Slagorden från 1970-talets kvinnokamp hörs än i dag. Genom kvotering och genusundervisning ska vi, eller snarare »de«, för det är ju mest de andra som behöver hjälp, på alla plan börja leva mer jämställt.
På andra sidan står den borgerliga feminismen och försvarar… Eller vänta. Borgerlig feminism, finns det ens?
Sedan antiken har klassiska och liberala filosofer tänkt sig samhället och livet som uppdelat i en offentlig och en privat sfär. Politiken har fokuserat på att lösa problem och utveckla samhället inom det offentliga, det som rör alla våra formella relationer med andra människor. Individens väg till självförverkligande och lycka anses däremot tillhöra den privata sfären, med familjen och våra privata relationer. Eftersom mål och mening med livet är personligt ska vår privata sfär hållas fri från kollektiva lösningar och politiska beslut.
Denna distinktion utmanas av feminister på vänsterkanten som anser att uppdelningen av samhället i en privat och en offentlig sfär – där traditionellt manliga sysselsättningar hamnat inom den offentliga och traditionellt kvinnliga inom den privata, utom räckhåll för politiken – inte är en tillfällighet utan en patriarkal konstruktion. Genom att kalla kvinnornas sfär för privat har man lyckats hålla jämställdhetsarbetet utanför och i stället genomfört reformer inom den offentliga, traditionellt manliga sfären. Eftersom en stor del av de jämställdhetsproblem vi ser i dag, som ojämn fördelning av hushållsarbetet, pågår i den privata sfären, är det enligt feministiska tänkare som Carole Pateman »själva uppdelningen mellan offentligt och privat som feminismen ytterst handlar om«.
Att det finns en privat sfär där politiken inte bör vara inne och peta, utom i yttersta nödfall, är liberaler och konservativa eniga om. Vi har alla rätt till ett privatliv. Frågan är var gränsen går: Är familjen eller individen samhällets minsta enhet?
Konservativa tänkare har alltid sett familjen som samhällets minsta beståndsdel, bestående av ett manligt överhuvud och hans familjemedlemmar. Föga förvånande profilerar sig ofta socialkonservativa partier som partiet för »familjen«. Sverigedemokraternas jämställdhetspolitiska slagord är »Partiet för starka familjer – vi värnar familjen på riktigt!«.
För liberaler kan man tro att svaret skulle vara givet: att individen är den minsta enheten.
Individen ska ha rätt till ett privatliv skyddat från kollektivet, oavsett om detta kollektiv är staten eller en familj. Manliga liberala tänkare har dock konsekvent haft svårt att göra sig av med den traditionella synen på familjen som den minsta enheten. John Rawls pratar inte om individers inkomster, utan om hushållens. John Stuart Mill gick så långt som att säga att en kvinna som gifte sig valde hushållsarbete som sitt yrke på samma sätt som en man väljer sitt. Än i dag säger svenska liberaler att familjen själv ska få bestämma över föräldraförsäkringen, och motsätter sig starkt en individualisering. I stället för att säkra att alla föräldrar får lika rätt att umgås med sina barn, vill man garantera att alla familjer får lika rätt att bestämma vem som ska umgås med sina barn.
Kollektivet familjen bör så långt som möjligt vara fritt att leva som det vill. Men om ett kollektiv hindrar sina medlemmar från att leva som de vill, vad är det då för frihet vi garanterar?
Skillnaden mellan konservativa och liberala är på jämställdhetsområdet ibland inte så stor som man skulle kunna tro. De har båda en lustig tendens att sätta likhetstecken mellan jämställdhet och familjepolitik. En utflykt under fliken »jämställdhet« på de borgerliga partiernas hemsidor är på vissa ställen mycket kort och på andra ställen ganska underlig. Ingen individualiserad föräldraförsäkring och definitivt ingen kvotering, säger Kristdemokraterna. Feminism och jämställdhet är viktigt enligt Centerpartiet, och Moderaterna pratar på sina tre rader mest om jobb. Folkpartiet vill både banta staten och inrätta en ny jämställdhetsmyndighet, både ha jämställdhetsbonus och en tredje pappamånad. Samtidigt kraftsamlar vänsterns feminister med krav
på kvotering, genusundervisning och förbud för kommersiell porr.
Var är den starka konservativa rösten för en fungerande mödra- och förlossningsvård med tillräckliga resurser? För forskning kring kvinnosjukdomar och en kvinnovård i toppklass? För utbildning och kunskap kring preventivmedel för att slippa oönskade graviditeter och aborter?
Varför står inte liberala feminister upp för en könsneutral lagstiftning och lika möjligheter i alla branscher? För en individualiserad föräldraförsäkring anpassad efter alla olika familjekonstellationer? För rätten att rekryteras på kompetens i stället för könstillhörighet och etnisk bakgrund?
Att det i Sverige finns plats för en borgerlig feminism som står upp för rätten till ett privatliv fritt från politikers inblandning råder det ingen tvekan om. Huruvida det i dag finns en borgerlig feminism, och vad den i så fall består av, är däremot oklart.
Matilda Molander är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
matilda.molander@liberaldebatt.se
@MatildaMolander