Trots att möjligheten att göra sin röst hörd aldrig varit större så finns sedan några år en utbredd uppfattning om att det finns vissa saker man »inte får säga« i Sverige. Främst av dessa, att man inte får »problematisera« invandringen och integrationen. Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren, är en av dem som höjt rösten mot den åter uppvaknande konservatismen.
Sommarens agitation på flera icke-socialistiska ledarsidor och från ett antal tongivande borgerliga debattörer har varit intensiv och fokuserad. Det har handlat om flyktingar, om tiggare, om friktion vid kulturmöten eller varit allmänna beskrivningar av hot kopplade till invandring.
De konkreta policyförslagen har varit få. Argumentationen har i huvudsak bestått av apokalyptiska profetior och kodspråk om vikten av att »lyssna på människors oro«, »våga tala om problem« och liknande. Jag beskrev denna tendens i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 8 augusti: »Sluta tala i koder«.
Valet av uttryck och infallsvinklar, där en politiskt korrekt elit ställs mot så kallade vanliga medborgare, är ett eko av sådant som har formulerats i den främlingsfientliga undervegetationen i många år. Det är mycket anmärkningsvärt. Men sett i efterhand är tendensen inte särskilt överraskande. Snarare kan den ses som kulmen på en utveckling som synts åtminstone sedan riksdagsvalet 2014.
Dit hör publikfriande men inte särskilt djuplodande självkritik till följd av Sverigedemokraternas valframgång, där två mycket svajiga teser upprepas om och om igen – att »integrationen« har misslyckats och att SD-framgången är en följd av detta.
Dit hör Kristdemokraternas och Folkpartiets – och senare även Moderaternas – skärpningar av sin invandringspolitik. Dit hör angreppen på Decemberöverenskommelsen. De som kritiserar den från höger tänker i bästa fall bort Sverigedemokraterna, i värsta fall förbereder de opinionen för ett allianssamarbete med partiet. Därtill är kritiken regelmässigt felaktig i sak – överenskommelsen innebär att regeringen får igenom sin budget, inte att all oppositionspolitik under mandatperioden upphör.
Dit hör också, menar jag, prickskyttet mot Margot Wallström (S) under Sveriges konflikt med Saudiarabien, där flera borgerliga partier och stora delar av den icke-socialistiska pressen hakade i kungadömets kritik mot Wallström. Det var mer angeläget att lyfta fram utrikesministerns påstådda oskicklighet och bekymra sig över Sveriges export till Saudiarabien än att se huvudlinjen – konflikten mellan svensk demokrati och saudisk tyranni.
I utkanten av debatten noterar jag ledarsideshyllningar till Ebba Busch Thors kaxiga retorik i Almedalen och närmast total frånvaro av liberal kritik mot hennes försiktigt tassande konservatism.
Jag ser flera utvecklingslinjer som blivit till en perfekt storm i sommarens invandringsdebatt, och som sammantaget utgör en antiliberal backlash i delar av opinionsbildningens centrala zon.
Det nära allianssamarbetet har suddat ut viktiga skiljelinjer mellan liberalism och konservatism. Icke-socialistiska ledarsidor som navigerar i politiken med partier som åsiktshållpunkter har blivit mer ideologiskt diffusa. Det har blivit viktigare att förhålla sig till socialdemokratin och mer allmänt till »vänstern« än att söka djupare grunder för ställningstaganden.
På många håll inom det som går under namnet borgerlighet finns en ängslighet inför det nya parlamentariska läget. Man vill inte för något i världen se ett formaliserat blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. I stället ser man en framtid där väljare som nu går till Sverigedemokraterna lockas tillbaka så snabbt som möjligt genom att de borgerliga partierna närmar sig Sverigedemokraterna i invandringspolitiken.
I vidare mening handlar denna borgerliga målsättning om att fånga upp en reaktionär opinion – människor som inte hänger med utvecklingen av det svenska samhället mot mer tolerans och jämställdhet, som känner sig kvävda av de krav som ställs på varje medborgare till följd av det.
Hos Richard Nixon blev denna opinion »den tysta majoriteten«. Göran Hägglund döpte den till »verklighetens folk«. De två skiljer sig från varandra på flera avgörande punkter, men de står på samma plats i förhållandet mellan framåt- och bakåtsträvande krafter i ett samhälle i förändring, och de använder snarlika retoriska figurer. Och trots att den svenska verkligheten sedan 1990-talets kris har motbevisat dem, finns det många tongivande debattörer till höger som inte har accepterat välfärdsstaten som idé. När många människor flyr till Sverige från andra delar av världen ställs allt detta på sin spets.
Hur bör då ett liberalt – om man så vill vänsterliberalt – svar på allt detta se ut? Här är några ingångar:
- Invandring handlar om frihet. Detta kommer ur åsikten att varje människa har rätt att skapa sig en framtid i fred och frihet oavsett var hon eller han råkar vara född.
- Stå upp för ett rationellt förhållningssätt i politiken. Policy måste i största möjliga utsträckning bottna i kunskap. Mål och begrepp bör vara konkreta och begripliga. Det betyder att vi exempelvis måste sluta upprepa trossatser som att »integrationen« är misslyckad utan att begripliggöra hur motsatsen ser ut. Den som jämför Sverige med andra länder ser dessutom att vi är bra på invandrares etablering i landet. Sverige har en sysselsättningsgrad bland utrikes födda som är högre än EU-snittet. Om vi bara studerar gruppen flyktingar ligger Sverige ännu högre upp i tabellerna.
- Försvara välfärdsstaten och statsindividualismen. En central del i idén om ett stort offentligt åtagande för medborgarnas välfärd är krav på egen ansträngning. Var och en ges möjligheter, men förväntas även bidra. Det är bland annat denna arbetslinje som har gett Sverige EU:s högsta sysselsättning och som skapar mycket goda förutsättningar för ta emot många invandrare.
- Fokusera effektivitet och kunskap i ekonomisk politik och håll särintressen kort. Skatter och bidrag ska utformas så att de främjar arbete, utbildning, företagande, investeringar – inte utgöra dyra gåvor till individer och branscher.
- Sök inte »ett svar« på sammansatta samhällsproblem. Om syftet är att lösa dem i stället för att bara blinka till opinioner, är vägen oftast många åtgärder på olika områden.
Så sist och inte minst: Liberalernas fiender är ofrihetliga idéer, inte vissa på förhand utsedda politiska partier och rörelser. Som utvecklingen den senaste tiden har visat, är det de som nyligen var liberalernas allierade som nu står för det hårdaste angreppet på svensk liberalism.
Alex Voronov är politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren.
alex.voronov@ekuriren.se
@alexvoronov