Skip to content
Perspektiv

Blir Folkpartiets förnyelse idépartiets slut?

Folkpartiets företrädare brukar högstämt deklarera att man leder ett idéparti. Detta i kontrast till ­andra som ordnar sig efter särskilda intressen. Jan Björklunds tal
i Almedalen får dock Liberal Debatts redaktör Gabriel Ehrling att undra:
Var är radikaliteten?

När en organisation är så pressad att dess företrädare känner sig manade att inför allmänheten lova förändring – då vet man att det är riktigt illa. På Folkpartiets hemsida skyms nu blåklinten till två tredjedelar av banderollen »förnyelse pågår«.

Som siste man till rakning på Almedalens scen gick Jan Björklund till storms mot de mäktiga särintressen han menar har för stort inflytande i svensk politik: LO, Hyresgästföreningen och LRF. Poängen föll minst sagt platt då Björklund i nästa andetag, tillsynes ogenerad och omedveten om paradoxen, lanserade talets enda konkreta förslag i form av en sänkning av det han kallar »flyttskatten«. Eller just det, det Villa-ägarnas Riksförbund i åratal kallat »flyttskatten«.

Den som kommit i kontakt med Villaägarna känner igen »problemet«. En person som säljer en bostad med vinst betalar 22 procent av denna i skatt (avdrag görs för renovering, mäklar-arvode etcetera). Vill man investera i en ny bostad får  man dock uppskov för vinst upp till 1  450  000 kronor. Skjuter man på detta sätt skatten på framtiden betalar man i stället en årlig avgift om 0,5 procent av uppskovsbeloppet.

Individen får alltså välja mellan att slanta upp eller, mot avgift motsvarande en historiskt sett låg bankränta, ta med alla pengar i en ny affär.

Björklund var med och tog fram ordningen 2008 men kallade den i Aftonbladet (5/7) för »en väldigt saftig skatt«. Den humoristiskt lagde kan ta fram skattebeskedet och jämföra med skatt på förvärvsarbete och företagande, men hur som helst: Folkpartiet vill ta bort både taket för uppskov och skatten på den vinst som skjuts på framtiden. Hållningen motiveras med att »flyttskatten« försämrar effektiviteten på bostadsmarknaden.

Där har Björklund förvisso rätt. Men att fler skulle sälja om de slapp ge upp en del av vinsten är lika givet som att det är bättre att andas, än att inte göra det. Så är det med all skatt. Det är just därför det – hårddraget – är bättre med lägre än högre skatter, då det senare i större grad hindrar mänsklig ekonomisk aktivitet. Det finns dock två allvarliga problem med att sänka »flyttskatten«.

För det första är det absurd timing att, i ett läge där bostadspriserna rusar i storstäderna och ökar kraftigt i medelstora städer, lägga ytterligare ved på brasan genom att göra det möjligt att utan kostnad skjuta upp hur stor reavinst som helst.

Om förslaget paketerats med ett tak för – eller avskaffning av – ränteavdraget hade det varit en annan femma. Men det skulle reta upp Villa-ägarna, så i stället vill Björklund inskränka lån-tagares möjligheter att avtala med banken genom ett statligt amorteringskrav (ack, så liberalt).

För det andra vore en sådan reform, precis som senast alliansföreträdarna lyssnade till Villa-ägarna och avskaffade den sett till både effektivitet och inkomstfördelning fördelaktiga fastighetsskatten, ett steg i fel riktning.

Inget parti talar mer om globalisering än Folkpartiet. Ändå tycks Björklund ha undgått en avgörande lärdom: Det är just på fastigheter, och på konsumtion, som beskattningen behöver öka för att i stället minska på arbete. När finansiella tillgångar enkelt flyttas över gränser för att undgå beskattning, och där det tack vare automatisering och digitalisering kommer att bli än enklare att ersätta mänskligt arbete med maskiner, måste det som det brukar heta »löna sig att arbeta«.

Tyvärr känns mönstret igen. Den idémässiga traditionen till trots tycks folkpartister ha stor aptit för taktik.

Minns hur burkans roll i offentligheten plötsligt blev ett trängande politiskt spörsmål (när problemet torde ha vara att vi hade för få muslimer i offentlig tjänst), eller när barn till rumänska tiggare inte längre skulle få gå i skolan (när problemet tidigare varit att de inte gjort det). Och självaste Bertil Ohlin torpederade Gunnar Sträng kring skrotningen av hyresregleringen, något Sverige lider av än i dag.

Politikern bakom ett nytt utspel kommer alltid hävda att slutsatsen är driven av principer och att man tar en risk genom att göra sig obekväm i det politiska etablissemanget. I fallet »flyttskatten« handlar det dock knappast om radikalitet, utan snarare om att hinna före Kristdemokraterna. Jan Björklund är exakt så bekväm som han anklagar sina meningsmotståndare för att vara.

Det har hävdats att Folkpartiet inte har några »kärnväljare«. Det har jag alltid trott är en missuppfattning. Men om »förnyelsens« pris är att Sverige får ännu ett intresseparti för övre medel-inkomsttagare lär jag förr eller senare bli över-bevisad.

Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt, ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar och ledamot av Ohlininstitutets styrelse.
gabriel.ehrling@liberaldebatt.se
Twitter: @gabrielehrling