»Det viktiga är att man inte slarvar. Att man är beredd att ta ansvar för sin mustasch. Det är ungefär samma sak som att ta hand om en liten valp, som man vill se växa upp till en stor, trygg vovve. Det går inte att slarva. Du måste vara konsekvent. Du måste våga stå emot trender och tendenser. Du måste vara övertygad om att den håller över årtionden. Har du inte den tryggheten i dig själv, då blir det bara en slafsig, hafsig liten tunn mustasch som kommer och går, det blir aldrig någon stadga i den.«
Orden yttrades av mannen som borde veta någonting om att ta ansvar för sin mustasch. Håkan Juholt hade, då detta inslaget sändes i SVT Rapport 25/3 2011, odlat sin mustasch under 35 år.
Kroppsbehåring är ett sällsynt inslag i svensk politik. Enstaka riksdagsledamöter likt Hans Linde (V), Johan Forsell (M), och Fredrik Malm (FP), håller rakhyveln på en mandatperiods avstånd. Men på högre nivå har skägg varit en raritet.
Runt om i hela landet poppar det upp barberare i en takt som hotar Espresso Houses expansionstakt. Hipsterkulturen har gjort att mustascher och skägg blivit något av en zeitgeistmätare. Oavsett vad som händer, så händer det där det finns skägg.
I en artikel i SvD, publicerad på självaste World Beard Day 5/9, säger barberaren Max Skärlén vid Stucklife i Stockolm: »Skäggboomen handlar om vad det symboliserar, om hur man presenterar sig själv och att man ska känna sig bekväm med sitt yttre«.
Men frågan är om det inte handlar lika mycket om att känna sig bekväm med sitt inre.
»Äntligen. Som jag har väntat på den här söndagen. Hela veckan faktiskt. Nu är det dags att tala ur skägget.«
Så inledde Jan Björklund sitt Almedalstal i år. Det var första gången som Björklund framträdde med sitt gråsprängda skägg. Vid pressläggning hade han ännu inte hittat rakhyveln.
Frågan är vad det betyder, om något. Skägg må i dag vara en livsstil, men att en svensk, manlig partiledare går emot vad som tidigare varit ett inofficiellt förbud är värt att notera. Frågan är dock om ett skägg också är ett politiskt statement. Kvinnliga politiker bedöms konstant efter sina accessoarer och hårstilar. Är skägget vår tids manliga politiska accessor, en del av en medveten kommunikativ strategi för att signalera… Ja, vaddå, egentligen? Att skägg växer, det kan Folkpartiet också? Att det går att odla och ansa även ett djupt motstridigt parti, vars liberalism är så frihetlig att man tvingar föräldrar att dela föräldraledigheten?
Men Björklund var inte först. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hann före. Då han återvände från sin sjukskrivning genom att medverka i en omtalad intervju med Skavlan i SVT, anlände den främlingsfientliga partiledaren till rampljuset skäggbeklädd. Det signalerade en något mer inlevd, mer tryckt figur, som mycket riktigt gått in i sig själv för att finna sin styrka.
Är Björklunds skägg endast en efterapning av Åkesson? Har Björklund insett att Åkesson är något på spåren med sin nya politiska accessoar? Det finns anledning att tvivla, ty Åkesson var i själva verket aldrig hotad
i sitt partiledarskap även om mediedramaturgin gjorde sitt till för att framställa det på det viset. Åkessons kris var privat, genomlevd och avhandlad i utkanten av offentlighetens barska ljus.
Björklunds kris har däremot varit politisk. Och desperata tider kräver desperata åtgärder. Så som att en man som kännetecknats av sin militära bakgrund, där renrakat innebär millimeterprecision, ger blanka fan i rakhyveln. Att skägget kommer i samband med att Björklund överlevde en kaosartad vår med stark intern kritik och spridda rop på avgång, är inget sammanträffande.
Skägget blir i Björklunds fall ett alibi, ett försök att signalera att trots en massiv valförlust, så är detta en annan Björklund, en ny Björklund. En skäggig man, en riktig man. Men framför allt en man som inte är rädd för att förändra sig, vare sig till det yttre eller till det politiska. Då är ett framväxande skägg ett ytterst visuellt sätt att kommunicera detta på. Noterbart är att även Erik Ullenhag annammat skäggprincipen. Är det kris, så är det.
Jan Björklund är känd för att hetsa fram nya åtgärdsförslag på löpande band. Att ge skolvärden arbetsro var sekundärt strävan efter att alltid ha de rätta lösningarna. Snabbt skulle det gå. Men Majoren var under våren i strid inte bara för sitt parti, utan för sin egen politiska överlevnad.
Då fungerar ett skägg som skydd och kamouflage under reträtt, men också som symbol mot lede fi, inte minst de i hans eget parti: »Se här, jag tar stundens allvar på… allvar! Jag har inte tid med att raka mig – jag ägnar mig åt viktiga saker, exempelvis att odla skägg. Då ser jag allvarlig ut, och det är allvarliga saker, förstår ni. Nu är det inte batongliberalen som gäller längre, utan stenåldersliberalen. Och stenåldersliberaler övervintrar. Vi uthärdar. Vi väntar tålmodigt på vårt byte (läs: väljare). Och vill ni fightas om vem som ska vara klanledare, ja, då får ni fightas mot en riktig karlakarl. Med skägg.«
Skägg mäts dock inte endast längre i längd. Det mäts i tid. Ett år benämns som ett »yeard«. Skägg är ett mode. En trend. Enligt Skäggbloggen (jodå, den finns), når denna cykliska omgång av skäggtrenden sin peak omkring år 2020. Skäggkurvan visar nämligen att skägget har en uppgång på femtio år, i en cykel på drygt hundra år. Enligt en undersökning från American Journal of Sociology, som Skäggbloggen hänvisar till, tar det ungefär 30 år från kulmen till trenden är helt ute.
Samtidigt är jag beredd att sätta min rakhyvel på att att när Folkpartiet är klart med sin politikutveckling, så kan man äta frukost från majorens renrakade kinder. För att raka bort sitt skägg är också en signal: »Nu är jag tillbaka. Nu är Folkpartiet tillbaka. Vi har utvecklat oss. Vi har tagit bort allt det som inte fungerade. Nu har jag gått igenom min ökenvandring. Cirkeln är sluten.«
Det som många Folkpartimedlemmar nu frågar sig är – hur många yeards ska det krävas innan Folkpartiet är klar med sin politikutveckling?
Csaba Bene Perlenberg är ledamot av Liberal Debatts redaktion och ledarkrönikör i GT och KvP.