Vi fick många tillrop på senaste LD (tema: straff). De kan sammanfattas som: Vad skönt med ett liberalt – inte moderat – perspektiv!
Det borgerliga samarbetet har lett till specialisering av tayloristiskt slag: Rättspolitiken är moderat, skolpolitiken folkpartistisk. Alliansen var en taktisk framgång (framför allt för Moderaterna). Men politiken har blivit torftigare.
I sommar och höst har gamla konfliktlinjer åter kommit till ytan:
»Tycker det är lite gulligt att omvärlden upptäckt borgerlighetens inbördeskrig, med migrationen som proxy. Här har vi splittrats i två, storgrälat, skrikit och gråtit och sagt upp (nåja) bekant- och vänskaper, och först nu har resten av den svenska offentligheten förstått vad som redan varit på gång i flera år.«
Orden tillhör Fredrik Segerfeldt, författare till Migration och utveckling: att resa sig ur fattigdom och med förflutet på Timbro. Fler med honom har kommit att använda metaforen inbördeskrig. Själv finner jag tillförsikt i den något mindre dramatiska tanken att liberaler och konservativa tycker lika i några frågor, olika i många.
Det mest uppmärksammade numret vi gjort sedan jag tillträdde som redaktör 2013 kom för ett år sedan: Den nya vänstern (2014/4). Några minns säkert Karin Pihls eldfängda artikel »Vänstervågen är ett skämt«.
Ett år senare är det befogat att titta på högern. Som den politiska debatten ser ut 2015 så handlar mycket om invandring och integration. Men här ryms också syn på facklig organisering, feminism, skattepolitik med mera.
När detta skrivs är det 100 år sedan en liberal som visste en del om konflikter med högern gick ur tiden. Först ut i en liten rad artiklar till Karl Staaffs minne skriver Sveriges utbildningsminister Gustav Fridolin.
Arbetet med LD går vidare. I höst tittar vi på kommunal markanvändning, socialpolitik och… Norrland. Hör gärna av dig med artikelförslag.
Gabriel Ehrling, redaktör