiskt.
För i staden ger cykeln all den frihet som borgare uppskattar med bilen – och lite till.
Du kan cykla från dörr till dörr utan att leta efter en p-plats. Trampa förbi bilköerna, gena genom parker och snabbt stanna om du ser en kompis. Du slipper körkort, trängselskatt och bilbesiktning. Cykeln är dessutom så billig att nästan alla har råd med den och är du händig kan du laga den själv. Du kan till och med dricka sprit innan du hojar hem utan hjälm.
Att värna det transportmedlet borde således vara en självklar liberal och borgerlig fråga. Så är det dessvärre inte. Många borgerliga politiker verkar tvärtom ha gjort det till en hjärtefråga att motverka ökad cykling. Mikael
Söderlund, moderat trafikborgarråd i Stockholm fram till 2008, satsade mycket politisk prestige på att bygga bort cykelbanor och cykelfält från stadens huvudgator.
Och hans partikollega John Roslund i Malmö föreslog häromåret rentav att staden borde sluta snöröja cykelbanorna på vintern så att cyklisterna inte skulle uppmuntras att trampa till jobbet vintertid.
»När det är snöblaskigt och minusgrader ska cykeln stå hemma och dess förare ska i stället åka kollektivt, samåka eller ta bilen till jobbet«, förklarade han i Sydsvenskan (31/1 -14).
Visst görs det insatser för cykling även i borgerligt styrda kommuner, som i Stockholm under förra mandatperioden. Men när den nya rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden nu vill göra en större cykelsatsning kritiseras man av Moderaterna.
Vad beror denna motvilja på? Då borgerligheten inte borde vara ideologiska motståndare till den frihet som cykeln ger, misstänker jag att det handlar om identitet och ren okunskap.
För många borgerliga politiker tycks cyklisterna helt enkelt vara »dom« – inte »vi«. Man tror att en cyklist är en miljöpartist med blommor i håret, snarare än en stressad mellanchef som cyklar för att hinna i tid till dagishämtningen. Men flera undersökningar visar att höginkomsttagare är överrepresenterade bland cyklisterna. De väljer cykeln för att det är effektivt, roligt och bra för hälsan – inte för att de måste.
Allt för många borgerliga politiker har helt enkelt inte fattat att det är deras kärnväljare som trängs i smala cykelfält och svär över usla lokalpolitiker som inte har vett nog att bredda dem.
Så i stället för att värna cyklisternas frihet försöker borgerliga politiker inskränka den. Häromåret tänkte ett moderat borgarråd i Stockholm högt om att cyklarna borde ha registeringsskyltar så att staden skulle få ordning på det upplevda parkeringskaoset. Inför cykeln blir kloka borgare plötsligt sura sossar.
Borgerliga politiker tycks också sitta fast i ett paradigm där mer bilåkning alltid är lika med ökad tillväxt, medan cykling betraktas som en hobby. De inser inte att samhället kan spara miljardbelopp på sjukfrånvaro och sjukvårdskostnader om fler människor trampar till arbetet. Eller att vinsterna för den lokala ekonomin skulle vara stora om invånarna la mindre pengar på importerad bensin och mer på restauranger och nöjen.
Om borgerligheten inte vill ändra politik för att minska trafikolyckorna, öka tillväxten eller förbättra miljön borde man åtminstone göra det för sin egen skull. I en tid när fler flyttar till städerna och människor tar körkort allt senare – om någonsin – är det helt enkelt inte en speciellt smart strategi att skänka bort cykelfrågan till politiska motståndare.
Att värna cykling borde vara en liberal hjärtefråga.
Patrik Kronqvist är biträdande politisk redaktör på Expressen.
patrik.kronqvist@expressen.se
@patrikkronqvist