När det kommer till naturresurser och miljö möter liberaler motstånd från alla håll. Till höger låtsas man gärna som att det regnar, och till vänster är lösningen alltid mer regler och statlig intervention. Mattias Svensson, författare till boken Miljöpolitik för moderater, visar att båda hållningarna leder till fel priser och sämre miljö.
Sverige hade kunnat vara ännu längre fram på miljöområdet. Redan 1967 gav nationalekonomen Erik Dahmén ut boken Sätt pris på miljön! (SNS). Avgifter på och reglering av miljöskadliga utsläpp i luft och vatten gavs samhällsekonomisk motivering, även beaktande av buller och liknande störningar diskuteras.
Redan året därpå blev denna miljöpolitik riktlinjer för borgerlighetens då ledande parti, Folkpartiet. Mycket talade för att det också skulle kunna bli regeringspolitik efter valet 1968, men Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien och socialdemokratiska lögner om att Folkpartiets ledare Sven Wedén skulle ha äventyrat dissidenters säkerhet med sin kritik vände opinionen. Socialdemokraterna vann valet, Wedén lämnade och det där med att prissätta miljöförstöring föll i glömska.
Tankarna återkom dock drygt två decennier senare i början på 1990-talet, då Socialdemokraterna, påhejade av ekonomerna i kanslihushögern, kom att slå in på miljöskatter som styrmedel för en tillväxtoptimistisk miljöpolitik. Arkitekten bakom detta var för övrigt Klas Eklund, som sedermera lämnat socialdemokratin och höll Ohlininstitutets Wibbleföreläsning 2011 om just grön kapitalism. Det är inte genom att krympa utan genom att bejaka vetenskap, innovation, företagande och ekonomiskt välstånd som vi också kan minska skadliga utsläpp och rovdrift på resurser.
Så har också allt rikare länder under decennierna hanterat många av de bekymmer som var miljöproblem på Erik Dahmens 60-tal. Olja värmer inte längre svenska hus, bensinen har tvättats från bly, tvättmedlet befriats från fosfat och även om förpackningarna blivit fler så tas de bättre om hand i dag då de återvinns eller blir energi i stället för att deponeras.
Nya problem som den globala uppvärmningen och försurningen av oceanerna har kommit i de gamlas ställe. Nya upptäckter har visat hur problematiska tidigare utsläpp varit, de skadliga effekterna av bly på små barn till exempel. Men de västländer som gått före i den ekonomiska utvecklingen har också hittat metoder att gradvis minska de skadliga utsläppen. Luft och vatten är renare i dag än för några decennier sedan.
I Storbritannien är djurlivet i floden Themsen det rikaste på 150 år, detta i en flod som år 1957 förklarades biologiskt död efter alla utsläpp.
Kort sagt finns det marknadstillvända lösningar på miljöproblem som inte kräver att vi ger upp ambitionen om ökat ekonomiskt välstånd, vår kapitalistiska samhällsordning eller tilliten till innovation och teknisk utveckling.
Miljöfrågan är på många sätt hoppfull att engagera sig i. Ett levande civilsamhälle utvecklar bytesekonomi och delar vegorecept. Det kryllar av unga, begåvade människor med idéer om allt från att plocka upp plast från världshaven till att rena vatten från oljespill med nanopartiklar och alger. Även politiken går i många fall åt rätt håll.
Men det finns ett betydande utrymme för fler liberala perspektiv. Försvaret för äganderätt till exempel. Genom ägande har skogen blivit en resurs som förvaltas och växer, inte sällan bättre än när staten gör naturreservat. På samma sätt har fiskbestånd räddats och vuxit utanför Island och Nya Zeeland som bägge infört säljbara fiskekvoter. Apropå fisket är ett annat problem statliga subventioner till miljöskadlig verksamhet. Bland annat sker utfiskning på de flesta håll med offentliga stöd och skattebefrielser. Att ta bort subventioner och se över skatter så att de inte gynnar miljöskadlig verksamhet är ett liberalt kärnuppdrag.
Sist men inte minst behöver det påpekas hur viktiga vanliga, välfungerande marknader är för en god resurshushållning. När man säger att konsumtion ska bära sina egna kostnader även med hänsyn till utsläpp och resursåtgång så är vänster- och miljöpartister helt med – så länge det handlar om en ny skatt eller reglering. Men för exempelvis bostadsmarknaden är problemet att konsumtion av bostadsyta är onaturligt billig. Genom dumpade räntor och hyresreglering betalar inte konsumenten fullt pris för sitt boende, vilket leder till överkonsumtion på andras bekostnad. Det visar sig i köer och skenande skuldsättning, men även i att ökade resurser krävs för att värma och fylla mer bostadsyta med prylar än konsumenten betalar för. Ordningen är ekonomiskt och socialt ohållbar, men även ekologiskt påfrestande. Marknadspriser skulle motverka alla tre problemen. Fler skulle kunna bo på effektivare utnyttjad bostadsyta med mindre resursåtgång och miljöförstöring utan att en enda miljöpolitisk restriktion infördes.
Mattias Svensson är författare till boken Miljöpolitik för moderater – och för alla andra (Fores, 2015)
mattias@magasinetneo.se
@mattias_neo